Det var i början på 60-talet som jag fick ett rodnande hudutslag på kind och hals. Via hudpolikliniken och reumatologen blev jag inlagd på medicinavdelningen på Karolinska Sjukhuset i Stockiholm för utredning. Efter noggranna undersökningar, röntgen och leverbiopsi blev det klarlagt att jag hade vissa blodvärden (levern) som inte var bra, samt att min mjälte var förstorad. Läkarna tyckte dock att jag kunde fortsätta att leva som vanligt. Det skulle räcka att ha mig under viss kontroll.
Men värnpliktstjänsten väntade och när de fick höra talas om min förstorade mjälte blev man rädd, några brustna mjältar ville de inte ha på sitt ansvar. Militärläkarens korta besked löd: "Operera bort mjälten och kom sedan tillbaka och gör värnplikten!"
Sagt och gjort, låg på kirurgen en vecka och vänta på operation. Men ännu en gång tyckte läkarna att mina besvär inte var värre än att jag kunde fortsätta leva med den förstorade mjälten. Istället blev jag befriad från värnplikten och mot detta beslut hade jag inget att invända. Sedan gick åren med ständiga kontroller av mina blodvärden. Mina journaler blev tjockare och tjockare och eftersom jag även flytta runt i Storstockholm spreds mina journaler på olika sjukhus, Karolinska, Sabbatsberg, S:t Göran, S:t Erik, Roslagstull och Beckomberga är några sjukhus som samlat papper om mig och min hälsa. Jag undrar hur många provrör blod jag totalt har lämnat.
1974 drabbades jag av en underbenstrombos, trodde först att det bara var träningsvärk. Av min tjänsteläkare fick jag remiss till Sabbatsberg och efter en venröntgen som var ganska smärtsam konstaterades att jag hade en blodpropp i underbenet. Kände mig snabbt väldigt gammal fast jag bara fyllde 30 det året. Efter diagnosen fick jag inte röra mig utan bäddades ned och fick påbörja en behandling med antikoaguleringsmedel, först i sprutform och sedan genom dagliga tablettdoser. Det blev för mig en orolig tid med mycket dödsångest, samt en rädsla för att nya proppar och/eller att de skulle lossna och fara iväg till lungor och hjärta. Fick aldrig något vettigt svar på om propparna löstes upp eller andra vener tog över. Efter några månader skulle jag betraktas som frisk och sluta med behandlingen. Men besvären återkom och jag fick påbörja behandlingen på nytt.
Kommer ihåg att jag under lång tid lindade benet med elastiska bindor och att jag ville sova med benet högt. Oron för nya proppar fanns hela tiden. Och varför fick jag en blodpropp i benet? Detta fick jag aldrig svar på, men en läkare på Sabbatsberg var inne på funderingar omkring min mjälte. Att äta antikoaguleringsmedel innebar en ständig risk att förblöda om man skulle råka ut för någon olycka. Dessutom var man tvungen att regelbundet kontrollera blodet. Men av läkarna fick jag den uppfattningen att jag resten av mitt liv skulle äta dessa AP- tabletter. Därför blev jag förvånad när jag på återbesök mötte en läkare som ansåg att det inte var rätt att ett helt liv fortsätta med AP-tabletterna. Enligt honom kunde jag sluta genast, vilket jag också gjorde. Jag hade då hållit på i över ett år med behandlingen. Tänk vad läkare tycker olika och hur slumpen ibland avgör vem man träffar.
Bland läkarundersökningar glömmer jag aldrig leverbiopsin och rektoskopin. Vid leverbiopsin går man med en nål in i levern och tar ett vävnadsprov, i samband med detta punkterades min lungsäck och jag tappade andan och fick en svår ångest. En trevlig sjuksköterska tog dock hand om mig efteråt. Rektoskopi betyder att man går in med ett betraktningsinstrument i ändtarmen. Ja, vilket äventyr att utblottad ligga med ändan i vädret inför ett antal unga sjuksköterskor, en hel hop som skulle titta och lära. Men den kvinnliga läkaren hade både mjukt sinnelag, vaselin och humor så det gick bättre än väntat.
Efter propparna var jag ganska bra ända fram till våren 1977 då magen helt plötsligt slutade att fungera normalt. Jag fick hög feber (41°) och en mage som det rann rakt igenom. En hel dag låg jag på akuten (S:t Göran) utan vätsketillförsel. På kvällen trodde läkarna att det var salmonella och jag fick åka ambulans till Roslagstulls sjukhus. Där fick jag ett stort rum med egen ingång och låg där en söndag lång. Vårdpersonalen fick för sig att jag skulle dricka en näringsdryck som smaka pyton, usch och fy! På kvällen blev de oroliga då inget urinprov kunde lämnas. Kanske var det fel på mina njurar? Så det blev åter en ambulans, nu till S: t Eriks njurmedicinska avdelning. Där fick jag äntligen vätsketillförsel genom dropp. Och på morgonen var lyckan fulltalig när jag kunde lämna mitt urinprov. Jag satt i sängen och tvätta min snopp med någon av alla dessa otaliga tvättlappar, (Idag är man inte lika noga med tvätten av urinröret som man var på 70-talet.) då den kvinnliga läkaren kom förbi och undra hur det stod till. Konstigt nog blev jag inte blyg utan bara glad att kunna kissa igen och läkaren som såg det hela blev lika glad att mina njurar tycktes fungera. En stund av lycka som är svår att beskriva.
Nu fick jag äntligen vätska, hur mycket som helst för det var förmodligen det som saknades. Nu började ett frossande i läskedryck, Pommac blev min favorit, det var bara att hämta i. kylskåpet. Tack för det S:t Erik!
Ja, njurarna kom igång men bra blev jag inte. Magen lugnade ned sig och febern gick ned, däremot höll sig sänkan kvar på hög nivå och jag kände mig inte bra. Jag blev utskriven men sjukskriven och fick tider för återbesök. Detta blev nu början till min jobbigaste tid i livet, sommaren 1977. (forts följer)
Lars-Erik Larsson,
Vad tycker du om detta? kommentera detta via Facebook
Stefan Whilde