Skriv idag om: Bostadsrätt vs hyresrätt? | Egyptens presidentval | EU-toppmötet Börja här!
POLITIK & SAMHÄLLE
Artikel
av Lars Nilsson
publicerad 13 jun 2005 kl. 14.36:
Vänstern och USA
Misstron, för att inte säga föraktet mot USA och det amerikanska folket är en gammal vänstertradition. Unga kan förledas tro att den först blommande upp med Bush. Men det är fel.
Vänsterns förakt, men på samma gång skrämda inställning, inte bara till alla amerikanska regeringar, utan också till det amerikanska folket, tror jag i grunden bottnar i en skild syn på statens uppgift mellan USA och Europa.
Lite förenklat kan man säga att amerikanerna anser att statens viktigaste uppgift är att skapa lika möjligheter för alla medan i Europa (och då särskilt inom vänstern) anser att den är att ta hand om de som har det svårt. I USA finns inte heller den uppfattningen att samhället har en skyldighet att försörja den enskilde, utan bara ge denne möjligheter att försörja sig själv.
De flesta i såväl USA som Europa accepterar dessa och andra kulturella skillnader då de är en följd av folkviljan. Men delar av vänstern i Europa ser skillnaderna som ett tecken på att demokrati inte råder i USA. Avsaknaden av vad vänstern anser vara demokrati skulle då förklara varför goda socialistiska idéer om statens uppgifter aldrig fått något genomslag bland de amerikanska folket. Motståndet från de som egentligen sägs ha makten (krigshetsare, oljebolag, militärindustrin mfl) sätter nämligen ständigt käppar i hjulet.
Så brukar det låta i mer fina sammanhang. Men skrapar man på ytan så finns det hos vänstern ett stort förakt för den amerikanske arbetaren och medelklassen. Innerst inne, så förstår man inom vänstern, att de amerikanska idealen omfattas av en majoritet av befolkningen. Därav föraktet och de illa dolda svepande generella nidbilderna av USA:s befolkning. Hur har man kunnat bli så indoktrinerad av den amerikanska drömmen? Det har varit en ständig intern diskussion hos vänstern. Svaret har alltid blivit att det amerikanska folket inte vet sitt eget bästa. Dvs folket är alltför korkat.
Från 60-talet och framåt har USA i vänsterns ögon alltid varit det mest betydande hotet mot evig fred och rättvisa här på jorden. Störst var nog hotet, trots allt, före Sovjetimperiets kollaps. I bästa fall tydde man sig då till "kålsuparteorin", dvs USA och Sovjet var lika onda(eller goda). Såväl statsminster Palme som Carlsson var entusiastiska kålsuparteoretiker.
Under det kalla kriget riktades, då som nu, protesterna alltid mot USA. Inte minst mot USA:s upprustning och mot vad man ansåg vara landets brott mot de mänskliga rättigheter. Aldrig, eller ytterst sällan, mot Sovjets upprustning eller Gulagläger. USA borde exvis ensidigt minska robotförsvaret i och av Europa. En uppfattning som inte helt förvånande stöddes av Sovjet. Olof Palme och Egon Bahr föreslog diverse kärnvapenfria zoner i Europa inkl Norden och Östersjön. Dock med det lilla undantaget att det inte gällde Sovjet och dess lydstater i någon större utsträckning.
Revolutionsromantiken har alltid spelat vänstern spratt under efterkrigstiden. Alla de diktaturregimer man våldsamt hejat på har nästan undantagslöst hamnat på historiens soptipp.
USA har varit det land som möjliggjort att vi idag har fler länder än någonsin med ett demokratiskt styrelseskick. Klart att många inom vänstern då tar ut sin frustation och spruckna drömmar om utopiska samhällen på den gamla fienden USA.
Nu finns det förvisso mycket man kan kritisera USA för. Såväl inrikes- som utrikespolitiskt. Det är inget perfekt land. Lika lite som Sverige (och Europa) för den delen. Ingen demokrati är färdigbyggd. Men vår västerländska typ och definition av demokrati, trots alla dess fel och brister, är det bästa mänskligheten hittills åstadkommit. Inget av vänsterns hyllade lyckoriken har under de senaste 100 åren ens kommit i närheten av vårt och USA:s ofullständiga styrelseskick.
USA är en öppen demokrati (i mångt och mycket med en större öppenhet än i Sverige) där administrationen och företagens ev myglande och olagligheter, gentemot folkviljan eller konstitutionen, förr eller senare avslöjas och korrigeras. Och det utan hjälp av en fördomsfull, föraktfull och skrämd vänster som med närmast rasistiska slagord gärna dömer inte bara demokratiskt valda ledare utan också ett helt folk.
Lars Nilsson, bättre ungefär rätt än exakt fel
Vad tycker du om detta? kommentera detta via Facebook
Lars Nilsson
publicerad 13 jun 2005 kl. 14.36:
