En liten notis i tidningen: Åttiofemårig dam nedslagen och rånad utanför sin ytterdörr. Det är inte så sällan man läser någonting liknande och varje gång jag gör det får jag samma tanke i huvudet. Jag tänker på förövarens mor. Är det jag som är konstig? Jag vet att det ofta kan vara sprit eller droger inblandade när någon ger sig på en helt oskyldig äldre, svag kvinna men jag har ändå så svårt att förstå. Vad är det som händer?
Jag har alltid trott att det är en slags medfödd, nästan genetisk instinkt att man inte ger sig på någon som skulle kunna vara ens egen mor eller till och med mormor. Framför mig ser jag en gammal amerikansk maffiafilm där ligamedlemmarna på många olika sätt kan bete sig som djur och tortera och mörda både till höger och vänster. Men aldrig någonsin har jag sett dem ge sig på varandras mammor. Det fanns liksom en oskriven lag att där går gränsen. Ofta finns det långa sekvenser i filmerna där gangstern besöker sin gamla, sjuka mor och pysslar om henne och visar henne sin kärlek, som vore han ett barn igen. Och skulle mot förmodan modern gå hädan, naturligtvis av ålder eller sorg över att den andra sonen dött i strid, finns det inga gränser på gangsterns tårar. De andra maffiavännerna tröstar honom och gör allt för att få honom att klara sin livskris. Hans mor har gått bort och därmed har någon dragit undan den marken han stod på.
För visst är det så att vår mor eller den gamla kvinnan i vilken skepnad det än må vara, människan som är orsaken till att vi finns, helt naturligt är värd allas vår respekt. Har jag fel? Naturligtvis finns det bättre och sämre mödrar och visst har fadern också en stor del i vår existens, men här och nu talar jag om kvinnan. Den äldre kvinnan som blir attackerad och antastad när hon står vid sin ytterdörr och kanske ska gå in, hänga av sig sin kappa och sätta på kaffe till sin son som strax ska komma på besök.
Ibland tänker jag på om förövaren någonsin vågar titta den gamla kvinnan i ögonen när han ger sig på henne. Det tror inte jag. För vad skulle han se? Kanske sin egen mor eller mormors blick? Ett par åldrande ögon som möter hans och som ställer frågan han inte vågar svara på. Ögon som visar honom den rädsla och avsky hon känner för den handling han utför och som ger honom en skuldkänsla och en skam som skulle vara outhärdlig för honom att bära. Det är därför han tittar bort. Det är därför han gömmer ansiktet bakom huvor och masker. Så att han själv slipper se eländet.
Jag har svårt att förstå hur man efter ett sånt här överfall kan ge sig iväg hem och kanske sätta sig hos sin egen mor och äta hennes middag och se henne i ögonen. Jag känner starkt att har man gett sig på en äldre, oskyldig mor och kvinna har man gett sig på oss alla. Även sin egen mamma.
Älskade Moderjord, förlåt oss för våra synder…
Anna Bystedt, född barfota och tannalös
Vad tycker du om detta? kommentera detta via Facebook
Anna Bystedt
publicerad 21 apr 2004 kl. 10.53:
