För visst är det så att nästan alla dessa har vänsteråsikter. Så har det varit så länge jag har läst om popband eller pratat med dem. Är man ung populärkulturskapare av någon typ är man också vänster. Det följer liksom lika självklart som backstagepasset på något sätt. Formulär 1A för ett rockband. Antingen är det tydligt uttalat som Primal Scream eller The International Noise Conspiracy eller så gör de inte en poäng av det i musik och text mer har likväl dessa åsikter privat.
Möjligen är de inte socialister men då håller de å andra sidan nogsamt käften när det kommer till politik. Finns det någon som är uttalat icke-socialist i popsvängen? Den enda jag på rak arm kan komma är Alexander Bard. Räknas han efter att ha skrivit en bok som är sprängfylld med klassretorik? Jag vet inte.
Det har till och med blivit så självklart att när man pratar om "politisk" musik så behöver man inte ens precisera vilken form av politik man avser - för det är så underförstått för alla att det är vänsterpolitik som avses. Typ, hur ofta hör man om det nya arga kristdemokratiska hip-hop kollektivet från Flen?
Varför är det så här? Är det bara ett arv från 1968? Jag tror inte det. Den här typen av vänsterinriktad kulturelit har ju funnits där enda sedan Bloomsburygruppen på 20-talet. Antagligen ännu tidigare också. Det har alltid varit extremt inne att ha vänsteråsikter i de hippaste moderna kulturkretsarna. Då handlade det om konstnärer och poeter och författare - idag om rockmusiker och rappare och skribenter.
Felet jag gjort när jag frågat mig varför är nog att jag försökt hitta en logisk förklaring till åsikterna. För det är ju rent krasst mycket ologiskt att rockers/popmusiker/hip-hopare tycker så illa om kapitalismen när den ju varit grogrunden för all sådan musik. Utan kapitalismen - inga ungdomar med pengar och ingen ungdomsrevolt under 50-talet. Då hade vi lyssnat på Paul Anka fortfarande idag.
Utan kapitalismen hade inga radiosstationer som spelat musiken och inga skivbolag som satsat på artisterna. Hela rock- pop- och hip-hop historien är ju som ett skolexempel på den amerikanska drömmen. Med kapitalismen som ett alltid närvarande smörjmedel och verktyg. Hip-hopen allra mest av dem alla.
Man kan ju vända på det också. Är det någon som sett någon form av popmusiktrend starta och frodas i ett socialistiskt land? Kan någon tänka sig ett annat ekonomiskt system är det kapitalistiska skapa något sådant som en tolvhundra? Aldrig i livet. Ett ekonomiskt system som baserat sig på den gemensamma sektorn hade snabbt placerat alla pengar i utbyggd barnomsorg långt innan en sak som 1200:an ens hade hamnat på ritbordet.
Kort sagt - ickekapitalism vore döden för de som vill skapa, spela, och lyssna på popkultur. Ändå är alla som håller på med det socialister.
Men nu hittar vi inte svaret i stel logik. Nu är det lyckligtvis så att folks åsikter inte alltid är baserade på krassa resonemang om vad man själv tjänar på. Det är i idéer snarare än långsiktiga effekter som människor hittar basen till sina åsikter. Och idéer behöver sällan vara logiska eller stämma med verkligheten. De kan leva i sin egen lilla värld om man vill det.
Sett ur det perspektivet så utgör vänsterpolitiken det perfekta åsiktspaketet för den som vill vara ung, rebell, engagerad och samtidigt kunna rocka loss lite. Vänsterpaketet har massor av fördelar som annan politik inte kan ge.
För det första har socialistretoriken alltid varit mer emotionellt inriktad medan liberal och borgerlig retorik varit mer rationell. Och vem skulle gilla ett rationellt rockband? Här är det utan tvivel 1-0 till vänstern eftersom de har insett värde av att argumentera emotionellt. Unga kulturpersoner är tveklöst emotionella till sin natur och då passar mycket bättre med emotionella åsikter. Det funkar liksom inte för en ung arg hip-hopare att ställa sig upp och förklara nackdelarna med höga marginalskatter.
