När man närmar sig trettio ökar riskerna markant för att hjärnan ska explodera. Jag har inte kollat statistiken, men vi är många. Tro mig. Mina symptom började vid 27 och sen gick det utför.
Jag började fundera över mitt liv. Vad jag hade gjort och vad jag ville göra. Vad jag hade missat och vad jag absolut inte ville missa. Jag förvandlades radikalt. Den spralliga, glada och spontana tjejen blev plötsligt en djup och en aning oroad kvinna. Bekymmersrynkan mellan ögonbrynen syntes mer än någonsin. Och det bekymrade mig förstås.
Men det var någonting annat som slog mig. Det var den där "Vad ska du bli när du blir stor-grejen", som alla vuxna hetsade med när man var yngre. Det var väl ingen som hade tänkt på vad den lilla oskyldiga frågan egentligen innebar. Jag tänkte på det nu och det gav mig lätta svettningar i pannan. Och det slog mig att dessa åtta oskyldiga ord inte alls var så söta och oskyldiga. De var fruktansvärda!
Flygvärdinna, brandman, doktor och polis. Alla barn visste vad de skulle bli. Alla hade de ett svar. Och föräldrarna som stod där bakom och trampade och fumlade. Stolta som gåsar strök de sina ljushuvuden på kinden. Jag hade förstås ett svar jag också. Jag skulle bli flygvärdinna. Eller reseledare. Eller kanske djurskötare...
Och så kommer det där ögonblicket. När man står där och blänger på den stora tragedin! Jag blev ingen flygvärdinna. Inte heller blev jag reseledare eller djurskötare. Fan, jag blev ju ingenting av det där! Och jag som hade varit så säker!
Jag insåg det här en förfärlig mensdag i april. Jag bröt ihop fullständigt, kastade disktrasan i väggen och började störtgråta. Jag förbannade alla falska idiotföräldrar. Jag förbannade samhället. Och jag förbannade och spottade på skolan, för dess bristande förståelse. Sen förbannade jag hela jävla mänskligheten.
Men vänta lite. Jag kommer ihåg att jag som barn hade en sån där kompisbok. "Mina vänner" tror jag att den hette. I den skulle kompisar och släktingar klistra in en bild av sig själva och skriva vilka deras älsklingsrätter, älsklingsfärger och älsklingsdjur var. Längst ner på sidan stod det: "Vad jag ska bli när jag blir stor". Och det var här den Stora Synden la sitt första ägg. Här skulle man gravera sin framtid. Minsann.
Jag kommer ihåg en person som varken skrev polis, brandman eller starkast i världen. Det var min morbror Tero. Han funderade inte en sekund innan han med stora och stolta bokstäver skrev: "ÄLDRE OCH KLOKARE".
Idag är jag glad för hans ord. Mycket glad. Och det var minnet av min morbrors kloka ord som fick mig att plocka upp disktrasan, snyta näsan och le triumferande. Just så var det. Den där förfärliga mensdagen i april.
Anne Haavisto, Skribent
Vad tycker du om detta? kommentera detta via Facebook
