POLITIK & SAMHÄLLE
Artikel av Lena Persson publicerad 15 jun 2012 kl. 06.00:


Foto: flickr/cdsessums (BY CC 2.0)

Världens bästa jobb står utan sökanden

Varför lyckades skolan före 1994? Jo, lärare var lärare och inte administratörer.
Sverige ska ha en skola i världsklass men ingen eller få vill bli lärare. Hur kan det bli så tokigt? Världens bästa jobb står utan sökanden.

Vad har hänt med vårt skolsystem? Jag har själv varit gymnasielärare, speciallärare, lärarutbildare, facklig förtroendeman och kommunal skolpolitiker under hela mitt yrkesverksamma liv, och har alltså upplevt många olika skeden i vår skolhistoria - men aldrig en sådan katastrofal situation som nu.

Vår utbildningsminister saknar inte ambitioner men ibland blir det bara för mycket. För många reformer på för kort tid. Skolan hinner inte med. Vem får betala priset? Jo, lärare och elever. Lärarna - som utbildningsmässigt har hög klass - har inte en chans att hinna utföra ett kvalificerat pedagogiskt arbete, då tiden måste användas till rapportskrivande istället för undervisning. Hur ska en seriös lärare ha en chans att hinna se och korrekt bedöma varje enskild elev? Hur ska man hinna ge varje elev de verktyg denna behöver för att nå de uppsatta kunskapsmålen?

Lärare måste få förutsättningar att utvecklas i sitt arbete, en bra arbetsmiljö och en lön som värderar lärarjobbet som ett av våra viktigaste yrken. Dåligt genomförda reformer ökar den administrativa arbetsbördan för lärare. En redan stressad och pressad yrkeskår får göra mer av allt, i stället för att lägga all viktig tid på att höja kvaliteten i undervisningen och finnas till för varje elev. Staten har därmed kraftigt ökat arbetsbördan för lärare.

Sveriges strävan efter att vara en ledande kunskapsnation. 2011 var det största reformåret i skolans värld sedan folkskolan infördes 1842. En ny gymnasieskola, lärlingsutbildningar, nya läroplaner med tydligare kunskapskrav och betygskriterier är på plats. Vi har infört högre kunskapskrav och fler nationella prov. En ny betygsskala används nu för första gången tillsammans med tidigare betyg. En ny lärarutbildning med högre krav och en helt ny lärarlegitimation är på plats. Från första juli har vi en helt ny skollag i Sverige.

Trots en hög reformtakt går det inte att luta sig tillbaka. Dessa reformer kommer inte att räcka. Vi måste göra ännu mera. Detta år är det viktigt att fortsätta arbeta för att ytterligare höja kunskapsresultaten i skolan, skapa ökad arbetsro och högre status för lärarna. Att vara en ledande kunskapsnation är grunden för att klara den globala konkurrensen. Men man glömmer lätt att då reformerna haglar tilltar stressen och det ges ingen tid för genomförande och reflektioner.

I samband med övriga skolreformer som ny samlad läroplan för grundskolan samt en ny gymnasiereform införs också en ny betygsskala med fler betygssteg. Den nya skalan och de nya kunskapskraven ska ge bättre förutsättningar för tydligare information om elevens kunskapsprogression till elev och föräldrar. Dessutom ska den leda till rättvisare och en mer nyanserad bedömning.

Skalan är sexgradig från A till F med fem godkända och ett icke godkänt betygssteg. Nationella kriterier kommer att finnas för stegen E, C och A. Den nya skalan och de nya kunskapskraven ska ge bättre förutsättningar för tydligare information och en rättvisare och mer nyanserad bedömning. Betygen ska nu sättas från år sex men kriterierna för betygssättningen är ännu inte klara! Rättvisa! På vilka grunder?

Regeringen aviserade att reformen skulle kompletteras med omfattande kompetensutveckling, framför allt eftersom många nya lärare ska sätta betyg för första gången. Men var finns resurserna som är avsatta för denna kompetensutveckling?

De centrala/nationella proven blir fler men till vilken nytta? Centrala prov ska nu bli fler och dessutom införas redan i år tre. Hur ska dessa prov utformas? Det finns hittills många skrämmande exempel på centrala prov som inte alls mäter kunskap och där man använder ett språkbruk som många elever inte alls förstår - speciellt inte om de kommer från andra länder och inte är helt vana vid vårt språk.

