 |
POLITIK & SAMHÄLLE
Artikel
av Jessica Sandberg
publicerad 23 aug 2010 kl. 06.00:
Vårdens bemötande av missbrukare under all kritik
"Sjukvården borde vara professionell. Ändå händer det hela tiden att missbrukspatienter kommer in till akuten och att man struntar i att undersöka dem ordentligt, man nonchalerar vanliga rutiner och menar att patienten ändå bara är full."
Jag har jobbat i cirka fyra år med missbrukare. Jag har sett många trasiga liv och spillror av människor, människor från olika samhällsskikt och med olika förutsättningar. Vissa har talat tills ens hjärta, andra har varit svårare att föredra, precis som bland alla människor man möter i livet. Oavsett hur jag upplevt de människor jag mött, har jag alltid ansträngt mig för att ge ett gott bemötande, möta upp dem där de befinner sig, hjälpa utifrån de önskemål de har haft, varit rak och ärlig (hård om ni så önskar) där jag känt att det varit nödvändigt, och omhändertagande och vårdande där jag sett det behovet. Jag har blivit lurad och manipulerad, som ny sjuksköterska blev jag nog lurad tio gånger om dagen! Men man lär sig spelet, signalerna, lär känna klienterna och man utvecklar relationer och förtroenden.
Det som varit mest svårt att hantera, som är mest svårt att hantera, är det ofta usla bemötande och den långt sämre vård som missbrukarna får inom den somatiska vården. Även på andra psykiatriska enheter är personalen misstänksam och attityderna mot missbrukarna ofta undermåliga, men det ändå långt ifrån vad de möts av på akuten, medicin- eller kirurgklinikerna. Som vårdare har jag följt klienter till andra enheter för provtagningar, röntgen etcetera och den reaktion som allmänheten visar upp gentemot "mina" klienter gör ofta ont i hjärtat på mig. Blickar och rädsla är vardag. Jag kan förstå dem. Det gör jag verkligen. Jag var också rädd innan jag började i mitt yrke. Men nu, då jag känner dessa människor och vet att den som kanske ser mest nedgången ut också kanske är den mest godhjärtade, ja då vill jag bara skrika rakt ut att "sluta stirra, han är inget cirkusobjekt!" Men självklart gör man inte det utan försöker istället stötta klienten, som å andra sidan kanske är van vid reaktionerna och inte alltid ger dem den uppmärksamhet som jag gör.
Men allmänheten är en sak. Det är inget konstigt att fördomar florerar där. Sjukvården däremot borde vara professionell. Ändå händer det hela tiden att missbrukspatienter kommer in till akuten av diverse orsaker, och att man struntar i att undersöka dem ordentligt, man nonchalerar vanliga rutiner och menar att patienten ändå bara är full, så lägg in honom på beroendeavdelningen, låt honom nyktra till. Att till exempel en skallröntgen alltid ska göras på en person som inkommer kraftigt berusad glömmer man oftast bort, patienter med bröstsmärtor får veta att de har ångest utan att EKG tas, och det allmänna bemötandet är ansträngt i bästa fall, nedvärderande i värsta. Speciellt kvinnor med missbruk kan berätta om de attityder som möter dem inom den somatiska sjukvården.
Jag gjorde själv min sköterskepraktik på en avdelning, där en man med tungt etylmissbruk blev inlagd. Vissa i personalen vägrade gå in till honom. Vid blodprovstagningarna försökte undersköterskor och sköterskor skjuta över uppgiften på varandra, av rädsla för att smittas med Hepatit C. Rykten uppstod om mannen, om att han var farlig på olika sätt. Jag hade säkert dragits med i den allmänna paniken som spred sig kring denna patient, om det inte råkat vara så att han var släkt till någon jag kände. Den skam jag kände inför det bemötande han fick där sitter i än idag. En viktig lärpenning för mig om hur man som vårdpersonal aldrig ska behandla någon, ytterligare en förnedring för honom.
Jag förstår visst rädslan inför missbrukare. Många har ett oberäkneligt och annorlunda beteende, många ser slitna och nedgångna ut, många är smutsiga och tärda. Men det spelar ingen roll. Som vårdgivare har vi alla ett ansvar att bemöta på ett respektfullt sätt, ge den bästa vård och omsorg vi kan och ta hänsyn till patienternas olikheter så långt det är möjligt. Det finns inget som ursäktar ryktesspridning, negligerande, ovilja att ge sedvanlig behandling eller ren oförskämdhet. Moral- och etikutbildning ska inte behövas för vuxna människor som är i övrigt väl fungerande i sina yrkesroller. Jag börjar dock fundera på ifall det inte krävs en stor insats just kring patientgrupperna missbrukare och de med psykisk ohälsa, en massiv informationskampanj om bemötande av dessa människor. Intresset verkar ju tyvärr vara svalt, men någonstans måste man börja. Det kan aldrig vara rätt att människor kränks utav de som ska vara där för att hjälpa.
|
