Skriv idag om: Sverige och korruption | Löfvéns riksdagsutanförskap | Kärnkraftssäkerheten i Sverige Börja här!
POLITIK & SAMHÄLLE
Artikel
av Teddy Widegren
publicerad 26 feb 2010 kl. 10.27:
Utsatta grupper väl bekanta med polisiärt övervåld
Jag hörde den 20/2-10 på P1:s Medierna där man tog upp en händelse som bloggaren Jesper Nilsson fick vara med om. I samband med händelsen kunde Jesper filma situationen och även lägga ut delar av film, bilder och lite ljud på sin blogg.
Läs Jesper Nilssons blogginlägg om händelsen här. Videoklippet med händelsen kan du se längst ner i den här artikeln.
Jag har träffat en hel del poliser, både bra och dåliga. De goda talar man i bland om, men inte lika ofta som man, med rätta, ger uttryck för sin indignation då dåliga polisers agerande kommer till allmänhetens kännedom.
Tyvärr känner alltför många igen det dumdryga och maktfullkomliga agerandet från vissa polisers sida. Och tyvärr tycks ingenting ha förändrats under de senaste 30 åren då det gäller polisiär terror mot civilpersoner. Jag har själv råkat ut för samma typ av maktmissbruk från ordningsmaktens sida som Jesper Nilsson beskriver - inte bara en gång. Vore det en engångsföreteelse så skulle det kunna avfärdas som ett olycksfall i arbetet, med sånt här händer sorgligt nog gång på gång.
Min upplevelse i korthet: Jag var på väg hem från mitt arbete som kursledare på en kurs i keramik. Under min väntan på nästa tåg till Ropsten ser jag två uniformerade polismän göra ett i mina ögon rätt märkligt ingripande som inte ser helt schysst ut. Jag håller mej till en början på lite avstånd, men då jag ser att det rör sej om två vältränade poliser som tämligen burdust - för att inte säga brutalt - ger sej på en missbrukare, inser jag att det rör sej om misshandel.
För att inte den gripne ska råka än värre ut anmäler jag mej som vittne till händelsen, men avisas kategoriskt av polismännen som ansåg att dom kunde sköta det dom sysslade med på egen hand. Jag står på mej, men förvägras att följa med den gripne och poliserna till den polisstation som poliserna uppger att de är på väg till.
Jag tar mej via tunnelbana till den uppgivna polisstationen där jag till att börja med möts av totalt ointresse. Så sakta förstår jag att poliserna där mycket väl vet vilket ärende jag har och inser att jag om jag vill göra en anmälan angående det gripande jag sett så måste jag nog skriva den själv.
Efter att ytterligare fått vänta ganska länge ber jag om papper eller någon form av anmälningsblankett där jag kunde skriva ner mina iakttagelser och anmäla mej som vittne. Det initiativet förändrade plötsligt situationen - min förfrågan utlöser en febril aktivitet på polisstationen. Det kommer plötsligt poliser stormande från alla håll - jag förstår av deras hotfulla uppsyn och aggressiva framfart att jag kvalificerat mej för en rejäl omgång dask och för att skydda mej sjunker jag ner på golvet invid mottagningsdisken och knyter ihop armar och ben för att i möjligaste mån skydda fingrar och leder så gott det går medan poliserna drar och sliter i vad dom kan få tag på av mina kläder, armar och ben. Med gemensamma krafter och likt överenergiska myror som släpar på en larv lyfter dom mej och bär mej mot dörren. Dörren visar sej vara för smal för denna klunga poliser med mej i centrum vilket innebär att vi inte kommer igenom. Efter ett antal försök kom någon slutligen på att det skulle gå bättre för deras energiska föresats att få ut mej från deras polistasstation om dom öppnade hela dörröppningen och förflyttade sej mer på tvären än på bredden.
Situationen var helt sjuk - jag hängde där jag hängde, buren av en klunga poliser som betedde sej som om dom var helt fjärrstyrda. Jag kan säja att det var med både skräck och en märklig absurd humor som jag förundrades över de uniformerades beteende.
