 |
LITTERATUR & POESI
Artikel
av Hanna Demitz-Helin
publicerad 11 feb 2003 kl. 11.17:
Värmen som försvann
Nu vill jag inte mer, hörde du henne säga. Nu går jag, sa hon och gick. Han var tyst.
Mannen som lutar sig över dig är tårögd. Han ser på dig med något som liknar... maktlöshet? Oro? Inte avsky väl? Nej, inte avsky, snarare rädsla, bestämmer du dig för där du ligger och ser på den uppskakade mannen. Han går en runda i rummet, vrider sina händer. Du ser hur han drar med fingrarna genom det mörka håret och hur han kliar sig i hårbotten, länge. Du betraktar honom nyfiket från din plats på sängen, dina ögon följer honom på hans planlösa vandring genom rummet. Från byrån, bort till skrivbordet och fram till garderoben. Där hejdar han sig. På dörren finns en spegel och i den finns en bild av en man.
Mannen i spegeln tittar misstänksamt på honom, granskar honom ingående där han står. Vad ser han? Det vet du, en man. Han som brukat vara där, vid sidan av henne. Han som låtit sin hand stryka över din kind, han som log mot dig ibland. Men du känner honom inte. Nu ler han också, hånler. Han hånler mot mannen i spegeln och plötsligt dunkar han sitt huvud i det blanka glaset, gång på gång slår han, hårt trycker han sitt huvud mot pannan som tillhör spegelmannen och samtidigt som han slår låter han höra några kvävda snyftingar.
Du börjar känna dig obehaglig till mods, det börjar krypa i din kropp och snart gråter även du. Det får honom att tystna ett ögonblick, han kastar en snabb blick på dig där du ligger på sängen, gråtandes med tårar rinnande nerför dina kinder. Mannen ser rådvill ut, han stirrar oförstående på dig, det verkar nästan som om du skrämmer honom. Du gråter högt nu och stör säkert grannarna, men mannen vet inte hur man ska göra, han vill inte alls trösta, inte som hon. Istället sjunker han i hop intill väggen och gråter han med. Med huvudet mellan sina stora händer låter han tårarna rinna, det droppar ner mellan hans fingrar, det droppar besvikelse, vanmakt, rädsla och sorg och nerför hans händer rinner ilska och oro ner på golvet och bildar en liten pöl, en liten sjö av skräck.
Plötsligt blir det tyst, ni har slutat gråta samtidigt. Han snörvlar, reser sig långsamt upp och ser ut genom fönstret. Nedanför honom finns den regnvåta gatan, vägen där hon just gick. Du hör honom ta ett djupt skälvande andetag, samtidigt som han åter igen drar fingrarna genom det trassliga håret. Han öppnar fönstret på vid gavel och en kylig vind dansar in i rummet, rummet som hon lämnade. Du andas in den kalla luften och... ja, om du anstränger dig riktigt noga kan du känna doften av henne, av hon som fanns där, men som gick. Av hon som inte finns där längre.
Vinden är kall och du fryser, du vill ha värme. Du vill känna hennes varma kropp mot din men hon finns inte där.
Så stänger han fönstret med en smäll. Han vänder sig häftigt mot dig och tittar på dig med svarta ögon, nu verkar han arg. Egentligen vill du låta tårarna komma igen men du känner att det inte är rätt tillfälle. Det är som om hans blick förstenar dig och det enda du kan göra är att möta den. Så ni ser på varandra. Länge. Det är rädsla du ser i hans blick. Han är rädd för dig. Eller kanske för sig själv. Du är också rädd och du vill fortfarande känna hennes varma kropp mot din, hennes doft omkring dig. Ni har samma önskan.
Nu ser han inte på dig mer. Nu vänder han sig om. Nu går han mot dörren. Nu öppnar han den. Nu hör du hans steg i trappan. Nu lämnar han dig.
Du fryser fortfarande.
Du blir aldrig mer varm.
|
