Igår när jag hämtade Razmus bad en fritidsfröken att få prata med mig. Hon berättade att Razmus hade kastat en snöboll i huvudet på en kille, och att han nypt min son i kinden, och att Raz då blivit stoppad just som han var på väg att ge igen.
Under tiden hon pratar om allvar, att vi måste prata med skolledningen och hur vi skall göra med Razmus, så ser jag inte alls något fel i det han gjort. Vem har inte kastat snöbollar? Räck upp en hand.
Skillnaden i det hela är att de andra barnen skvallrar för fröken då de råkar illa ut, medan Razmus inte litar på vuxna, efter att ha blivit mobbad under hela "sexårs" utan att få stöd av lärarna. Han säger aldrig något till lärarna, eller till mig. Men jag känner honom och märker när någonting hänt, och drar det ur min lille pojkvasker.
I den nya skolan är de mer än fyra gånger så många - 26 stycken - i klassen, och han förväntas passa in likt en pusselbit, men gör det inte alls. Åtskilliga gånger har vi kallats till lärarna för att Raz inte pluggar som han ska, och hellre tecknar i boken än räknar. Han pratar med de andra och hittar på bus. En liten Emil kan man nog säga.
Min lilla pojke är ingen gruppmänniska och har aldrig varit. Razmus trivs i små klasser där fröken har tid. Så vad gör vi? Letar privatskola? Avvaktar?
Men har vi råd att vänta? Det är nu han skall lära sig grunden till allt. Att vara skoltrött som nioåring kan inte vara lätt. Själv älskade jag skolan.
Det är skrämmande att många ungdomar som går ut skolan inte ens kan läsa och skriva. Eller hur? Men underligt är det inte. Med så stora klasser som nu, så kommer säkert problemet att eskalera, och de som vill ha hjälp ses förbi, orkas inte med och trampas ned.
Det är en tuff värld vi lever i, och jag gör allt för att lindra fallet för mina barn. Men jag är bara människa.
Anitha Östlund, Film- och bokmanusförfattande trebarnsmor som älskar att beröra in i själen med min text
Vad tycker du om detta? kommentera detta via Facebook