För det andra har vänstern lyckats skaffa sig en utpräglat snäll image. Åtminstone de senaste 20-30 åren. Och det är klart att man vill framstå som snäll och mjuk istället för hård, elak och kall. För den som läst historia är detta minst sagt märkligt. Den vänster som representerades av Lenin, Stalin, Mao och deras förespråkare var ju allt annat än snäll och mjuk. Men det var ju länge sedan och ganska lätt att förklara bort. Vänstern är en politisk riktning som framstår som mycket snällare än högern. Vad som sedan är sanningen spelar ingen större roll.
En tredje förklaring är rebellfaktorn. För unga arga musiker är det livsviktigt att framstå som rebelliska och emot etablissemanget. Även här ligger socialismen och kommunismen långt framme. I varje fall när det gäller image. Även om det knappast finns något mer tydlig sätt att stödja etablissemanget i Sverige idag än att vara socialdemokrat så är det ju så att den andra sidan har ännu fjösigare image vad gäller rebellism. Bara det att det stora borgerliga partiet heter "lagom". Och ordet "borgerlig" för ju tankarna till radhusområde snarare än till omvälvande politik och förändring.
Men att vara rebell kan dock ha vissa nackdelar också. Man blir impopulär, kanske inte får ge ut sina skivor, får ovänner, etc. Nu är det dock så fint ordnat i rocksvängen att alla ju redan är socialister vilket innebär att man in det sammanhanget egentligen inte är rebellisk alls. Det hade blivit bra mycket mer skandal om en vispoet deklarerat sig som centerpartist. Tack vare vänsterpaketet kan den unga rockmusikern i media framstå som jätterebellisk samtidigt som han inte stöter sig med någon i branschen. Praktiskt på alla sätt och vis, samt bra sätt att komma med i gänget.
Den fjärde faktorn är att vänsteråsikterna erbjuder ett seriöst engagemang. Något mer och viktigare i livet än bara sex, droger och rock n'roll. Man kan framstå som djup och meningsfull på ett helt annat sätt än Barry Manilow eller Herreys lyckades med. Även här vinner socialismen framför de andra politiska riktningarna. All politik betonar engagemang - men socialismen mycket mer än de andra. För vänstern är engagemanget luften man andas och inte bara ett sätt att rädda en taskig situation i samhället. Men missförstå mig inte nu. De allra flesta personer, musiker, journalister jag träffat i svängen som är vänster har ett helt ärligt menat engagemang. Visst finns det, liksom i alla läger, hycklare och falska typer men av de som jag träffat har de allra flesta haft ett rakt igenom ärligt engagemang. Det behöver inte alls vara påklistrat för att funka med mina övriga förklaringar.
Den femte förklaringen hittar jag i moral. Socialismen är nu inte bara politik - den erbjuder också det perfekta moralpaketet för unga slarvers. Andra individbaserade moralpaket kan ju sätta svåra käppar i hjulet för den unga rocker som vill svina loss lite. Socialismen sett som moral är dock mycket mer svepande och siktar mer in sig på att rädda världen än att se till sitt personliga handlande i smått. Skall man i alla sina handlingar "rädda världen" blir det dessutom i praktiken helt omöjligt att leva efter socialismen som moral. Minsta lilla ostmacka man köper blir ju mindre pengar till den där barnbyn i Afrika. Minsta lilla egotripp är en tanke mindre på andra som har det svårt i världen. Det här är perfekt för den unge slarvern. Ens små snedsteg drunknar ju lätt i alla andra hemska orättvisor i världen så man behöver inte vara så himla noggrann med sig själv. Samtidigt kan man stoltsera med en högtravande moral utåt. De kreative socialistiske musikern kan till och med vända detta dilemma tillbaks till sitt skapande och skriva gripande låtar om sina svårigheter att leva ett bra liv. Inte ett öga kommer vara torrt.
Nej. Så länge man själv slipper ta ett personlig ansvar för socialismens genomförande är vänsterpolitiken otvivelaktigt det perfekta åsiktspaketet för en rockgitarrist, rappare, journalist eller kulturskribent. Och det krävs en rejäl dos av integritet och civilkurage för att ha andra åsikter i svängen.
Johan Hedin,
Vad tycker du om detta? kommentera detta via Facebook
