Skriv idag om: Sverige och korruption | Löfvéns riksdagsutanförskap | Kärnkraftssäkerheten i Sverige Börja här!
POLITIK & SAMHÄLLE
Artikel
av Martin Ekdahl
publicerad 12 jan 2009 kl. 11.56:
Varför slåss de? (Del 2)
Här följer den andra delen i en artikelserie som syftar till att ge en mer heltäckande beskrivning av den israelisk-palestinska konflikt som under decennier drabbat så många människor.
Efter första världskriget var Palestina ett brittiskt protektorat, erövrat från det raserade ottomanska riket. År 1922 delades regionen upp i två delar; Palestina väster om Jordanfloden och Transjordanien, "landet bortom Jordan" (från år 1946 kort och gott "Jordanien"), öster om floden. Många europeiska judar emigrerade till landet och våld bröt ut mellan judiska kolonister och de brittiska/arabiska makthavarna. Efter andra världskrigets slut sköt britterna Palestinafrågan till FN som år 1947 beslutade att två länder skulle bildas; ett judiskt (55% av landet) och ett palestinskt (45% av landet).
Egypten, Syrien, Jordanien, Libanon och Irak invaderade Israel dagen efter att staten utropats och inledde därmed det "arabisk-israeliska kriget". Även Marocko, Sudan, Jemen och Saudiarabien bistod med trupper mot israelerna. Vid krigsslutet år 1949 hade Jordanien annekterat nuvarande Västbanken och Egypten hade tagit kontroll över Gaza. Över 700 000 palestinier hade tvingats att fly från sitt tidigare hemland och bosätta sig i flyktingläger runt om i världen (huvudsakligen Mellanöstern).
Dessa flyktingars öde (nakba) kom i hög grad att bli en drivande orsak bakom den fortsatta konflikten. Många flyktingar bosatte sig i det då av egypterna kontrollerade Gaza. Majoriteten av de palestinier som idag bebor Gaza är av FN registrerade flyktingar. Deras flyktingskap går i arv. De kommer sannolikt inte kunna återvända till det land som de en gång varit tvungna att fly. Många byar finns inte ens kvar längre, annat än som minnen och döda namn. Sedan FN-organet UNRWA år 1949 grundades har det strävat efter att finna en lösning på dessa flyktingars utsatta situation. Statslöshet och desperation har ständigt givit kampviljan bränsle hos nya generationer av Gazaflyktingar.
Då vapenstilleståndet slöts år 1949 hade Israel tagit 77 procent av landytan. Många arabnationalister, med Egyptens Gamal Abdul Nasser i täten, vägrade dock fortfarande att erkänna statens existens och krävde att Israel skulle utplånas. År 1967 invaderade Egypten, Syrien och Jordanien åter Israel i syfte att krossa staten. Detta inledde det så kallade "Sexdagarskriget" då Israel erövrade Västbanken, Gazaremsan, de syriska Golanhöjderna samt den egyptiska Sinaihalvön. Israel hävdade även total överhöghet över staden Jerusalem som i 1949 års fredsavtal delats mellan israeler och palestinier av den "Gröna linjen".
Det är genom arabstaternas misslyckanden som vi ser uppgången av ickestatliga aktörer i Mellanöstern. Den politiska och militära paraplyorganisationen PLO (Palestinian Liberation Organization) inledde via sina olika grenar en icke-regulär krigsföring för att återställa Palestina inom de gränser som gällt inom det brittiska mandatet och utplåna det som de uppfattade som "sionismen". Denna icke-regulära krigsföring innebar bland annat massakern på den israeliska OS-truppen i 1972 års sommar-OS i München samt terrorattacker mot judiska mål världen över. Israel svarade genom att leta upp och döda ledande personer inom PLO.
På judarnas heligaste dag "Yom Kippur", den 6 oktober 1973, var det åter dags. Genom ett överraskningsanfall angrep Egypten och Syrien Israel. Israel gick även denna gång segrande ur striden, men med stora förluster vilket ledde till premiärminister Golda Meirs avgång.
År 1977 tinade relationerna upp mellan Israel och Egypten. Den egyptiske presidenten, Anwar El Sadat, företog en resa till Jerusalem och talade som förste arabiske statsöverhuvud inför det israeliska Knesset. Under följande år undertecknade Egypten Camp David-avtalet och det israelisk-egyptiska fredavtalet i vilket Egypten erkände Israels rätt att existera. Som respons lämnade Israel tillbaka Sinai och lovade att ge Västbankens palestinier autonomi. Denna autonomi har kraftigt kringskurits av att israeliska kolonister av likudpartiet uppmuntrats att bosätta sig i Västbanken under israeliskt beskydd, samt av de murar som senare dragits upp inom palestinskt territorium.
