 |
KULTUR & NÖJE
Artikel
av Dick Wase
publicerad 27 okt 2010 kl. 06.00:
Varat och varan - en riktigt dålig bok
Jag hade det tveksamma nöjet att måndagen 18 oktober närvara på väckelsemöte på ABF, för Kajsa Ekis Ekmans i journalistiska kretsar hyllade bok "Varat och varan".
I vanlig abolitionistisk och skräckinjagande stil började Kajsa Ekis Ekmans med de värsta dokumenterade inhemska övergreppen som hon kunde komma på, antydande att det är dessa som är representativa för all prostitution. Så drev hon sin tes om den fantastiska svenska forskningen kring den "sanna" bilden av prostitutionen och kunde vifta bort alla eventuella invändningar med att de svenska forskarna intervjuat "prostituerade". Att urvalet är lika snävt som hos Melissa Farley bekymrar alls inte Kajsa Ekis Ekmans. Tvärtom anfördes nämnda självutnämnda prostitutionsexpert flera gånger som "bevis" för att alla prostituerade kvinnor mår fruktansvärt. Så fick vi också veta att alla prostituerade löper 18 gånger större risk att bli mördade än andra kvinnor, att den vita slavhandeln florerade under 1800- och början av 1900-talet med mera, med mera. Det mesta handlade om prostitution, men på slutet kom lite med om hur fruktansvärt det också är med surrogatmödraskap - men inte spermadonationer, eftersom männen inte bär barnen i kroppen.
När "frågestunden" tog vid efteråt fanns - förutom undertecknad - inte någon enda som ifrågasatte ett enda ord i boken. Tvärtom så ställde moderatorn frågor som lät Kajsa Ekis Ekmans bre ut sig ytterligare. När väl undertecknad fick ordet och undrade om det var tillåtet att peka på vilken intellektuellt ohederlig bok Kajsa Ekis Ekmans har skrivit var det på vippen att jag inte fick tala, och min kritik - som jag återkommer till nedan - avfärdade Kajsa Ekis Ekmans med att jag svängde mig med procent hit och dit. Det erkännandet måste man ge henne, att hon är synnerligen duktig på makttekniker och arrogans.
Anledningen till att jag gick på detta väckelsemöte var att jag faktiskt läst boken, och maken till människoföraktande och självförhärligande bok har jag nog aldrig läst. Inte någonstans i boken finns ens en antydan om att det existerar kvinnor som kan ha valt prostitutionsyrket själva, för de som påstår något sådant förstår inte själva hur de egentligen mår. Det gör bara Kajsa Ekis Ekmans och de som delar hennes åsikter. Däri ligger också det självförhärligande, nämligen att författaren i alla lägen vet den enda, för alla kvinnor på jorden gällande sanningen, och att alla de som ifrågasätter denna sanning bara är prostitutionsindustrins lakejer. Men det är inte det som är det värsta med boken; det är den totala avsaknaden av seriös forskning som ligger bakom påståendena, ignorerandet av alla de källor som motsäger Ekmans "sanning" och hur hon förvränger de källor hon använder.
För att ta ett exempel på det senare kan man slå upp sida 78 i boken, där man bland annat kan läsa: "Amerikanska forskare konstaterar i en studie från år 2004 att kvinnor har större chans att leva längre om de »endast« blir drogmissbrukare, hemlösa eller alkoholister än om de går in i prostitution. Samma studie visar att kvinnor i prostitution löper 18 gånger högre risk än andra kvinnor att bli mördade". Emellertid säger studien inte det Ekman påstår. Det enda kausala sambandet man drar är det mellan de prostituerade i studien och mord, inte mellan prostitution och andra former av död - som överdoser och HIV-infektioner. Däremot konstaterar man att många av de i undersökningen som dött har gjort det av dessa orsaker. Men något kausalt samband prostitution-drogmissbruk-överdos kan inte visas existera. Däremot är det tydligt att de som redan befinner sig i ett drogmissbruk ofta vänder sig till prostitution för finansiering, men då är det drogmissbruket som leder till prostitution, inte tvärtom.
Men inte ens påståendet om den nästan 18 gånger större risken för att mördas är sann. Potteral & medförfattare, som utfört studien, gör nämligen helt klart att de prostituerade som är föremål för deras undersökning nästan uteslutande är gatuprostituerade. Annan prostitutionsforskning (t ex Weitzer, Vanweesenbeck) konfirmerar också att gatuprostitutionen utgör en förhållandevis liten del av den totala prostitutionen (cirka 10-20 procent). Potteral & medförfattare reserverar sig också för hur det är i andra typer av prostitution: "Undersökningar indikerar också att prostituerade kvinnor utsätts för mer våld från kunder när de arbetar på gatan än i icke gatubaserade kontext" och så tillägger de vad en undersökning i Storbritannien kom fram till: "och 84 procent av kända mördade prostituerade i United Kingdom på 1990-talet arbetade på gatan". Det vill säga, att 10-20 procent av prostitutionsmiljöerna stod för 84 procent av morden, de återstående 90-80 procenten för 16 procent. Det är alltså inte prostitutionen i sig som orsakar morden, utan de svåra arbetsförhållanden som gäller längst ner i hierarkin (även om Potteral & medförfattare drar slutsatsen att den höga mordfrekvensen bland de undersökta kvinnorna berodde på att de arbetade inom prostitutionen). Då talar vi om arbetsförhållanden som är de enda som stater som Frankrike och Spanien tillåter och som kopplerilagstiftningen i vårt land tillskyndar, eftersom denna lag omöjliggör kvinnors organisering i grupp, med anställda skyddsarbetare och andra.
