Skriv idag om: Sverige och korruption | Löfvéns riksdagsutanförskap | Kärnkraftssäkerheten i Sverige Börja här!
POLITIK & SAMHÄLLE
Artikel
av Martin Ekdahl
publicerad 9 jan 2009 kl. 14.14:
Varför slåss de? (Del 1)
"De här två artiklarna syftar till att ge en mer heltäckande beskrivning av den tragiska och mycket komplexa konflikt som genom åren drabbat mängder av människor på båda sidor, än den som vanligtvis kommer fram."
Det kan tyckas obegripligt varför israelerna återigen ger sig in i en sammandrabbning med sina grannar. Det obegripliga bemöts ofta av förenklingar. Antingen är man på israelernas sida eller så är man på palestiniernas. Men världen är inte fullt så enkel.
De här två artiklarna syftar till att ge en mer heltäckande beskrivning av den tragiska och mycket komplexa konflikt som genom åren drabbat mängder av människor på båda sidor, än den som vanligtvis kommer fram. För att förstå konflikten i Gaza måste man titta på två aspekter - historia och politik. Den förstnämnda är huvudsakligen den judiska historien men även de palestiniers som under lång tid har bebott området.
Vår tids Israel utropades år 1948. Fram till dess var judarna länge ett folk utan hemland. Jagade, hatade och förföljda var de än försökte slå sig ned och finna ro. Vi ska ta en titt på deras historia fram till 1948.
Den judiska historien räknas vanligtvis tillbaka till de tre stora patriarkerna Abraham, Isak och Jakob som levde cirka tvåtusen år före Kristus. Den ursprungliga judiska staten (senare Israel och Judéen) låg en gång i tiden ungefär på den plats där Israel idag ligger. Under två perioder (1350-586 f Kr och 140-37 f Kr) levde judarna autonomt under olika styrelseskick. Båda perioderna slutade med att landet ockuperades av främmande makter (perser, greker och romare) och att det judiska folket underkuvades.
Efter att judarna för andra gången förlorat sitt hemland följde nära tvåtusen år av förföljelser från romare, korsfarare, kyrkor och makthavarna i de nya hemländer där de försökte slå sig ned. Judarna framställdes slentrianmässigt som giriga, snåla och konspiratoriska. Det förekom till och med vanföreställningar som att judar använde kristna barns blod som ingrediens i sitt bröd på sabbaten eller att de med hjälp av trollkonster var ansvariga för de sjukdomar och katastrofer som drabbade Europas länder. Framför allt anklagades judarna för att ha burit huvudansvaret för Jesu död.
Det inträffade att hela judiska befolkningar fördrevs från länder (så skedde i Spanien och Portugal år 1492) eller att de tvingades leva segregerade i getton utan samma rättigheter som den kristna befolkningen åtnjöt. Ironiskt nog levde de judiska invånarna under något värdigare och friare former under muslimska härskare i Europa, Nordafrika och Mellanöstern än vad de gjorde i de kristna länderna. Det finns dock många exempel på pogromer mot judar även i den islamska världen. Ett exempel är Granadamassakern år 1066 e Kr då hela judiska kvarter i den andalusiska staden utplånades.
I slutet av 1800-talet spreds ett dokument som påstods vara ett bevis för en omfattande judisk världskonspiration. Dokumentet, kallat "Sions vises protokoll" hävdades härröra från den första sionistiska konferensen i Basel år 1897 men var i själva verket plagierat och förvrängt från en text i en satirisk pamflett av den franske författaren Maurice Joly utav den ryska säkerhetstjänsten Ochrana. Förfalskarna inspirerade bland annat nationalsocialismens grundare Alfred Rosenberg och spreds även i USA i en upplaga på 500 000 exemplar av den amerikanske industrialisten Henry Ford.
Under 1700 och 1800-talen skedde dock en gradvis emancipering av de europeiska judarna men detta slutade abrupt med de massförföljelser och den påföljande förintelse som under 1930-40-talet bedrevs i Europa av Nazityskland och dess allierade makter. Miljontals judar fängslades, torterades och mördades av europeiska regimer.
Men nazisterna nöjde sig inte med att enbart mörda Europas judar. År 1941 bjöd Adolf Hitler in stormuftin av Jerusalem, Hajj Amin Al-Husseini, för att diskutera planerna på att utrota de judar som flytt till Palestina. Hade general Erwin Rommel lyckats erövra Palestina från engelsmännen så hade planerna satts i verket. Muftin stannade kvar som gäst i Nazityskland fram till 1945 och kom att påverka politiken i Mellanöstern efter Andra världskrigets slut. Muftin lyckades även värva 20 000 frivilliga muslimer från Kroatien, Bosnien, Albanien, Nordafrika och Arabvärlden till den nazistiska armén Waffen-SS.
Vid krigsslutet flydde många nazister till vänligt sinnade länder i Mellanöstern. En av Förintelsens huvudarkitekt Adolf Eichmanns närmaste män, Alois Brunner, tros fortfarande leva i Damaskus under beskydd av den syriska regeringen.
Det är knappast underligt att många judar efter det Andra världskrigets slut krävde att få leva i en egen stat med eget styre. Hur skulle de någonsin mer kunna lita på de européer som utsatt dem för sådana grymheter? Men var skulle deras nya hemland ligga? Palestina var vid denna tid en brittisk koloni och beboddes huvudsakligen av muslimska araber.
Då det nyligen bildade FN år 1947 utsåg området till plats för judarnas nya stat och David Ben Gurion år 1948 utropade staten Israels tillblivelse dröjde det endast en dag innan de arabiska grannländerna förklarade krig mot den unga staten.
"Vapen som exporteras används ofta i inbördeskrig som orsakar fattigdom och flyktingströmmar." Foto: flickr/DFID - UK Department for International Development (BY CC 2.0)
