POLITIK & SAMHÄLLE
Artikel av Jessica Sandberg publicerad 20 aug 2010 kl. 06.00:

Jessica Sanderg

Världen är funktionshindrad - jag är normal

"Det gör ont att bli kallad funktionshindrad för att vissa 'bildade' anser att man har för mycket eller för litet av något i hjärnan! Det gör ont att höra att man behöver mediciner för att orka med en normal dag! Kanske är det världen det är fel på?"
Blunda och göm dina tankar. Ibland är du dig själv nog. Inte ett enda minne behöver sippra fram för att du ska vara hel. Du är dig själv nog. Att falla mellan stolarna är inte något som förvånar dig. Det händer hela tiden. Du är den som alltid står en bit utanför, ensam i gemenskapen, men du är van. Det gör inte särskilt ont längre, det har alltid varit så. På sätt och vis är det en trygghet och en fördel. Att vara betraktaren. Du ser det som de andra missar i sin gemenskap. Du studerar minerna och beteendena, och du kan redogöra för varenda människas tankar, för du ser dem.

Andra kallar din begåvning ett handikapp. Du är inte normal. Du bör medicineras. Det måste ju göra ont för dig lilla vännen, att inte kunna släppa alla människor in på livet? Det måste ju vara jobbigt, lilla gumman, att inte kunna ha en nära relation utan gräl, då du är för integritetskrävande? Det måste slita så oerhört, lilla söta fina du, att sväva bort i tankar och missa vad som just sades!

Ja vet ni, vissa saker gör ont! Det gör ont att få kaos i huvudet då världen envisas med att pressa in tusen intryck på en gång! Det gör ont att bli kallad funktionshindrad för att vissa "bildade" anser att man har för mycket eller för litet av något i hjärnan! Det gör ont att höra att man behöver mediciner för att orka med en normal dag! Kanske är det världen det är fel på? Dess ständiga brus av tv-apparater, människor som stressade springer hit och dit, folk som sliter och drar hela tiden för att få bekräftelse. Kanske är det omvärlden som är funktionshindrad. Ett samhälle där ingen tillåts vara annorlunda, där alla ska ha en diagnos. Du är deprimerad, personlighetsstörd, manisk, psykotisk, du har ADHD. Du ska medicineras med alla de fina medicinerna som läkemedelsföretagen tagit fram. Concerta, Stesolid, Sertralin, Zyprexa, Ritalin, Haldol. Du ska inte tänka och inte känna för mycket, då är du fel. Du ska korrigeras så att du passar in.

En kvinna ska ta hand om hem, barn, heltidsjobb och ha en aktiv fritid. Hon orkar inte? Nämen oj, hon har säkert ADHD! Vet ni hur många kvinnor som är odiagnostiserade där ute! Alla dessa kvinnor som blir trötta av sin vardag, alla de som är utbrända, alla de som missbrukar. De har ADHD! Som tur är finns det botemedel för deras misslyckande. Lite amfetamin, jag säger mantackar. Fast det finare namnet inom läkemedelsindustrin är ju metylfenidat. På 60-talet gick "alla" på det. Och tjoho, det blev roligt att städa, plugga, allt gick som en dans! Sedan blev Ritalina narkotikaklassat. Varför det?! Det gjorde ju livet mycket roligare och enklare! I Colombia tuggar bönderna kokablad för att stå ut med slitet. I Rumänien dricker de visinata varje dag för att glömma den trötta kroppen och det eviga arbetet som knappt ger mat för dagen.

Kanske, bara kanske, så är det livet som det är fel på! För mycket ansvar, för litet lek. För mycket jobb, för litet kreativitet. Jag har varit utbränd jag med. Jag behöver säkert Ritalin. Jag menar, jag orkade ju inte med att ta hand om småbarn, läsa juridik, pendla 30 mil varje dag, sköta ett hushåll, gå igenom en separation och oroa mig för en cancersjuk mamma! Jag är svag och misslyckad! Ge mig en diagnos, snälla läkare! Ge mig lite knark så att jag orkar. Jag orkar inte med. Jag vill lägga mig i sängen och dra täcket över huvudet, ge mig Sertralin! Ge mig elchocker! Lägg in mig på psyk ett tag! Gör mig frisk!

Eller, låt mig bara vara den jag är. Låt mig vara trött. Låt mig hantera min ångest. Imorgon ler jag åt en krokus som spirar ur den mörka jorden och åt stjärnan som tänds på den svarta himlen. Jag är lika normal som alla som orkar med allt det jag gör och ändå har energi kvar till hundra andra saker. Jag lyssnar bara lite för mycket till mitt inre ibland, och lever lite för mycket i mina drömmar. Om det är en sjukdom så är jag mer än gärna kroniker!