Igår läste jag om mannen som fått viagra, fast han var känd våldtäktsman. Perspektivet är korkat och det var såklart Aftonbladet som stod för det. Läkarna har inte tillgång till något register för att undersöka om patienten är dömd våldtäktsman och jag vill nog inte att de ska ha det.
Intressantare är att personen hade dömts för grova våldtäkter, sexuella övergrepp och liknande minst fem gånger och han hade alltså utsatt tio offer (enligt Aftonbladet, allt detta) för sina övergrepp.
Jag tycker det är märkligare att han kunde träffa en läkare och få viagra utskrivet överhuvudtaget. Varför är han fri? Vilken vård har han fått? Är man inte uppenbart sjuk om man våldtar och förnedrar i 25 års tid (första domen var 1982 om jag inte minns fel) och borde ha fått vård med särskild utskrivningsprövning?
Och, här är nästa fråga: frågade man de kvinnor han våldtog efter det första brottet om de ville vara med och spela i den här ryska rouletten?
Det här är höjden av kvinnoförtryck kan man tycka, att kvinnor utsätts för experimentet att våldtäktsmän släpps ut för att se om de är rehabiliterade. Jag säger inte att så inte kan vara fallet, men - är det våra beslutsfattare, personerna som beslutar om permissioner osv, är det de som riskerar att bli våldtagna igen av denna man? Och igen? Och igen?
Hur många chanser ska en våldtäktsman få? Inga anser en del, vilket kanske är hårt... men hur många fick tjejen? Kommer hon någonsin kunna njuta av sex igen? Förmodligen inte. Lita på en man? Nej.
Alltså, hon kanske kommer kunna, men vi vet inte.
Våldtäktsmannen kanske inte kommer återfalla, men vi vet inte.
Tjejen måste få hur många chanser som helst att bli bra, alla resurser vi har måste finnas för henne att kunna känna glädje igen.
Varför exakt våldtäktsmannen ska ha dessa möjligheter förstår jag inte. Ur ett snävt humanistiskt perspektiv kanske men återigen: när jag tänker den tanken, är jag redo att utsätta mig för risken att bli våldtagen själv?
Tänk er detta system: den som skriver ut en våldtäktsman eller beviljar en permission blir direkt ansvarig för ett återfallsbrott och döms lika hårt som gärningsmannen.
Skulle de ansvariga skrivit ut 61-åringen?
Ja, det faller på sin orimlighet, men vi måste stanna upp och diskutera detta. Varför är straffen korta för våldtäktsmän och vad tjänar samhället på att släppa ut dem? Om de blir återanpassade skattebetalare så har vi tjänat, om de återfaller har vi medvetet deltagit i ett spel vars resultat är en enorm tragedi och flera förstörda människoliv!
Ta fallet med dörrvakten som våldtagit fem unga kvinnor, ibland med andra män närvarande som åskådare, ibland med okända män som deltagare. Denna person (eller monster) dömdes för tre våldtäkter och två fall av medhjälp till fem års fängelse. Maxstraffet (om jag inte minns fel) för våldtäkt är sex år. För EN våldtäkt då kan man anta, men tre? Varför räknas inte dessa som grova och varför finns uppdelningen? Maxstraff för GROV våldtäkt är tio år. Varför fick han inte maxstraffet för våldtäkt? Förmildrande omständigheter?
Alltså, jag är inte en hämnare och jag tror inte på fängelser som rehabilitering. Men att en person kan våldta och förnedra tio personer vid fem olika tillfällen under 25 års tid, det är ett mycket dåligt skämt och ett hån mot Sveriges kvinnor.
Han våldtog kanske en först, sen lyckades han alltså under tjugofem års tid utföra övergrepp på nio personer till. Eftersom vi hade honom och lät honom gå fri bär "vi" ansvaret för dessa våldtäkter. Allihop. Låt Sveriges kvinnor rösta för om de vill ha livstid eller inte för våldtäkt, vad tror ni svaret blir?
Egentligen handlar det här inte om de specifika rättsfallen utan om principerna.
Vilken princip är viktigast? En persons rätt till andra chans efter ett "misstag" (knappast ett misstag om man raggar upp flera flickor, bjuder in flera män och så, mer genomtänkt kan det inte bli) eller brottsoffrets och alla framtida brottsoffers trygghet?
Det handlar ju om en risk när vi släpper ut mördare och våldtäktsmän och våldsbrottslingar. Men den risken tar ju sällan rätten eller den som beslutar, den risken är det ju vi, du, jag, din syster, flickvän, bror, brors barn, mor och far som tar. Vill vi ge folk en andra chans. Ja. Till vilket pris som helst? Nej.
Som slutkläm angående folk som dödar och att detta alltid ska ge livstid: Givet att Christer Pettersson mördade Olof Palme så kunde vi ha förhindrat det på 70-talet genom att ge Christer livstid för att han oprovocerat högg ihjäl en person i julhandeln. Istället trodde vi han kunde bli rehabiliterad och så mördade han statsministern.
En av artiklarna: http://tinyurl.com/bngbl
Tommie Nygren, VHS-barn
Vad tycker du om detta? kommentera detta via Facebook
Tommie Nygren
publicerad 11 aug 2005 kl. 12.22:
Lars Ohly
