Som en vän av Afrika finner jag det naturligt att kritisera vissa inslag i Afrika. Det är i första hand frånvaron av entreprenörskap. För att vara entreprenör fordras utbildning, hårt arbete och uthållighet. Det är märkligt att afrikaner kan underkasta sig hård träning och nå toppen i olika mästerskap inom idrotten men inte har lyckats att frambringa en enda framgångsrik entreprenör. När man har haft tillgång till eftertraktade råvaror såsom olja eller mineraler som är fallet med Nigeria, Angola och Kongo, har det inte uppstått något privat eller statligt industriimperium som skulle kunna ge afrikanerna arbetstillfällen. När biståndsmyndigheter från olika länder har satsat miljarder kronor i Afrika på utveckling har det verkat som om pengarna har hamnat i ett svart hål och ytterst litet resultat kan påvisas. När man hjälper de fattiga resulterar det ibland till större folkökning och så är man tillbaka till samma fattigdom som före hjälpen. I vissa delar av Afrika uppstår det hungersnöd så fort det blir ett torrår eftersom man inte har några reserver.
Jag är uppvuxen på landet på 40- och 50-talen. Då hade alla bönderna en häst och en åkerareal som en bonde hann att plöja med en häst. Ett bysystem som liknar det i Afrika fanns i Sverige före skiftesreformerna i slutet av 1700-talet och början av 1800-talet. Då flyttade bönderna ut från byn och man fick ett sammanhängande landområde som bonden hade full kontroll över i motsats till det medeltida teguppdelade bysamhället. Jag kommer också ihåg 1950-talets strukturomvandling när hästen ersattes med traktorn och man slog ihop två eller tre gårdar för åstadkomma ett bärkraftigt jordbruk. Problemet för Afrika är att man i stora delar av kontinenten inte ens har börjat använda plogen för att bruka jorden utan sitter fast i ett hackbruk där hackan är det viktigaste jordbruksredskapet. Och det är kvinnorna som hackar och sköter jordbruket. Jag kan inte se någon annan möjlighet för afrikanskt jordbruk än att man genomför en skiftesreform som medför att bönderna får en tillräcklig areal för att åstadkomma ett bärkraftigt mekaniserat jordbruk liknande det som de vita farmarna utvecklat i Sydafrika. Resten av bybefolkningen bör liksom den övertaliga svenska bybefolkningen på 1950-talet bege sig till städerna för att arbeta i industrin. Som det nu är försöker den övertaliga afrikanska befolkningen att utvandra till Europa eftersom Afrika i stor utsträckning saknar en industriell utveckling. Jag är särskilt kritisk mot de afrikanska männen som är mycket oföretagsamma och skaffar sig stora familjer som man inte kan försörja. Jag har i en tidigare artikel tagit upp bomullsodlingen i Afrika. Den liknar den som fanns i Sydstaterna innan man gick över till plantagesystemet i början av 1800-talet. Det har nog inte framtiden för sig utan Afrika måste nog, för att vara konkurrenskraftiga, övergå till plantagesystemet med maskinplockning av bomullen.
Hittills har den omfattande hjälpen till Afrika betytt mycket lite för utvecklingen av ett välstånd i Afrika. Det behövs ett omtänkande från biståndsmyndigheternas sida. Det är i längden inte tänkbart att hålla fast vid ett medeltida jordbrukssamhälle och en industriell utveckling måste komma igång. Om Afrika hade ett mekaniserat jordbruk skulle skörden kunna mångdubblas och om större arealer konstbevattnades skulle inte jordbruket drabbas vid torrperioder.
Yngve Karlsson, 67 år och evig student.
Vad tycker du om detta? kommentera detta via Facebook
