 |
ALKOHOL & DROGER
Artikel
av Rolf Nilsson
publicerad 24 feb 2004 kl. 23.29:
Utlämningen av mig själv (del 2)
På våren 1969 blev jag placerad på mitt första fosterhem som låg i Jämtland. Jag kom till mina nya fosterföräldrar med två stycken från BVN.
Jag hade mer och mer kommit ifrån kontakten med mina biologiska föräldrar, de hade väl nog med mina andra syskon och sig själva antar jag. Mina nya föräldrar visade sig vara de gulligaste föräldrar ett barn kan önska sig. Rut och Oskar hette de, sen bodde även Ingeborg där. Hon var gravt invalidiserad av någon gammal skada som hon hade haft sen födseln. Hon var syster till Oskar. Sen hade de även två döttrar som hette Marianne och Harriet som bodde några mil därifrån.
Vi bodde i en by som heter Kakuåsen, den ligger 12 mil nordväst från Östersund, och hade ca 200 invånare.
Jag började skolan i en by som heter Gåxsjö som låg en mil hemifrån. Det gick ganska bra i skolan i början, men sen blev det problem med grabbarna, de ansåg att jag gjorde intrång på deras hemmaplan, med tjejer och allt annat som kunde tänkas vara mitt fel. Så då var det dags igen att slåss för att få den respekt jag förtjänade, som jag då tyckte. Jag var väldigt omtyckt av tjejerna för att jag hade långt hår och dessutom var jag från den stora staden Stockholm som de flesta där uppe bara sett i kartboken. Efter ett antal slagsmål och många samtal med skolans kurator blev jag placerad i OBS klass som det så fint hette på den tiden. Jag skämdes som fan inför mina nya föräldrar när jag hade gjort något ohyfsat i skolan.
Jag gick i alla fall ut årskurs sex i den skolan med vissa problem i ryggsäcken. Men hemma var det ett sådant där hem som alla borde få prova på att bo i någon gång i sin uppväxt. Jag skulle börja ännu en ny skola i sjuan, centralskolan i Hammerdal som var ett samhälle två och en halv mil hemifrån. Jag var redan känd i skolan innan jag börjat där. Det var mest negativa saker som gjorde att alla visste vem jag var.
Jag tog mig snabbt in i ett av de tuffare gängen även i den skolan. Det fanns några som rökte cigg och även hasch vid tillgång men det hörde till ovanligheterna där uppe i norrland på den tiden. Men vi drack ganska mycket för att vara 13-14 år.
Det gick ganska bra i skolan. Men, efter ganska många reprimander av skollärarna i årskurs åtta, så tyckte BVN att det kanske inte var så bra för mig att ha så gamla föräldrar som mina fosterföräldrar var.
Så en dag på sommarlovet kom det två socialarbetare och berättade att de hade hittat ett annat hem för mig på Frösön som låg 12 mil från mitt dåvarande hem.
Jag grät och sprang ut i skogen, men Oskar visste var jag brukade hålla till i skogarna runt i kring så han hittade mig efter någon timme och vi satt och pratade. Vi kom överens om att om jag ville komma och hälsa på så var jag välkommen när helst jag ville. Vad han inte talade om eller visste var att jag under vistelsen i det andra hemmet inte fick åka och hälsa på förrän de andra tyckte det var lämpligt för mig att göra det.
Jag trivdes inte alls i det nya fosterhemmet och hann aldrig lära känna de nya föräldrarna. Efter tre rymningar till mina gamla fosterföräldrar hade de fått nog. Nu bar det av till Vänersborg och nya ansikten som skulle bli min nya familj. Anders och Lizzie Ahlborg hette de nya föräldrarna. De hade två fosterbarn till som hette Bobbo som var 17 och Peter som var lika gammal som jag, snart 15 det vill säga.
Där började jag skita i skolan, men gick till slut ut med 3,4 i snitt och om ni trodde att det var frid och fröjd med det så är det alldeles fel. Nu hade missbruket med Hasch stegrat till nästan dagligen, mest tack vare att tillgången var det inga problem med för det var flera i familjen som använde den drogen. I och med mitt ökade missbruk så finansierades detta med ett flertal inbrott i staden. En gång gjorde vi inbrott hos Peters mormor han hade sagt att hon hade en del pengar undanstoppat, så vi passade på en gång när Peter visste att hon var borta.
