Inte minst i Sverige har välfärdssamhället hyllats som en motkraft till den "sköt-Dig-själv-och-skit-i-andra-filosofin", som sägs råda i USA, och många andra länder. Ett samhälle med en stor andel skattefinansierade tjänster, ofta starkt monopoliserade, antas avspegla medborgarnas osjälviska tänkande och medmänskliga sinnelag.
Således borde detta ha givit avtryck i vårt vardagsliv genom exempelvis ett större mått av hjälpsamhet, vänlighet och oegennyttigt frivilligt arbete, oss medborgarna emellan. Särskilt om man jämför med exempelvis USA. Den som tycker sig ha märkt att dessa dygder är särskilt framträdande för svensken kan räcka upp handen. Nu!
I ett land där man ofta kallar gäster och vänner för "främmande" har man, när allt kommer omkring, kanske en del att jobba på, när det gäller medmänskligt synsätt. Försök förresten förklara detta uttryck för en icke svensk, så skall Ni få se på förvånade miner.
Den starka välfärdsstaten har - i mångt och mycket - i stället gynnat en extrem egoism. Personligt oegennyttigt engagemang, är inte precis det första man tänker på, som ett speciellt svenskt karaktärsdrag. Det gör däremot en aldrig sinande ström av krav på ökad offentlig service, vilket har splittrat resurserna i den milda grad, att kvalitén på samhällets basfunktioner urholkats.
I ett vidare perspektiv kan noteras hur välfärdstaten medverkat till att allas egendom blivit ingens egendom och kan därför kan behandlas hur som helst, samtidigt som det personliga ansvaret och civilkuraget reducerats. Det fenomenet kan i studeras i allt från förslumningen av allmännyttans hyreshus till oviljan att ingripa vid även förhållandevis mindre brott. Någon annan skall alltid bry sig; bara inte jag, är huvudregeln. Denne "någon" heter förbluffande ofta stat eller kommun.
Den internationellt kända reseguiden Rough Guide framhåller att det sämsta med Skandinavien är svenska barn. Enligt denna beter sig våra barn fruktansvärt illa på allmänna platser, är ouppfostrade och uppför sig som om dom saknade föräldrar. Det här fenomenet behöver man inte läsa utländska reseguider för att förvissa sig om, utan kan studeras dagligen. Än mer framträdande blir det om man jämför med exempelvis sydeuropeiska barn.
Vad beror det då på? Mitt svar är välfärdsamhällets inneboende tendens att skapa egoistiska människor till följd minskat personligt ansvar och en utbredd kravlöshet. Detta har inte tillräckligt uppmärksammats och har därigenom inte heller kunnat bekämpas.
Det börjar redan i unga år. Uppfostran av barnen har som bekant i stor utsträckning överlåtits till dagis och sedan till skolan. Redan på dagis lär sig barnen mer påtagligt att leva enligt devisen "survival of the fittest". Den som är tyst och snäll får ingen uppmärksamhet. Inte undra på att många som jobbar på dagis lider av tinnitus.
Uttalanden från åtskilliga ledande sossepolitiker, inklusive statsråd, om att uppfostran är för viktigt för att överlåtas till vanligt folk har inte saknats. Sånt skall skötas av utbildad personal, tyckte redan Alva Myrdal. Allt för att barnen skall få en lämplig social indoktrinering, fri från ett själviskt och därmed skadligt tänkande. Att detta under vissa perioder satt som hand i handske med en brist på arbetskraft (långt senare blev dagis ett uttryck för kvinnans frigörelse) gjorde utbyggnaden lättare att genomdriva.
Det faktum att det finns dåliga föräldrar har varit motiv nog för att betrakta dagis som en helig och okränkbar institution i samhället. Inte förvånande har därför alla alternativa lösningar bekämpats med illa dold ilska.
Efter dagis kommer skolan där regeln är att krav inte får ställas förrän möjligen då alla -inklusive eleverna - kan konstatera att det är för sent. Betyg, läxor och regler anses tillhöra en svunnen tid och kan orsaka onödig stress samt ge barnen dåligt självförtroende, enligt buntvis av uttalanden och utredningar, från offentligt anställda själasörjare under artistnamnen socionomer - pedagoger - sociologer - psykologer - psykiatriker. Barnens vilja i centrum har varit budordet. Och tinnitus för lärarna frestas man tillägga.
Kvantitet har dessutom ständigt prioriterats före kvalitet. Från dagis till universitet. Sedan hjälps det inte att vi fått privata dagis och friskolor. Dessa är ändå finansierade via offentliga medel. Den tidigare riksdagsmajoriteten gick aldrig heller till val på kvalité utan alltid på lägre taxor och fler platser.
Det finns förvisso ingen naturlag som säger att offentligt finansierade dagis, skolor eller universitet behöver vara sämre än privatfinansierade. Möjligen kan man notera att på listan av världen förnämsta universitet återfinns förbluffande många helt eller delvis privatfinansierade sådana. Man kan undra varför?
Spåren av åratals försummelser kan vi avläsa på många sätt. Åk tunnelbana i Stockholm en kväll får Ni se. Ogenerad skadegörelse och klotter, gap och skrän, pissande (och även skitande) är inte ovanligt, allt medan skrämda medelålders passagerare, hukande bakom tidningen med ett eget civilkurage som begränsas till att i efterhand kräva fler poliser, undrar vad som hänt med ungdomen. Vi ville ju ändå så väl!
Hur kommer det sig tror Ni, att vi under många år, haft en epidemi av skolbränder i hela landet? Det är, skulle jag vilja säga, en av de mer extema följderna av det kravlösa samhällets snällism, där vi stillatigande och undfallande haft överseende med åratal av skadegörelse, klotter och nedbusning av det offentliga rummet. Vill jag inte gå i skolan, så bränn ned skiten!
Vi skördar nu - på många sätt - den kravlöshet och egoism vi under så lång tid sått under välfärdssamhällets våtvarma filt.
Lars Nilsson, bättre ungefär rätt än exakt fel
Vad tycker du om detta? kommentera detta via Facebook
Lars Nilsson
publicerad 16 okt 2006 kl. 11.41:
