POLITIK & SAMHÄLLE
Artikel av Jens Fälldin publicerad 4 jan 2005 kl. 10.27:

Vår empati gäller inte alla

Jag undrar hur vi skulle ha betett oss om flodvågen drabbat ett område som ännu inte blivit exploaterat av turism och i så fall bara dödade dess fattiga och för oss okända invånare.
Tv-nyheter och extrasändningarna tillsammans med dagstidningar och kvällspress har verkligen frossat i katastrofen i Sydostasien. Från dessa källor kan man få utförliga vittnesmål av skandinaver som förlorat sina nära och kära och i vissa fall funnit dem åter. Den skrämmande dödssiffran varierar men har i skrivande stund snittat på 3 000. Svenskar. Det totala antalet döda, oavsett geografisk placering av boplats, beräknas enligt senaste presskonferensen på Rosenbad uppgå till dryga 125 000. Det är ungefär fyrtio World Trade Center á la Al-Qaida.

Nationens tårar rinner och postgironumren regnar. Det är klart vi ska hjälpa våra medmänniskor. Strödda konstateringar av graden av hemskhet dominerar vardagstugget på arbetsplatser och caféer. Det är enormt många människor som har dött och konsekvenserna är otroliga, även räknat i dollar.

Det många verkar glömma är att människor i många, många år har dött i tiotusental runt om i världen varje dag på grund av svält och lättbotade sjukdomar. Det nekas möjligheter till billig tillverkning av bromsmediciner och man tillåter den skrämmande katolska kyrkan predika mot användandet av preventivmedel i Afrika. På vissa ställen äter människor saker som knappt är föda från soptippar. Där behövs inga luftbroar eller kylcontainers; där skulle man rädda tusentals liv med mer vatten, mat och medicin.

Vad gör omvärlden? Jo, vi rustar för krig. Vi klagar över bensinskatten och våra största problem är vilket kanalpaket vi ska välja. Medieonanin fortgår och är det inte kungahusets kärleksliv så är det någon ny farlig sjukdom och nåt nytt man inte får äta. Alltid finns det något nytt vi kan oja oss över. När man håller medborgarna upptagna med att vara rädda eller ledsna får man fria händer att göra vad man vill.

Vad är det då som får oss att bry oss mer om vissa människor? Svaret är enkel psykologi. Svenskar, var de än befinner sig, är per definition betydligt mer PR-vänliga än mörkhyade människor på andra sidan jordklotet vilkas namn vi inte kan uttala. Jag undrar hur vi skulle ha betett oss om flodvågen drabbat ett område som ännu inte blivit exploaterat av turism och i så fall bara dödade dess fattiga och för oss okända invånare. Med minimala ekonomiska konsekvenser för oss och utan dödsfall av de våra misstänker jag att katastrofen i sådana fall bara skulle ha fått en blygsam notis på sida 32.

De bortglömda dödsoffren är också en högst aktuell katastrof som funnits med oss väldigt länge och som vi medvetet negligerar. I morgon kommer det åter igen att dö tiotusentals människor på andra ställen än i Sydostasien, utan ekonomisk påverkan och utan att särskilt många lyfter ett märkbart finger. Det kommer inte kvällstidningarna ni köper att rapportera och skildra. Det kommer vi inte att hålla en insamlingsgala för. Det kommer ingen att märka. Vet ni varför? De är inte svenskar.