Under åren har andra muslimska länder följt Egyptens exempel och erkänt Israels rätt att existera. Jordanien skrev under fredsavtal år 1994 och var därmed den andra arabstaten som erkände Israel. Men andra stater har vägrat att erkänna denna rätt. Det är hos några av dessa stater som vi finner huvudansvaret för den utdragna konflikten. Under 1970-90-talet var till exempel Saddam Husseins Irak och Muammar Khadaffis Libyen starkt drivande krafter bakom den antiisraeliska terrorn. Den 7 juni bombade Israel två irakiska kärnreaktorer i "Operation Opera" eftersom man misstänkte att Saddam Hussein förberedde tillverkning av kärnvapen att använda mot landet. Under Gulfkriget år 1991 stod PLO på Iraks sida och stödde dess raketangrepp mot Israel.
PLO använde under 1970- och 80-talet Libanon som bas för sina Syrienstödda raketangrepp mot Israel. År 1982 gick israeliska styrkor in i Libanon för att stoppa raketangreppen samt för att hämnas ett mordförsök mot landets ambassadör i London, Schlomo Argov. Operationen resulterade i det "första libanesiska kriget". Israels armé lämnade Libanon år 1986, men området förblev en buffertzon fram till år 2000. Iranstödda Hizbollah tog över efter PLO och fortsatte angreppen mot Israel från libanesiskt territorium. Detta resulterade i en ny israelisk offensiv in i Libanon år 2006 och det "andra libanesiska kriget".
Efter att Yitzak Rabin blev premiärminister år 1992 intog Israel en mjukare attityd mot sina grannar. År 1993 skrev PLOs Mahmud Abbas och Israels Shimon Perez under Osloavtalet i vilket PLO erkände Israels rätt att existera i utbyte mot att Israel gick med på palestiniernas rätt till en egen stat. Detta var en försiktig början på en mycket komplicerad fredsprocess. Men det har varit en väg full av hinder. Massakern mot muslimer i Hebron år 1994, den fortsatta etableringen av judiska bosättningar på Västbanken, den allt hårdare kontrollen av palestinier vid gränsövergångar, palestinska terrorattentat mot israeler, den usla palestinska ekonomin samt det mord på Yitzak Rabin som år 1995 utfördes av en israelisk högerextremist har allvarligt skadat fredsprocessen.
Hela tiden har fientliga stater bedrivit ett utdraget skyttegravskrig mot Israel via palestinska ombud. De båda palestinska intifadorna mot Israel (1987-1993 samt 2000-2006) påhejades ivrigt av arabiska stater. Samma stater finansierar de islamistiska organisationer som förnekar Osloavtalets giltighet och fortfarande har som mål att utplåna Israel. Hamas är en av dessa organisationer. Organisationen förnekar officiellt Förintelsens existens och är listad som terrororganisation i många länder. Iran och Saudiarabien är dess största finansiärer. På senare tid har dock Saudiarabien iakttagit en mer distanserad hållning.
År 2005 drog sig Israel ut ur Gaza och överlämnade enklaven i palestinska händer. I enlighet med de palestinska löftena genomfördes år 2006 ett palestinskt demokratiskt val. Helt mot omvärldens önskan vann Hamas detta val. Resultatet blev en politisk och ekonomisk blockad mot Hamas (i praktiken Gazas befolkning). Västvärldens uttalade ambition var att endast betrakta Abbas som palestiniernas företrädare. Ilskan blev omfattande i den muslimska världen över att västvärlden straffade palestiniernas val efter allt tal om demokrati.
Splittringen mellan moderata palestinska krafter som erkänner Israel och de islamistiska rörelserna har nog aldrig varit större än vad den är idag. Hamas har brutit sin koalition med Abbas och fördrivit hans rörelse Fatah ur Gaza och själva blivit fördrivna från Västbanken. Gazaborna lider brist på mat, energi och rent vatten som följd av omvärldens blockad. Många palestinier erkänner inte längre Abbas som företrädare för sin sak.
Hamas har med utlandsfinansierade raketangrepp mot civila israeliska mål försökt tvinga sig till nya bättre avtal med israelerna. Men de lekte med elden och orsakade istället en ny israelisk invasion av Gaza. En invasion med katastrofala humanitära följder.
Vad lär vi oss då av allt detta? Jo, förmodligen att den gamla slitna devisen "Våld föder våld" stämmer rätt bra. Det är en mörk spiral av död som drabbar både israeler och palestinier. Men spiralen drivs på av yttre krafter. Istället för att fokusera all sin energi på palestinier och israeler borde den så kallade "kvartetten" (USA, Ryssland, EU och FN) ta sig en titt på de makter som häller bensin på elden.
Huvudaktörerna bakom detta drama sitter nämligen inte i Jerusalem eller Gaza. De sitter på behörigt avstånd från raketer och bomber. I Damaskus, Teheran och Riyadh.
Martin Ekdahl, ännu en stackare som tror på pennans makt
Vad tycker du om detta? kommentera detta via Facebook
"Vapen som exporteras används ofta i inbördeskrig som orsakar fattigdom och flyktingströmmar." Foto: flickr/DFID - UK Department for International Development (BY CC 2.0)
