 |
POLITIK & SAMHÄLLE
Artikel
av Mina Elisabeth Sjöberg
publicerad 21 aug 2009 kl. 12.32:
Vad gör så många nere på botten?
Ikväll kom det in en äldre kvinna på mitt jobb. Hon kunde tänkas vara påverkad och såg lite risig ut, men vi är inte dom som är dom, så hon fick en öl.
Dock blev det krångligare då hon inte riktigt kunde betala för sig och tappat sina skor. Vi väntade en stund på "pojkvännen" som skulle finansiera kalaset hon inte hann påbörja och när min kollega M körde ut henne, kände jag sorgen forsa fram. Jag tänkte på hur hopplöst det kan bli för en del bara för att något gått snett. Eller allt. Hur fruktansvärt jävligt ett simpelt uppvaknande kan vara när ens liv består av skit. Utan pengar eller någon enda i världen som egentligen bryr sig.
I djupet av botten.
Samtidigt känner jag att det behöver inte bli så. Ingen måste bli hemlös, drogberoende, föraktad av allt eller en jävla nolla som, i bästa fall, bli skänkt empatiska tankar och några kronor. Inte nu och inte heller i Sverige.
Vidare till ambitioner och nivåer. Siktar man lågt eller inte alls kommer man inte riktigt någonstans. Ju högre man satsar desto längre upp hamnar man, även om man då, vilket är precis vad det handlar om tror jag, inte riktigt tycker det själv.
Det är som en naturlig instinkt att ta sig uppåt i hierarkin, en konstant strävan, så vad gör så många där nere? Där dom inte ens syns. Alla dom som egentligen bara svävar runt i någon slags bakgrund, för att täckas över av lager och lager av majoriteten, så många, som trots ett par tagna chanser och risker, en kanske två följda drömmar eller ibland endast riktningar, bara slutade. Eller fortsatte om man vill se det så.
Inte ens uppåt, bara framåt.
|
Maria Whinter
