Skriv idag om: Bostadsrätt vs hyresrätt? | Egyptens presidentval | EU-toppmötet Börja här!
POLITIK & SAMHÄLLE
Artikel
av Michael Gajditza
publicerad 17 feb 2011 kl. 06.00:
Våga utkräva ansvar vid självmord inom kriminalvården
En serie självmord har åter inträffat inom Kriminalvården på olika anstalter, häkten och arrestlokaler. Hos vem ligger egentligen ansvaret för att detta får ske gång på gång?
Kriminalvården har på kort tid åter sett ett antal självmord inträffa, det senaste förra helgen på anstalten Fosie utanför Malmö. För några år sedan fanns en liknande trend, vilken då togs upp i SR:s program Kaliber samt även i Dagens Eko i ett antal inslag. Resultatet av granskningen var att en mycket dyster bild tonade fram där inkompetens och missgrepp utgjorde väsentliga delar av förklaringen bakom flera av självmorden.
I min blogg har jag i tre artiklar under senare tid, beskrivit tre av dessa dödsfall, två självmord och ett fall i Nyköping där personalen bokstavligen stod och såg på när en intagen dog utan att göra annat än att föra anteckningar över förloppet. De fall jag har beskrivit har en sak gemensamt med ytterligare ett antal självmordsfall och den gemensamma nämnaren är att det i samtliga dessa fall funnits tydliga varningssignaler. Två av de tre fall jag skrivit om innehåller också båda ett agerande av närvarande personal som starkt kan ifrågasättas.
Den här debattartikeln ska handla om ansvar. Vem som har ett sådant och om något sådant utkrävs i normalfallet. Har för övrigt någon ett ansvar då en människa begår självmord?
Låt mig börja med att visa tre exempel på ansvar, enligt lagen om vållande till annans död. Det finns flera rättsfall där detta har prövats. Personer i ansvarsställning, som låtit bli att agera, har då befunnits skyldiga till vållande till annans död.
Ett fall gäller en VD för ett företag som utförde arbeten på tak. En anställd var hög på amfetamin när han gick upp, ramlade ner och dog. VD:n var inte ens på plats, men fälldes för att inte ha sett till att det fanns ansvarstagande representanter på bygget som stoppade mannen. VD:n hade genom denna underlåtenhet vållat mannens död, ansåg rätten.
Ett befäl som var på plats när två stridsbåtar kolliderade och två värnpliktiga dog fälldes för samma brott.
När en ung man dödades av en nedfallande istapp i Stockholms innerstad, då fälldes chefen för det bolag som hade ansvar för att röja taket. Att låta bli att röja taken den här dagen, innebar att han vållade mannens död och den bedömningen stod fast även i Högsta Domstolen.
Johan Munk var ordförande för Högsta Domstolen vid den här tiden och han var med och fattade beslut i istappsmålet. På fråga om samma resonemang skulle kunna gälla för Kriminalvårdens brist på agerande i självmordsfall säger Johan Munck att man kan dömas för underlåtenhet, men att han för övrigt inte vill uttala sig specifikt avseende dessa självmordsärenden eftersom HD mycket väl kan få ett sådant ärende på sitt bord.
Uttalandet är intressant i sig eftersom det tyder på att HD:s dåvarande ordförande inte på något sätt utesluter att man skulle pröva en lagföring i ett sådant här mål. Men vem skulle i så fall lagföras? Var ligger det egentliga ansvaret? Kan man tänka sig att det till och med kan vara Kriminalvårdens generaldirektör som är den ansvarige? Kan han eller någon lite längre ner i ansvarskedjan prövas för vållande till annans död?
Professorn i rättsvetenskap, Dennis Töllborg, tycker till och med att det är självklart att inleda en förundersökning. Personer som ansvarar för andra, säger han - det må vara föräldrar, arbetsgivare, eller vårdare - de får inte låta bli att agera. De får inte blunda för varningssignaler. Om då någon dör, som i de här fallen, då är det ett brott, nämligen vållande till annans död. Och lagen är uppbyggd på det sättet att man börjar granska toppen, VD:n eller generaldirektören.
Töllborg säger också att om han vore åklagare så skulle han inleda en förundersökning eftersom det har inträffat något som kan vara ett brott. Då kan det ju hända att förundersökningen visar att generaldirektören gjort allt som stått i hans makt och att han har inte varit slarvig på nåt sätt och i så fall ska han inte bli åtalad. Men har han brustit, ja, då ska han bli det. Detta är ingen åsikt, utan det är något som Sveriges riksdag bestämt i lag.
Hur ser då vållandet ut i de här fallen?
Kriminalvården har en egen skyldighet, precis som föräldrar har att vaka över sina barn, att vaka över de intagna. Man får inte blunda för de intryck som man får. Om man gör det har man varit slarvig och då har man varit medverkande och vållande. Vållande är ett passivitetsbrott. Ett aktivitetsbrott hade varit mord eller dråp, men vållande är när det inte var ens avsikt. Det var en konsekvens av att man hade varit slarvig. Det är inte omöjligt alltså att Lars Nylén skulle kunna misstänkas för vållande till annans död.
Varför har då så lite hänt i dessa ärenden, där vi till och med sett kriminalvårdspersonal som medvetet ljugit för anhöriga och gjort aktiva försök att mörka hur självmorden gått till. Vi har dessutom sett åklagarutredningar som varit rena skämten, med förhör av fel personer eller inga förhör alls.
Säkerligen består problemet i att de flesta åklagare inte ens tänker tanken - "Skulle man åtala Lars Nylén?! Ska vi ens kalla honom till förhör?" För det enda det helt säkert skulle leda till, det är att den åklagare som väljer att inleda en förundersökning och väcka åtal, aldrig kommer att bli riksåklagare.
Så frågan är om det går att hitta en åklagare med tillräcklig ryggrad och moralisk resning för att ta sig mod att driva ett sådant ärende. Rättsläget är, enligt professor Töllborg, klart i så motto att man åtminstone borde inleda en förundersökning för att utreda ansvarsfrågan.
Att det förekommit fel i rutinerna framgår tydligt då man tar del av vad Lars Håkan Nilsson vid Kriminalvårdens huvudkontor i Norrköping sagt i samband med socialstyrelsens rättsliga råds granskning av hur det gick till då personal lät en man hänga kvar i en snara från taket i nio minuter innan ambulans var på plats och kunde skära ner den hängde. Nilsson uttalade då att "nu har vi ändrat rutinerna och sett till att man i första hand ska rädda liv." Ett sådant uttalande måste tolkas som att man tidigare uppenbarligen haft rutiner som sagt något annat, vilket i sig låter helt vansinnigt, men enligt Nilsson så är det tydligen så.
Jag undrar vad dessa rutiner sa att man skulle göra i första hand? Det man gjorde, det vill säga ingenting?
Vems är i så fall ansvaret?
Källor: huvudsakligen SR:s Kaliber och Dagens eko.
Michael Gajditza, En drygt 50-årig man som varit engagerad i samhällsdebatten sedan 1973.
Vad tycker du om detta? kommentera detta via Facebook