Men angående Kajsa Ekis Ekmans arbetsmetoder är detta exempel synnerligen talande. Hon drar citat ur sitt kontext, omtolkar dem och gör svepande påståenden om all prostitution - enbart för att det ska passa hennes syften. Och när man försöker påpeka det avfärdas man med att svänga sig med procent hit och dit.
Ett annat exempel på hur Kajsa Ekis Ekmans manipulerar och vilseleder sina läsare är genom att benhårt hålla fast vid Melissa Farley. Utan att blinka påstår hon att Farleys resultat skulle vara med verkligheten överensstämmande, och bortser från all den kritik som från akademiskt och annat håll levererats mot de metoder och det urval som Farley använder sig av. Weitzer har till exempel visat på hur icke representativt detta är, i debatten på "The Economist" om prostitutionens vara eller icke vara. Nyligen publicerades mail som visar hur oetiskt hon betett sig för att forska i Sydafrika och på Nya Zeeland och Barbara Brents har kommenterat hennes bok "Review of Prostitution and Trafficking in Nevada, Making the connections" (som Ekman bland annat lutar sig mot). Brents säger bland annat:
"[Dr Farley] presenterar inga av de element som hör till socialvetenskaplig individstuderad forskning. Det finns ingen systematisk förklaring av forskningsmetoder, ett ganska oklart set av forskningsfrågor, och det är svårt att generalisera från data presenterade för resultaten. Hon genomförde 45 intervjuer med kvinnor på lagliga bordeller, men för det mesta så åsidosätter hon deras kommentarer sägandes, 'Jag visste att de skulle minimera hur illa det var' (sidan 22) och 'det mesta av våra data tillhandahåller ett konservativt perspektiv kring prostitution' (sidan 23). Hon förklarar att hennes data inte helt stöttade hannes slutsatser av flera skäl: föreståndare lyssnade genom påhitt på intervjuer, kvinnor är sannolika att 'ignorera dåliga saker eller de låtsas att obehagligheterna ska försvinna, eller de kallar prostitutionens förnedrande övergrepp vid ett annat namn, som låter bättre' (sidan 22). De flesta forskare skulle vända sig till andra forskningsmetoder om de upptäckte att deras intervjuer var så färgade. Målet med vetenskaplig forskning är att försäkra sig om att det inte finns något bevis där ute som kan strida mot ens hypotes. Istället, i kapitlet om Nevadas bordeller, så rapporterar hon resultat från intervjuer i tabeller utan att systematiskt ange vad undersökningsfrågorna var, eller hur undersökningar administrerades".
Ekman förlitar sig alltså fullt ut på denna ovetenskapliga forskare, eftersom hon säger vad Ekman vill höra. Därför ignorerar Kajsa Ekis Ekmans annan internationell forskning kring prostitutionen, som till exempel Seib, Vanweesenbeck, Chapkis, Monto, Weitzer, den nyzeeländska rapporten 2008 med flera. De beskriver ju en annan verklighet än den Ekman försöker måla upp.
Ett annat exempel på denna manipulation av verkligheten är när Ekman påstår att den vita slavhandeln var verklighet på 1800-talet och början av 1900-talet. Hennes enda källa för det är Sheila Jeffreys, en annan ideologisk och abolitionistisk forskare som lika lite som Farley bryr sig om vetenskaplig forskning. Men det vita slaveriet finns utrett av ett antal historiker (som till exempel Guy, Donovan, Irwin, Mitchell med flera), och det är nästan total enighet om att fenomenet inte existerade i verkligheten, eller att det var av mycket liten omfattning - precis som det är i verkligheten med den så kallade sextraffickingen idag. I stort sett är det väl endast Bristow som är av avvikande uppfattning i frågan.
Kajsa Ekis Ekmans bok kan sammanfattas med de ord Barbara Brent använder om Farleys ovan nämnda bok:
"Därför kommer jag fram till att [Kajsa Ekis Ekman] inte kan ha avsett just detta dokument att presenteras som... forskning. Snarare måste denna [bok] läsas som en serie essäer uppmålandes fakta då de stödjer hennes [ideologiska] mål och ståndpunkter".
Detta är en riktigt dålig bok, och att den höjts till skyarna av svenska journalister säger rätt mycket om denna yrkeskårs medlemmar. Man undrar verkligen när Journalisthögskolan tog bort kritiskt tänkande från läroplanen.
|
