 |
KULTUR & NÖJE
Artikel
av Mikael Vestlin
publicerad 16 apr 2003 kl. 12.14:
Velvet Underground: Stephanie Says
"Du säger Velvet Underground. Jag säger rock'n'roll-Lou." Andra delen i bildningsserien 'Vestlins låtar' är här.
- Stephanie.
- Hej, det är bara jag, Anton.
- Jag hör det.
- Du gick hem så tidigt igår.
- Mmm.
- Varför det? Var du trött?
- Jag är alltid trött nuförtiden.
- På vaddå?
- Allt.
- Allt?
- Mmm.
- Du tar dina tabletter väl?
- Sluta nu.
- Men det gör du va?
- Mmm.
- Du låter så ledsen. Är du ledsen?
- Jag är alltid ledsen. Det är inget farligt att vara ledsen Anton. Ibland kan jag bli glad av att vara ledsen.
- Glad?
- Ja, glad för att jag inte längre är rädd för att bli ledsen, för mörkret. Är du rädd Anton?
- För mörkret?
- Ja?
- Jag vet inte, det är jag nog, fan, det där låter som en av dina paradoxer. Men du, du skulle ha stannat igår, Isa har kommit hem från Mexico, och hon kom ner med sin nye kille, du vet, Juan heter han, du skulle sett honom, han bjöd alla på tequila, hade världens längsta mustasch och leopardpäls och så gjorde han en massa korttricks hela tiden och snackade engelska med spansk brytning så fort att ingen förstod, men han var skitrolig, "Looka dis Anton, looka now, peek a carrrrrrrrrrd". Isa verkar lycklig, hon frågade efter dig förresten, hon ringer nog dig idag, hon sa det, jag gav henne ditt nummer.
- Vad kul.
- Det låter inte som om du menar det.
- Vilket då?
- Att det är kul, att Isa ska ringa dig.
- Du, du har rätt. Jag tycker inte alls det är kul, det var bara nåt jag sa för att man ska säga så. Egentligen har jag aldrig tyckt om Isa.
- Nähä.
- Blir du inte trött ibland Anton?
- På vaddå?
- På att allt upprepar sig, att hålla sig till reglerna, spela spelet, göra det som förväntas, le åt sådana som du vill sparka i skrevet, vara social... att allt är så förutsägbart, så tråkigt...
- Du tar dina tabletter va?
- Det har du redan frågat.
- Men gör du det?
- Ja, har jag ju sagt.
- Men det kanske bara var något du sa för att inte göra mig orolig.
- Är du orolig?
- Ja.
- För mig?
- Ja, det är väl klart att jag är.
- Du är snäll Anton.
- Kan vi inte hitta på något?
- Du och jag? Idag?
- Ja, vi kan köra ut till Kullen eller något, eller åka in till Helsingör, bara gå runt, ta en fika, eller åka till Dunkers, kulturhuset, kolla nån utställning, bara ta det lugnt, fika och snacka, vi kan äta de där biskvierna du älskar. Vi behöver förresten inte snacka om du inte vill. Vi kan bara sitta där. Du och jag?
- Nä.
- Vad ska du göra då?
- Jag ska gå runt i pyjamas, stanna inne, titta på TV, äta glass direkt ur paketet, dricka kaffe, skriva lite.
- Men du behöver komma ut.
- Vad vet du om det?
- Men Stephanie...
- Ja.
- Vad sa psykologen?
- Psykologen sa depression, blablabla, vila, blablabla, en tablett om dagen, blablabla, vara ute i friska luften, blablabla, träffa människor, blablabla, inte tänka så mycket, blablabla... och så har han alldeles för mycket hår i näsan, han påminde om en valross, en valross i sandaler. Jag är säker på att han vill ligga med mig.
- Du tar dem va? Tabletterna?
- Lägg av Anton.
- Förlåt, men jag är orolig.
- Du har sagt det. Och jag har sagt att du är snäll. Och nu vet jag att du inte vet vad du ska säga, eller hur?
- Nä.
- Då slutar vi prata nu.
- Jaha.
- Jag vet att du ville försöka. Det är bra att du orkar försöka, det är fint Anton, du är snäll, men nu slutar vi, jag ska koka kaffe nu, sen ska jag skriva en dikt.
- Vad ska den handla om?
- Vet inte, men den ska heta Alaska.
- Alaska? Där är det kallt ju.
- Mmm, och öde.
- Men du, för fan, jag kommer över.
- Gör inte det.
- Men jag vill inte att du ska vara ensam.
- Men jag vill vara ensam, jag tycker om att vara ensam, tycker inte du om att vara ensam?
- Nej.
- Stackare.
- Va? Men du, jag ringer sen, ikväll.
- Jaha, gör det om du vill.
- Jag vill, vill du?
- Hej då Anton, jag lägger på nu.
- Nej, gör inte det.
- Jo, hej då.
- Men jag ringer sen.
- Gör det då. Nu lägger jag på.
- Du, vänta, vi kan väl... Hallå? Stephanie? Hallå?
Låt: Stephanie Says
Artist: Velvet Underground
År: 1968
Skivbolag: Verve/MGM
Finns bl a på: VU [85], Introduction To Velvet Underground [01], Royal Tenenbaums [Soundtrack, 01]
Om inte Velvet Underground så vore inte David Bowie, Soundtrack Of Our Lives, New York Dolls, Patti Smith, Blondie, Sex Pistols, Joy Division, Sonic Youth, Pixies, The Jesus & Mary Chain. alls som de var och är. Vi snackar influens.
Okej, brainstorm. Du säger Velvet Underground. Jag säger rock'n'roll-Lou, arty-John Cale, trummisen som inte var en trummis och skit i cymbalerna- Moe Tucker, femme fatale-Nico, arty popsy campbell soup-Andy Warhol, Marquis De Sade, svarta solglasögon, svarta kläder, en gul banan och herregud vilka låtar! Skitig rock'n'roll (Waiting For My Man), bullriga avantgardistiska experiment (Sister Ray), bedårande kärlekssånger (I'll Be Your Mirror), charmiga bagateller (After Hours) och till och med kammarmusik, 1700-tal, vita peruker och korsetter. som Sunday Morning eller som nu, Stephanie Says.
Stephanie Says var en av de sista VU-låtar som John Cale medverkade på och tack för det. Hans fela är ganska fantastisk, eller hur?
Albumet VU är "the lost album". Plattan som inte kom ut när den skulle, detta på grund av John Cales "departure" och skivbolagsstrul. Men 85 kom den och om du frågar mig så är det den bästa Velvet-plattan, jodå.
Många av låtarna på VU finns i andra versioner på Lou Reeds soloplattor. Stephanie Says blev till exempel Caroline Says II på pompösa Berlin från 1973.
Ja, lyssna nu, gör det, och gå sen runt och rimma "ask her" på "Alaska" och jag lovar att det känns som om du har din favoritkaramell i munnen.
Onödigt vetande: Tjeckoslovakiens sista, Tjeckiens första, president, författaren Václav Havel, är ett stort fan av Velvet Underground ("The Velvet Revolution", hmmm...)
|
Magdalena Klinga