 |
Artikel
av Bente Wikman
publicerad 30 jun 2010 kl. 06.00:
Vem har inte varit en bitterfitta ibland?
"Med handen på hjärtat kan jag känna igen mig, ibland kan jag ha varit sådär bitter. Då kan det vara mycket klokt att ta sig tid att rädda sig själv som Sara här gör och få ur sig lite bitterhet, spy lite galla, få vara lite sur i sin ensamhet."
Sara är uttråkad, hon är utsliten bitter och grå trots att hon är bara 30 år. En veckas time out är vad Sara behöver, så hon sticker till Teneriffa en vecka. Med sig har hon sin favoritroman - Erica Jongs 70-talsklassiker "Rädd att flyga" och Sara läser och känner igen sig mycket i huvudpersonen Isadora och önskar ibland att hon levde i samma tid. Men hon inser också att hon längtar mer efter en hel natts sömn än efter det vilda livet som Isadora beskriver.
På planet träffar hon en flygrädd tjej som reser tillsammans med sin gubbe som hon tycker ser ner på henne och på Teneriffa möter hon en tjock tant med en gubbe som inte verkar se henne. Alla kvinnoöden, alla uppoffringar, familjeuppoffringar, en kärleksmyt vi luras av för att snärjas in i äktenskapets klor är vad Sara funderar mest på.
Dränerad på kraft och med man och barn hemma i Sverige känner hon sig bara lurad, slut och totalt förbittrad, men det går ju ändå inte en dag utan att familjen är i tankarna. Lilla sonen Sigge tänker Sara på ständigt.
Visst, med handen på hjärtat kan jag känna igen mig, ibland kan jag ha varit sådär bitter. Helst mitt uppe i småbarnslivet eller andra perioder i livet då det varit för lite av den enkla basala varan som sömn och mat till exempel. Så enkelt kan det vara. Då kan det vara mycket klokt att ta sig tid att rädda sig själv som Sara här gör och få ur sig lite bitterhet, spy lite galla, få vara lite sur i sin ensamhet.
Ibland kan det bara vara så att ens egna tankar måste få plats. Man måste kunna höra vad man tänker och hinna fundera, känna på och känna igen känslor som kommer upp. Att älta lite själv kan vara bra, för omgivningen. De vore inte fel om varje kvinna mitt i livet finge ta sig några dagar per månad för en liten tankepaus och vara lite bitter med sig själva kanske, i stället för att, som jag tyvärr gjort ibland, trakassera mina närmaste för att stubinen denna tid tenderar att krympa så drastiskt.
På bokens framsida står det: "Hur ska vi någonsin kunna få ett jämställt samhälle när vi inte ens klarar av att leva jämställt med dem vi älskar?"
Bitterfittan är en bok med nutida reflektioner som någon kan nicka igenkännande till, kanske obehaglig igenkännande, någon annan kan tycka att den är skriven med ett vidrigt språk fyllt av manshat. Men den är underhållande, både tragiskt och skrattframkallande, just för att man kan nicka så igenkännande. Det är en nutidsroman som anknyter till en annan tid med en annan roman - ett nytt, kul grepp som jag inte har träffat på innan.
Det hade nog varit ännu bättre att läsa "Rädd att flyga" innan "Bitterfittan". För det kan ibland bli lite rörigt, svårt att se var Isadoras gestalt slutar och Saras tar vid. Det kändes som om böckerna blandades ihop lite mycket ibland, så det kunde vara svårt att hålla isär dem. Men jag tycker att man kan läsa Bitterfittan med stor behållning utan att ha läst den andra.
Jag gillade den, hoppas du också ska göra det!
|
