Det är nåt sorgligt över Humanisterna. De ser inte så glada ut. Men de har det inte heller så lätt. Nyligen hade de en reklamkampanj med orden: "Gud finns nog inte!" Den blev ingen större framgång. Men så har de också en formidabel motståndare, nämligen de religiösa fundamentalisterna. Bägge söker de efter Sanningen. Men de religiösa har hittat den redan: Jesus är Sanningen. Vad svarar man på sånt? Man kan lika gärna diskutera med en vägg.
Humanisterna vet förstås att Sanningen inte finns. Om sanningen fanns och var känd så skulle man få världens ångest. Det finns bara sannolikheter och osannolikheter. Att ge sig in i dispyt med de kristna är att kasta bort sin tid. Låt dem hållas. Det paradoxala är att de religiösa, som känner till Sanningen, de är mycket gladare och lyckligare än vi skeptiker. Humanisterna borde sluta upp att vara så fördömt allvarliga. Det känns som om det inte finns nån livsglädje och glöd i dem. De borde ändra på det. Och då kan de lämpligen gå till Artur Lundkvists Glöd från 1928 och läsa på sidan 15:
"Det finns en levandets vilda fröjd. Det finns ett rus som är varandets. Varje dag är en älskarinna för min oändliga åtrå."
Det är verkligen skönt att man aldrig kan få reda på Sanningen. Tänk om man visste hur det egentligen ligger till med organhandeln i Israel. Det finns fyra alternativ: att det är sant, att det är sannolikt, att det är osannolikt och att det är lögn. Det är bara att välja, allt efter tycke och smak. Det är det som gör livet så spännande, att man inte kan vara säker på nånting. Nästan allt är skojeri, bedrägeri, dubbelspel och framför allt förställning. Det är mycket viktigt att man är en bra skådespelare, att man kan hålla masken och god min. Annars får man det jobbigt i livet.
Det finns egentligen bara en Sanning. För oss alla över 50 år är det typ kört och vi är raskt på väg in i dödsskuggans dal. Och det sista vi vill veta av, det är Sanningen. I vårt prekära läge är det i stället Osanningen som är vår stora tröst. Den har alltid varit gångbar, nu senast kan man läsa om dem som skarvar ordentligt med sina CV. Men alla 50-plusare behöver inte ha några hämningar. Det är bara att blåsa på med skojeriet. För det finns egentligen bara en mening och ett mål kvar i livet. Och det är att på Hemtjänsten tävla om att få matlådan först och att få sina idrottspokaler putsade.
Lundkvist skrev sin dikt när han var 22 år. Men den passar också för alla 82-åringar. Så när Hemtjänsten kommit med den vegetariska lådan, så kan man lämpligen resa sig upp och deklamera:
"Det finns en levandets vilda fröjd. Det finns ett rus som är varandets. Varje dag är en älskarinna för min oändliga åtrå".
Sånt är livet för alla över 50 år.
Lennart Karlsson,
Vad tycker du om detta? kommentera detta via Facebook
Michael Karnerfors
