. och hans försvar totalt innehållslöst när han säger att han brast i uppmärksamhet och ordval.
Detta uttalande hotar tanken om att hemmet är en borg, att hemmet är den trygga punkt vi alla har rätt att ta för given. Hans tanke är att straffsatsen inte ska vara lika stram som vid en "riktig" våldtäkt. Detta är ett hot mot hela rättssäkerheten och där utsatta kvinnor i hemmet utsätts för övergrepp av samhället primärt.
Att över huvudtaget gå upp och ta en debatt om detta är rent vidrigt och hur våld ska graderas på en slags skala mellan 1-10. På något vis måste graden av våld mätas genom den som upplever våldet och inte av övermakten som inte själv har erfarenhet av att bli djupt kränkt. Det är viktigt att i en sådan här debatt finna en ny infallsvinkel sådant att man täcker in hela problematiken. Är det ändå inte värre att bli våldtagen i hemmet av en person man trodde man kunde lita på?
Naturligtvis är det ju en förfärlig handling att på en gata bli överfallen och utsatt för sexuella övergrepp men där det trots allt inte går att bortse från tanken att det är tio gånger värre att utsättas för en person man känner, en som man har anförtrott sig åt, en som man litade på. Och bara för att våga tänja ut den här tanken ytterligare; är det då så att barn som blir utsatta för sexuella övergrepp i hemmet också bara är en "ordningsförseelse", att övergrepp på barn via en främling är ett värre brott? Återigen vill jag hävda att ett barn känner ett större svek genom att bli utsatt av en person de förlitar sig på. Och hur kommer det sig att man ens talar om ordningsregler i ett hem? Ska inte ett hem vila på tillit, ömsesidig respekt, trygghet och liknande adjektiv? När sedan dessutom Madeleine Leijonhufvud uttalar sig i SVT:s Debatt den 25/8 om "ord", har våldet reducerats till en retorisk diskussion där den semantiska betydelsen har hamnar i centrum, där offret blir sekundärt och hamnar i periferi.
Det handlar om ord, säger hon och ger sig in i en fatal retorisk diskussion där hon enbart tycks se våld som en fysisk akt. Hur kan man vara professor då, när man missat sina 10 retoriska akademiska poäng och saknar förmåga att semantiskt dela upp helheten till delar för att finna en tredimensionell sanning bakom ett ords endimensionella trångsynthet? Våld är mer än en fysisk handling. Våld är allt som känns som ett övergrepp eller upplevs som ett stort motstånd inom den som upplever handlingen.
Det psykiska våldet kan ofta upplevas starkare än det fysiska och sätter ofta djupare spår hos en människa än en fysisk akt eftersom det psykiska våldet ofta ger sig på en individs identifikation gentemot självet, där självförtroendet bryts ner över tid och där man till slut hamnar utanför sig själv utan tillstymmelse av kraft att ta sig ur en sådan situation. Om man lyckas ta sig ur ett sådant mörker hamnar man i ett ingenmansland där man ska börja upptäcka sig själv och omdefiniera omvärlden eftersom allt vi tidigare trodde på visat sig inte stämma överrens med verkligheten. Vill vi se ett sådant våld som en ordningsförseelse? Har vi rätt att till en sådan grad ringakta en person?
Våld i hemmet identifierar just en sådan slags semantisk bredd av ordet "våld" som måste graderas utifrån upplevelsen av våldshandlingen . Det fysiska våldet föregås ofta av en tids psykiskt våld och gränserna suddas långsamt ut. Att kvinnan vet att om hon inte stretar, eller gapar alá Linda Lovelace, kan få stryk, att innebörden av ett nej kan innebära fysiskt våld, att starta en konflikt väcker barnen som sover och kvinnan som vill skydda dem mot vad som pågår i hemmet håller tyst och lider. Har inte kvinnan gjort det tillräckligt länge; varit tyst och lidigt, i avsaknad av alternativ? Har hon något val idag? Det borde hon ju ha i vårt jämlika land, men där jämlikheten har blivit till ett hån, ett ytterligare våld, ett slag i ansiktet utifrån samhället, där det inte finns någon hjälp att få, där det inte finns något skydd, där man kanske inte har möjlighet att få en bostad eftersom våld i hemmet ofta leder till isolering och att man till slut som kvinna inte ens har något jobb att gå till och därmed står under ett ekonomiskt intet. Javisst. Jag talar om de starka fallen; men hur det nu än är; om våldtäkt finns i hemmet finns ofta annat våld också med i bilden. Om inte, är det inte långt ifrån.
Denna underbara man som börjar roffa åt sig när vardagen tagit överhand, förälskelsen gått över till något annat och där man som kvinna är trött och läxläsningen drar ut långt efter kvällsmaten och man ska tidigt upp igen. Den sexuella frustrationen ligger som ett krav, ett hot i luften och man börjar ana allt mer aggressiva tendenser hos denne man, man trodde hade respekt för en och våldet som sakta smyger sig på utifrån ett enkelt "nej" där våldtäkten snart är ett faktum - dag ut och dag in och gränsdagningen mellan rätt och fel börjar suddas ut, tillsammans med att man försvinner bort i ett töcken i avsaknad av värde som individ. Det påverkar inte enbart den som är direkt utsatt, utan alla i hemmet som indirekt blir inblandade - dessa som borde uppleva just den här platsen som den tryggaste av världar.
Maria Whinter, Åskådare, debattör och filosof
Vad tycker du om detta? kommentera detta via Facebook
"Vapen som exporteras används ofta i inbördeskrig som orsakar fattigdom och flyktingströmmar." Foto: flickr/DFID - UK Department for International Development (BY CC 2.0)
Maria Whinter, Åskådare, debattör och filosof
