POLITIK & SAMHÄLLE
Artikel av Linda Thilén publicerad 22 jun 2011 kl. 09.30:

Linda Thilén

Varför man ska prata med ensamma svarta män

Det är enda lediga platsen så jag slår mig ner, jag är trött. Jag lyssnar på Coldplay och drömmer mig bort, stirrar ut i gången med blicken fäst vid ingenting. Mannen bredvid skruvar på sig.
Jag stirrar ännu rakare ut i gången, ännu mer på ingenting. Han börjar gestikulera med ena handen och motvilligt tar jag ur hörlurarna.

Vi pratar engelska, sen franska. I tjugo minuter diskuterar vi Senegal, Sverige, kulturskillnader och svårigheten att få kontakt med svenskar. Han hävdar att svenskar är kyliga och jag säger emot. Vi är inte kyliga, vi är bara reserverade.

Innerst inne vill jag bara säga hej då. Fast jag förmår inte att säga nej när han frågar efter mitt nummer, inte efter den diskussionen. Han bor med fyra senegaleser i en lägenhet i Södertäljes utkant. Han har varit här i två månader. Hans dröm är att lära sig svenska. "Vi kanske kan ta en fika?"

Jag hör inget mer ifrån honom på två dagar. Tredje dagen har jag åtta missade samtal efter att ha lämnat mobilen i trekvart. Ett sms uppmanar mig att ringa honom. Jag blir illa till mods och besviken. Drar slutsatser och funderar på att bara radera numret och strunta i det hela. ÅTTA MISSADE SAMTAL! Jag berättar det för kompisar och familj. De blir förskräckta. Jag är förskräckt.

Fler missade samtal och sms under de följande dagarna. Jag ringer upp och förklarar att man inte kan ringa så många gånger om någon inte svarar. Vi bestämmer i alla fall träff på stan måndagen följande vecka.

Vi äter blåbärspaj. "Tack för att du sa det där med att man inte ska ringa flera gånger. I Senegal måste man göra så. Man vet inte om personen man ringer till har pengar på kontantkortet, om den har råd att ringa upp." Jag testar hans svenska, han kan presentera sig. Han säger att han uppskattar att jag är rakt på sak.

"Okej", säger jag, "ta inte illa upp men varför har du så långa lillfingernaglar?" Han tittar förvånat på sina lillfingernaglar. De är kanske 0,5 centimeter långa. "Alla har så", säger han som enda förklaring. "Vet du", fortsätter han, "innan man går och lägger sig lägger man lite henna på nageln. Sen virar man in fingret med litet tyg. När man vaknar är nageln rödfärgad!" Han ler stolt när han säger det och visar sin lätt rödfärgade nagel. Kvinnorna målar även sina händer och fötter med hennafärgen.

Jag förklarar jag att för en svensk ser det konstigt ut. Han säger att han tänker klippa naglarna när han kommer hem. Jag har aldrig tänkt på det, tillägger han.

Han berättar om sin mamma och pappa. Pappan är egenföretagare och har nyligen startat ett kooperativ med andra företagare i stadsdelen där de bor i Dakar. Mamman säljer varor på en marknad. Han har tio syskon, inget ovanligt där. De har det bra i Senegal. Han berättar om stränderna, maten, sättet att umgås. Att man aldrig går ut och tar en fika, man bjuder hem så många man kan. En av bröderna bor i Italien. En av systrarna fick precis en son. Min vän talar wolof-språket men eftersom han liknar folket som talar pular blir han ofta tilltalad på pular ute på stan i Dakar.

Jag tipsar honom om att gå till Skansen på midsommar. Vi bestämmer att vi ska ses om en vecka. Till dess har han lovat att förbereda en presentation om Senegal på svenska, så att jag får chansen att lära mig mer.