SEX & KÄRLEK
Artikel av Åsa Welin publicerad 26 jan 2004 kl. 18.11:

Vägen till gudomlig sex

Eventuell jungfrufödsel 2004.
- Ååååååååååh... mmm.. så skönt...
- GUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUD!
Där kom det! Vad har Han här att göra helt plötsligt?
Jag trodde det var du och jag som njöt och gav varandra full uppmärksamhet. Ska erkänna, det var jag som ropade...

Det är märkligt, han har en förmåga att dyka upp i de mest skilda sammanhang. Jag är ej aktivt troende men kan heller inte kalla mig själv för ateist, visst har det hänt att jag bett till Gud, det kan jag ej förneka. Jag tror att det finns något, men vad? Nu var det dock fråga om något helt annat.

Varför ropar, ryter, stönar, skriker vi ut: - Herregud! Så fort nåt händer? Självklart gör inte alla det, men om vi tänker efter så använder vi oss av Gud, Herregud eller Åååååh Guuuuud rätt ofta. När vi ligger, sitter står eller vad vi nu föredrar, och det är så där ljuvligt härligt, vi bara sluter ögonen och låter åtrån, värmen, lusten skölja över oss, just då i denna stund, så kommer, glider.. bara finns Han där!
- Ååååååh Guuuuuuuuuuuuuuud.....Mmmmmmmmm... så skönt...
Är det kanske så det känns att komma till himlen? Att vi blir så euforiska och att det finns nåt inplanterat längst därinne som plötsligt får kontakt och exploderar...

Det är ännu roligare när partnern gör det, helst efter att vi haft djupa diskussioner om Guds vara eller icke...
När han då senare ser på mig med åtrå i blick och jag känner hur hans kropp börjar skälva av njutning, för att plötsligt skrika ut sin orgasm:
- Ååååååååå Guuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuud, jag kommeeeeeeeeeeeeeeeeeeeer!
Fan, ska han dö nu, eller vad är det frågan om? Kallar han på dig? Vilken glädjedödare! Jag trodde vi iallafall skulle hinna med något slags efterspel innan du drar, nu blir jag verkligen besviken... Sen ligger jag där och BER om mer...

Jag själv tar jag också en liten tripp upp till vår Herre lite då och då ska erkännas.. vid ett av tillfällena fick jag denna kommentar:
- Jaså, är han också här?
Som tur var så kunde vi båda skratta åt hela situationen, det var just då tanken föddes, varför det egentligen blir så här. Men det är inte bara i extasen som han gör sin entré. Han kan poppa upp i de flesta känslomässiga ögonblick.
Det kanske är sant, han kanske är med oss hela tiden...

Jag kan komma på mig själv att säga:
- Men Herregud! Vad håller ni på med egentligen?
- Guuuuuuuuuuuuuuuud så söt han är...
- Ååååh, är klockan så mycket?
Drar på mig vingarna och lyfter...