POLITIK & SAMHÄLLE
Artikel av Lisa Kristiansson publicerad 3 feb 2002 kl. 12.17:

Var går gränsen?

Jag var ute igår.
För en gångs skull var vi på ett ställe som inte ligger så långt ifrån min lägenhet. Vid tretiden började jag min lilla promenad hemåt.

Halvvägs hemma cyklar en ung man upp jämte mig och frågar vad jag heter. Det är mörkt, gatan är tom, och jag känner mig illa berörd. Jag vill inte berätta någonting om mig själv, jag vill inte ha med honom att göra. Samtidigt tänker jag, att det är hemskt egentligen, att vi lever i ett samhälle där jag blir rädd om en man jag inte känner tilltalar mig mitt i natten. Dessutom vet jag inte vad jag borde göra i det här läget. Ignorera honom? Även om det skulle låta honom förstå att hans sällskap inte är önskat känns det onödigt att riskera att göra honom arg eller ledsen. Han har ju bara frågat efter mitt namn. Så jag säger det och han säger sitt och vi skakar hand. Det känns helt absurt.

Jag ökar takten och funderar över var gränsen går. Borde jag redan nu be honom sticka? Jag säger "Ursäkta, men jag väntar på ett viktigt samtal" (väntar ett viktigt samtal!!!???) och visar med all tydlighet att det är tid för hans sorti. Mobilen har jag hela tiden haft i handen i jackfickan. Han bryr sig inte om mitt påstådda samtal utan stannar vid min sida. "Var bor du?" frågar han "Bor du ensam?", "Vill du följa med mig hem?" och "Varför inte det?"

Jag blir helt förstummad. Oavsett om han är en ond våldtäktsman eller en oskyldig ensam patetisk pojkvasker (kanske det ena inte utesluter det andra) så är det tydligt att han är utomordentligt dum. Vad är tanken? Vad är det han hoppas på när han söker upp en ensam kvinna, som svarar enstavigt och har nycklarna som knogjärn i fickan, mitt i natten? Kanske han verkligen tror att han kan finna en vän, men hur kan han komma på tanken att fråga var jag bor och om jag bor ensam eller om jag vill följa med honom hem? Har han sovit i hundra (det räcker inte) år och missat allt ont som händer kvinnor på natten? Hur tror han att jag ska reagera på frågan? "Ja, jag bor ensam. Jag följer gärna med dig hem och har sex. Vad var det du hette nu igen, gullet?"

Min fantasipojkvän Ragnar räddar mig som alltid. Han ligger där hemma och sover och väntar på mig. Killen frågar var jag bor en gång till och jag säger "I närheten". Nu är jag säker på att han gått över gränsen. Gränsen som ger mig lov att se honom som ett potentiellt hot istället för en medmänniska. Men vad ska jag göra? Vad ska jag säga? Det blir tyst och jag ökar takten ytterligare. Han har cykel och jag tänker på vilken dålig kondition jag har (borde sluta röka) och kan inte minnas när jag sprang en längre sträcka sist. Mina nya högklackade stövlar klickar mot trottoaren.

Så småningom börjar vi närma oss mitt hus och jag undrar vad jag ska ta mig till. Jag vill inte att han ska veta var jag bor. Jag börjar önska att Ragnar verkligen fanns och väntade på mig. Vem skulle jag ringa om något hände? Polisen? När blir det ok att ringa polisen? "Hej 112, jo det är en kille här som pratar med mig."

Jag beslutar mig för att låtsas ringa Ragnar om inte killen ger sig av. Vågar inte be honom sticka, trots att jag borde gjort det för långe sen.

100 meter till min gröna port. Han glider in framför mig på cykeln och lägger armen kring mina axlar. Nu funderar jag inte längre. Jag blir barsk och bestämd. "Vad gör du!? Släpp mig! Nej!" och han lomar skamset iväg. Jag förstår ingenting.

Var går gränsen? Borde jag varit otrevlig redan från början och sagt till på skarpen direkt när han tilltalade mig? Behandla honom illa för att det är mitt i natten och han pratar med mig? Jag vill inte behöva vara elak mot någon som inte gjort mig något. Jag kan bara inte förstå honom. Det skrämmer mig att någon kan blunda så totalt för alla tydliga budskap jag lade i rösten och i kroppspråket. Han måste ha förstått, på någon sätt, men han valde att ignorerade det. Lät mig spela huvudrollen i en förvrängd verklighet.

Så - vad borde jag gjort? Vad skulle ni gjort i samma situation? Och killar - ni som säkert är underbara och snällla människor, om någon av er missat det; håll er borta från främmande ensamma kvinnor på natten, även om ni menar väl.

Jag önskar att det vore annorlunda.