POLITIK & SAMHÄLLE
Artikel av Tobias Jeppsson publicerad 30 maj 2012 kl. 06.00:


Foto: flickr/Alaina Abplanalp Photography (BY CC 2.0)

Vad är en psykiatrisk diagnos?

Istället för att fokusera på de "problem" som människor med psykiatriska diagnoser har så borde man börja titta på deras styrkor.
Under det senaste året har psykiatriska diagnoser varit uppe på tapeten vid ett flertal tillfällen. Nu senast har det varit olika turer om Anders Behring Breiviks diagnos. Det kommer säkert diskuteras en del om Peter Mangs diagnos också. För ett tag sen fördes en debatt om huruvida man överdiagnostiserar människor med psykiatriska diagnoser.

Det är inte så ofta debatterna når ända in till kärnfrågan, det vill säga - vad är egentligen en diagnos? För att svara på den frågan krävs både ett filosofiskt och biologiskt förhållningssätt till ämnet.

För varje diagnos finns ett antal diagnoskriterier, där en majoritet av dem måste uppfyllas för att man ska få en viss diagnos. Dessutom måste kriterierna vara uttalade problem som kraftigt begränsar ens liv och utgör ett problem för en. För de flesta diagnoser gäller att man även kunna ska kunna se att problemen funnits hos individen genom hela livet.

Tyvärr är psykiatrin en ganska ung disciplin. Det var inte särskilt länge sedan man steriliserade psykiskt sjuka, spände fast dem på sjukhusbårar, gav dem elchocker och kokheta bad. Även om mycket har hänt senaste decennierna så finns fortfarande många tveksamheter när det gäller behandling, och i Sverige ser man lite olika på olika diagnoser, och den eventuella vården skiljer sig mellan olika landsting. För vissa diagnoser verkar det räcka med ett eller ett par samtal med en läkare och så får man någon typ av psykofarmaka utskriven, medan många andra diagnoser kräver långa väntetider på långa omfattande utredningar. De som hävdar att till exempel ADHD överdiagnostiseras, skulle bara veta hur mycket man får kämpa för att ens bli utredd och hur lång väntetid och lång utredning det är. Det finns de som får vänta ett par år innan de fått en diagnos och adekvat hjälp. Själv är jag inne på min nionde månad av väntan bara på att en utredning ska börja, trots tre månaders vårdgaranti. Men vårdgaranti-grejen löser man lätt genom att skicka en mellan olika instanser så att vårdgarantitiden nollställs om och om igen. Men det är en annan historia.

De psykiatriska diagnoserna baserar sig på en manual som kallas DSM-IV, som är ett slags bibel för alla som jobbar inom psykiatrin. DSM är en förkortning av "The Diagnostic and Statistical Manual of Mental Disorders", och IV är den romerska beteckningen för siffran fyra, och det innebär att det är fjärde versionen av denna manual. Den första versionen gavs ut 1952 och den femte förväntas komma ut om cirka ett år. Denna manual innehåller alltså diagnoskriterierna för ett antal olika diagnoser. Kriterierna och även diagnoserna har förändrats mellan varje upplaga, och vad jag hört så kommer det komma ännu fler diagnoser i nästa manual, och undergrupper till redan existerande diagnoser, samt vissa ändringar i diagnoskriterier. Som sagt så är det jämfört med den somatiska (kroppsliga) vården en ung disciplin som fortfarande är under utveckling.

Diagnoskriterierna i denna manual baserar sig i sin tur på ett försök att gruppera olika typer av beteenden som sammanfaller hos en del personer, och som utgör ett problem för individen. På så sätt skiljer det sig markant från somatisk vård. I den somatiska vården så behöver man inte definiera vad ett benbrott är, eller vad cancer är, med hjälp av ett antal kriterier. Du kan tydligt se och bevisa om en människa har ett benbrott eller inte. Av denna anledning är det nog också mycket lättare att förstå sig på en fysisk sjukdom än en psykisk.

Man kan med all rätt säga att de psykiatriska diagnoserna är påhittade av människan. Men de senaste decenniernas molekylärbiologiska forskning har bevisat att det faktiskt finns biologiskt stöd till dem, i form av olika nivåer av olika typer av signalsubstanser i hjärnan som man vet påverkar vår personlighet och vårt beteende, som till exempel serotonin, noradrenlin och dopamin. Nyligen publicerade läkartidningen ett första försök till modell mellan sambandet mellan dessa signalsubstanser och känslor.

Så vi kan alltså konstatera att psykiatriska diagnoser motsvarar i regel vad vi har för olika halter av olika typer av signalsubstaner i vår hjärna. Det är något som framförallt bestäms genetiskt, men kan också påverkas till viss del av motion, kost och övrig livssituation, samt terapi.