Slutligen kastad poliserna mej som ett kolli utför den trapp som gick ner till polisstationens ytterdörr mot gatan, men på något tursamt vis lyckades jag få fatt i ledstången och kunde landa någorlunda oskadd på fötterna. Mina vantar och min portfölj kom singlande efter genom luften.
Gissa om jag var skärrad. Gissa om jag snabbast möjligt tog mej hem, och gissa om jag sov ganska dåligt den natten. Jag hade klarat mej ganska bra fysiskt, ingen hjärnskakning eller brutna ben, men jag hade fått en tämligen trist erfarenhet av polisiär maktutövning i bagaget. Och tyvärr - någon anmälan eller något vittnande blev det inte, varken mot det första så uppenbart oriktiga omhändertagandet eller gripandet som jag bevittnat, inte heller gjorde jag några försök att ta upp det andra jag råkat ut för - jag var alltför chockad, och vem skulle ha vittnat? Poliserna? Nej knappast.
Polisen klagar inte utan orsak på att det råder en viss misstänksamhet gentemot deras verksamhet - deras jobb är förvisso både svårt och komplicerat, men det underlättas inte av att enskilda poliser uppträder ohyfsat, arrogant och våldsamt i sin maktutövning - lika lite som att överordnade befäl och internutredare så uppenbart håller enskilda polismän om ryggen då dom otillbörligt förgripit sej på "vanligt folk" under sin tjänsteutövning.
Den här typen av erfarenheter av polisiärt övervåld förekommer ganska så frekvent i reportage och debatt i media. Det handlar inte alltid om att polisen brutalt skjutit mentalt utsatta personer till döds - personer som kunnat talas till rätta om poliserna lyssnat på anhöriga som känt till situationen - inte heller handlar det alltid om att orutinerade poliser valt att skjuta dödande skott i stället för att oskadliggöra våldsamma personer med skott i ben eller mindre känsliga områden än hjärta och lungor. Inte heller handlar det om att ett antal poliser lagt sej över någon misstänkt så att vederbörande inte kunnat andas och därför avlidit till följd av kvävning - nej, det handlar många gånger om en inom polisen grasserande vardagspennalism, riktad mot det folk och det samhälle dom är anställda för att skydda. Mentaliteten verkar vara vi mot alla andra, "slöddret" det vill säga du och jag. Detta verkar ha blivit en utvecklad yrkessjukdom inom en viss del av poliskåren, som borde diagnoseras och i möjligaste mån avhjälpas. Denna yrkesskada tar sej ofta uttryck i polismäns interna språk som även påverkar och befäster andra fördomar och attityder vilka sedan ger en många gånger ogynnsam verkan i övrigt polisarbetet.
Traditionellt har vissa grupper varit mer utsatta för förakt och obefogade åtgärder från polisens sida och fortfarande får vissa utpekade grupper klä skott för polisvåldets utövning och kollegialt nedvärderande attityder. Invandrargrupperna har varit och är nog de för närvarande mest drabbade, sedan är det de i övrigt utsatta, utslagna missbrukare är människor som ofta kan vittna om polisiära övergrepp. Politisk medvetna ungdomar i demonstrationer av diverse slag är en annan grupp som ofta utsätts för polisens aggressiva provokationer.
Hur ska folk kunna få förtroende för den så kallade ordningsmakten då den här typen av händelser reser stora frågetecken beträffande polisers agerande ute i samhället? Man kan också fråga sej om polisen som institution verkligen står för de demokratiska värden vilka tillåter samhällsmedborgaren att demonstrera sina åsikter och att visa en avvikande mening i religiösa, politiska och sexuella ställningstaganden. En annan fråga dyker också upp - rekryteras rätt folk till polisyrket?
Jesper Nilssons uppmärksammade video av händelsen vid Hornstull:
Teddy Widegren, konstnär, författare och poet. Deltagit i samhällsdebatten sedan aktionen
Vad tycker du om detta? kommentera detta via Facebook
"Vapen som exporteras används ofta i inbördeskrig som orsakar fattigdom och flyktingströmmar." Foto: flickr/DFID - UK Department for International Development (BY CC 2.0)