Den senaste tiden har det lagts fram en mängd förslag, där man på olika sätt vill utnyttja de nationella proven för att exempelvis öka likvärdigheten i lärarnas betygsättning eller för att hejda betygsinflationen. Det finns dock anledning att misstänka att flera av dessa förslag bygger på en övertro på i vilken utsträckning det överhuvudtaget är möjligt att åstadkomma en likvärdig bedömning genom de nationella proven.

Vad man kan dra för slutsatser utifrån ETT enda tillfälle är alltid ytterst begränsat, men om man dessutom lägger till det faktum att det som proven avser att pröva är mer komplexa förmågor än enkla fakta- och minneskunskaper, då är variationen i elevernas prestationer mellan olika uppgifter den potentiellt största felkällan (bl.a. större än den variation som skapas av skillnader mellan olika bedömare, vilket man tenderar att fokusera mest i det här sammanhanget). För att få trovärdig information om hur väl eleverna presterar krävs således minst ett par tre olika uppgifter, som prövar samma förmåga. Detta innebär i sin tur att de nationella proven skulle behöva hålla på i flera dagar för att ge en någorlunda fullödig bild av elevernas kunskaper!

Det man snarare borde satsa på, ifall man vill åstadkomma hög likvärdighet på riktigt, är att på bred front utveckla lärarnas bedömningskompetens, så att alla de bedömningar som görs i skolan håller hög kvalitet. Och detta är definitivt inget man åstadkommer genom att ta bort lärarnas ansvar för att bedöma nationella prov och överlåta det på kollegor eller externa censorer. Nej, detta är något man åstadkommer genom utbildning, träning och samtal. Lärare behöver utbildas i bedömning och betygsättning, men de behöver också träffas kontinuerligt för att skapa en gemensam förståelse för innebörden av de begrepp som används i kursplanerna, hur dessa förmågor kan "lockas fram" av olika uppgifter, hur man identifierar olika kvaliteter i elevernas svar och lösningar, hur man utifrån denna information kan stödja vissa elever och utmana andra o.s.v. En sådan utveckling av lärarnas bedömningskompetens kan i förlängningen göra de nationella proven överflödiga, genom att lärarna själva förmår tolka och pröva kursplanernas innehåll på ett sätt som är mer trovärdigt än vad som kan åstadkommas genom centralt administrerade prov. Detta till exempel genom att inkludera förmågor i bedömningen, vilka inte kan fångas med papper och penna eller under starkt standardiserade förhållanden (t.ex. bedömning av hur elever kan söka information på Internet eller använda sina kunskaper i diskussioner med andra).

Sammantaget kan man alltså notera att likvärdighet aldrig kan åstadkommas genom att göra EN kunskapsbedömning aldrig så mätsäker. De nationella proven ger bara smakprov på kunskaper. Likvärdigheten behöver istället förankras i lärarnas dagliga verksamhet och bli en del av deras naturliga bedömarkompetens. Men då går det inte att samtidigt fasa ut själva bedömningsmomentet ur lärarpraktiken, till exempel genom att överlåta bedömningsarbetet till någon annan. Lärare måste istället få en chans att utveckla sin kompetens genom utbildning, genom att prata med varandra, jämföra och moderera sina bedömningar. Först när alla skolans bedömningar är tillförlitliga, då kan vi uppnå verklig likvärdighet.

Hur ska vi komma tillrätta med problemen? Återupprätta lärarnas yrkesstatus och sätt undervisningen i centrum!

Skrota kommunaliseringen och återinför statligt huvudmannaskap - då finns det i alla fall möjligheter för en mera likvärdig skola över hela landet och där det inte är kommunens ekonomi och kommunpolitikernas beslut som avgör hur skolan ska se ut.

Tillsätt en skolkommission som utreder och utvärderar vad som gått snett, och som därefter lämnar förslag på de reformer som behövs för att åter få vårt skolsystem på fötter. Reformer som säkerställer allt det som behövs för att kvalitén ska bli högsta möjliga. Detta gäller såväl lärarkompetens, skolplaner, timplaner, utvärderingsinstrument, individualisering och likvärdighet - alla elever ska ha lika möjligheter till utbildning. Fler och tidigare nationella centrala prov löser inga problem!

Varför lyckades skolan före 1994? Jo, lärare var lärare och inte administratörer. Låt lärarna åter stå för pedagogiken och andra för administrationen. Idag blir det allt färre lärare men allt fler administratörer på skolorna.

Sist men inte minst - ge lärarna en värdig lön!