Idag finns det inga instrument inom vården för att lätt mäta olika typer av signalsubstanser. Det går alltså inte att göra ett enkelt blodprov, som vid många andra sjukdomar, för att upptäcka om man har en viss diagnos. Det främsta sättet att diagnostisera en person är därför att intervjua den och ställa frågor, och i viss mån göra vissa personlighetstester. Förmodligen är det svårt att ta till exempel blodprov på grund av att dessa signalsubstanser rör sig i hjärnan, och det är både svårt och riskfyllt att ta prover från hjärnan.

Man skulle kunna stanna här och nöja sig med detta svar jag givit ovan. Men det är inte så enkelt. För det första så kompliceras det hela av att det just handlar om olika nivåer av olika signalsubstanser. Det innebär att det man inte med enkelhet kan säga att man antigen har en diagnos eller inte. Det är snarare en gradskala, och vid någon gräns så övergår det från att vara ett personlighetsdrag till ett psykiskt problem som innebär ett handikapp. Exakt var den gränsen går är omöjligt att säga och måste nog avgöras av vården och patienten tillsammans, men där bör patienten få sista ordet eftersom det bara är patienten själv som kan veta exakt hur stort problemet är för den själv.

Det som komplicerar den här frågan ytterligare, är att var denna gräns mellan ett personlighetsdrag och en psykiatrisk diagnos går beror ju inte bara på nivåerna av signalsubstans man har i hjärnan, utan även på det omgivande samhället. I vissa situationer så kan du till och med ha en fördel att ha en viss diagnos, medan den i många andra situationer är ett problem.

I slutändan måste vi tänka på hur vi vill att vårt samhälle ska fungera. Jag tror personligen inte att det är någon slump att allt fler verkar bli utbrända och sjukskrivna av diverse olika psykiska skäl. Det handlar inte om att människor blivit mer mjäkiga och lata, som det dessvärre antyds ibland, på grund av okunskap och oförståelse. Snarare handlar det om att vårt samhälle blivit alltmer stelt i sina ramar. Passar du inte in i en viss mall för hur du ska bete dig och leva så får du stora problem i det här samhället.

Tänk efter en stund. Hur ser vårt samhälle ut? I princip alla jobb innebär att man jobbar 8-17, eller något sådant, och förväntas fika och vara social på kafferasten, gå hem och laga mat en viss tid, diska, titta på teven en stund och sen lägga sig och sova. På helgerna träffar man vänner och umgås och storhandlar, etc. De allra flesta människor följer en väldigt inrutad och förutsägbar mall full av rutiner. Och så pågår det livet ut. Det är absolut inget fel med det, och det är förmodligen det som de flesta mår bra av. Hade inte de flesta mått bra av det, så skulle nog inte vårt samhälle se ut som det gör.

Men det finns en minoritet som inte funkar riktigt som alla andra, och som jag tror faktiskt mår dåligt av att försöka anpassa sig efter dessa normer. En del skulle säkerligen må bättre av att jobba utan några fikaraster, jobba kanske 10 timmar om dagen och vara ledig någon dag då och då när man har en svacka. Andra skulle må bättre av att börja jobba kl 15 på dagen och sluta framåt sen kväll. Andra skulle må bättre av totalt oregelbundna tider. Lek med tanken att vi skulle anpassa hela samhället till någon av dessa grupper - då skulle förmodligen majoriteten må rätt dåligt, och majoritetens beteende skulle klassas som ett problem istället.

Vi föds trots allt olika och funkar olika. Det borde därför vara kontraproduktivt att försöka få alla bete sig likadant, och se alla avvikelser från normen som ett problem. Även om det finns vissa möjligheter att välja olika typer av jobb så är det i regel okvalificerade jobb som man har att välja på. Skolvärlden är ännu stelare i sin struktur. I slutändan är det trots allt samhällets uppbyggnad som avgör vilka människor som mår dåligt och vilka som inte gör det. En psykiatrisk diagnos berättar därför ofta hur väl anpassad en person är till det västerländska moderna samhället, och egentligen inget om hur sjuk man är. De flesta som har psykiska "problem" funkar ofta utmärkt under vissa förutsättningar, men uselt i andra. Därför är det omständigheterna, det vill säga samhället, som är den avgörande faktorn i om ens personlighet upplevs som ett problem eller inte.

Istället för att fokusera på de "problem" som människor med psykiatriska diagnoser har så borde man börja titta på deras styrkor. Man brukar säga att myntet har en baksida, men i det här fallet så har man enbart fokuserat på baksidan av myntet, och man borde ta sig en titt på framsidan också ibland. Jag har genom åren träffat många människor som har någon eller flera diagnoser, och alla har haft många fantastiskt positiva styrkor och egenskaper. Tyvärr kommer dessa styrkor sällan till användning i samhället, eftersom man tyngs av de problem man råkar ut för när man ska försöka pressas in i en formstöpt mall över hur man ska vara som god samhällsmedborgare.