Mycket riktigt så hade hon pengar gömt i villan som vi brutit oss in i. 23.000 tog vi med oss därifrån.
Vad gjorde då två grabbar på 15 år med så mycket pengar?
Jo, vi tog tåget till Göteborg och hade otroligt roligt på Liseberg och hur otroligt det än låter så var min brorsa där på klassresa där med sin klass från Karlstad samma dag. Jag och Peter bjöd hej vilt omkring oss för vi hade oändligt med pengar kändes det som.
Men vad vi inte visste då var att Peters mormor hade märkt stölden och direkt ringt polisen och sagt att Peter hade varit där och tagit pengar. Det hade han gjort förut framkom det. Så nu var vi efterlysta av polisen som hade tagit reda på att vi tagit tåget till Göteborg. Men vi tog oss därifrån och vidare till Uddevalla innan vi anlände hem igen. 18000 kronor fattigare men kul hade vi haft, även om vi fick skämmas och fick stryk. Men stryk det hade jag fått förut utan att tagit någon större skada tyckte jag då.
Nu hade även de fosterföräldrarna fått nog och kontaktade BVN och sa att en av oss måste de fixa ett nytt boende åt vi var alldeles för bråkiga tillsammans. Det blev min tur eller otur det beror hur man ser det. Jag blev i alla fall skickad till Stockholm och då kändes det som jag hade vunnit för det var dit jag ville hela tiden efter Jämtland. Åter i Stockholm på ett ungdomshem som heter Ingmarshemmet beläget invid Vanadislunden träffade jag en kille som var likasinnad som jag blev väldigt bra vän med. Tomas hette han. Nu hade jag börjat röka hasch och sniffa varje dag. På dagarna jobbade jag som mopedbud på en kopieringsfirma vid Östermalmstorg.
Rökte hasch gjorde vi så gott som hela dagarna och ingen brydde sig så länge vi skötte våra åligganden. Jag var ihop med en tjej som hette Pia som bodde med sin mamma på stora Essingen. Vi var ihop i närmare 3 år. Det förhållandet rann ut i sanden efter mycket strul med polisen.
Jag och Tomas hade blivit vad man kan kalla tunga missbrukare nu och hade sedan en tid tillbaka börjat finansiera vårt drogande med en massa inbrott. Vi hade börjat vända dag till natt för att orka med att knarka och samtidigt finansiera missbruket. Efter mycket hot och bråk på hemmet där vi bodde, så fick personalen nog och sa att vi skulle få flytta därifrån. Vi blev då så arga att vi hotade 4 personal att öppna kassaskåpet och tog deras pengar låste in dem på kontoret och tände på huset. Som tur var så tog sig aldrig elden.
Socialen gav mig en chans till på ett ungdomshem på Götgatan på Söder i Stockholm. Det var ett pojkhem som var ganska hårt, men jag hann inte vara där så länge. En natt gjorde vi inbrott i södra stationsområdet som det hette då. Det var magasin fulla med varor som skulle levereras till olika butiker.
Vi tog med oss grejor till panget där vi bodde, för en summa av 1,5 miljoner kronor stod det i rättegångspapperen i rättegången som senare skulle komma.
Jag blev anhållen i sju dagar, som det var på den tiden, och sedan häktad för första gången i mitt liv, men det skall också tilläggas att jag fått elva eller tolv åtalseftergifter i rättegångar innan denna händelse.
Åtalseftergift menas att sociala myndigheter får fortsatt vårdnad över klienten i fråga.
Åter till häktningen. Jag skulle få sitta i häkte i väntan på rättegång i fyra veckor, bara ett par månader innan jag skulle fylla 17. Det kändes för jävligt att vara inlåst så lång tid, ringa på klocka när jag när man skulle på muggen eller förresten, vad man än skulle göra var jag tvungen att ringa på den där förbannade klockan. Plitarna kom när dom kände för det ibland tog det upp till en timme att få gå på muggen men jag lärde mig att anpassa mig till det livet också, som allting annat jag lärt sig anpassa sig till.
|
Shqiptar Oseku
