 |
SEX & KÄRLEK
Artikel
av Jenni Berndtson
publicerad 5 sep 2007 kl. 13.49:
Var är Prinsen?
Jag är singel. Jag har till min egen, och min mormors, stora förvåning nu varit singel i snart sju år och man skulle lätt kunna säga att jag börjar bli lite av en singelexpert.
När jag var liten var jag rädd för spöken och krig. Inte kunde jag då ana att det mest skrämmande av allt skulle visa sig vara kärleken. Prinsar kom ridandes från höger och vänster i sagorna och alla prinsessor som var i behov av räddning behövde bara ha lite tålamod, sedan blev de älskade och levde lyckliga i alla sina dagar. Att tro på kärleken var den mest naturliga sak i hela världen. Nuförtiden beter vi oss som om det gör ont att älska. Kärleken har blivit farlig och jag kan inte låta bli att fråga mig själv, vad hände? Var sagan om kärleken bara en stor bluff?
Jag är singel. Jag har till min egen, och min mormors, stora förvåning nu varit singel i snart sju år och man skulle lätt kunna säga att jag börjar bli lite av en singelexpert. Jag älskar att analysera, spekulera och vända på paradoxer. Jag älskar att ifrågasätta det som vi kallar för fakta och sanningar och jag blir lyrisk när jag inser att saker och ting inte alltid är mitt fel, utan att det snarare är fel på mina uppfattningar om sakers natur.
Jag har länge väntat på att prinsen, eller om man så vill, "den rätte" ska komma för att rädda mig. Jag har dock nyligen insett att även om jag kanske inte har väntat förgäves, har jag definitivt väntat på fel sätt. Samtidigt som jag fortfarande tror på både prinsar och drakar, sagor och den stora kärleken börjar jag inse att våra definitioner som vi använder oss av för att beskriva vår vardag har blivit omoderna.
Våra gamla önskelistor och våra beskrivningar av vad eller vem det är som ska komma och rädda oss passar inte längre in i världen som vi bor i. Vi har anlänt till en större och rörligare tillvaro, men ändå envisas vi med att hålla fast vid hemliga drömmar om prinsen, räddningen och halva kungariket.
I en singelkvinnas liv står ofta en prins högt på önskelistan. Han med borrmaskinen och det praktiska handlaget. Han med den sammetslena rösten och den trygga famnen. Han med svaren och lösningarna. Han med undsättningen som ska ställa allt till rätta så att vi äntligen kan få leva lyckliga i alla våra dagar och bli räddade någon jäkla gång. "Ska det vara så svårt att hitta en man?" kan man undra i sitt stilla sinne. "Var är prinsen?"
Trots att tillgängligheten till andra människor är större än någonsin växer antalet singlar för varje år som passerar. Internet svämmar över av människor som söker sin andra hälft och mötesplatserna i den verkliga världen är otaliga. Ekvationen går inte ihop. Varför är så många människor ofrivilliga singlar? Har vi för många val? Ställer vi allt för höga krav?
Det är visserligen inga småsaker som vi förväntar oss av vår prins. Men på samma gång kan jag inte låta bli att undra, vad är det som vi tror att vi ska bli räddade ifrån? Är det ensamheten, de vardagliga plikterna eller skammen av att ingen vill ha oss som skrämmer oss så?
Min teori är, att sedan drakarna försvann från vår värld har rädslan krupit närmare tills vi till slut blev rädda för oss själva. Rädslan lever alltså kvar i samma utsträckning som den gjorde i sagornas tidevarv men i dag är vi rädda för våra egna känslor och våra egna inre demoner. Om vår högsta önskan är att bli omtyckta och att passa in, då är vår största rädsla att bli avvisade att framstå som misslyckande. För att hitta kärleken måste vi bli modiga. När drakarna bor i våra inre kan ingen annan än vi själva besegra dem. När hotet kommer inifrån finns det bara en person som kan rädda oss, och det är inte prinsen.
Det är förvirrande tider och begrepp behöver definitivt redas ut. Våra prinsar, prinsessor och drakar behöver identifieras i sina nya skepnader. Vi kan inte lösa ett enda problem om vi använder oss av fel verktyg. När vi inte är medvetna om hur drakarna, som vi tydligen alltid måste slåss emot oavsett århundrade ser ut, kan vi inte heller veta vilka vapen vi måste använda oss av när vi möter dem. Om vi inte vet vem som ska rädda oss, eller ens vad det är som vi ska bli räddade ifrån, är sannolikheten ganska stor att vi missar räddningen när den väl infinner sig.
Jag är övertygad om att det vimlar av prinsar överallt, vi måste bara uppgradera oss känslomässigt till 2000-talet. Drömmen om att leva lyckliga i alla våra dagar må vara en myt, men sagan, räddningen och prinsen kan i allra högsta grad bli verklighet. Om vi vågar.
|
