 |
POLITIK & SAMHÄLLE
Artikel
av Charlotte Rafsten
publicerad 22 feb 2005 kl. 01.05:
Ursäkta, jag är inte feminist
Hej, jag heter Charlotte och är en människa. Som kvinna förväntas jag även vara feminist. En fri varelse får dock ge uttryck för vem den är. "Människa" är det enda epitet jag godkänner, inte feminist.
Vi lever i ett samhälle där det mesta är tillåtet. Du får med vissa undantag se ut hur du vill. Du får tjäna ditt uppehälle på i stort sett vilket sätt du vill. Du kan faktiskt bete dig nästan precis hur du vill. Mitt i denna tillvaro, har vi ett behov av att dela in människor i grupper, i fack. Vi måste namnge grupperna och vi måste på något sätt förhålla oss till dem.
Vad är det som händer när vi placerar varandra i fack? Rimligtvis gör vi det för att förstå och kunna tyda varandra bättre. Om vi inte vet var våra medmänniskor hör hemma, vet vi inte heller hur vi ska behandla dem. Det är bra att det finns grupper, organisationer, som vi kan tillhöra och identifiera oss med. Förtryckta eller inte: människor i världen har ett behov av att organisera sig. Det är avsevärt mycket enklare att kämpa för en sak i egenskap av grupp. Gruppen blir också något som motparten kan tilltala, något som med sin styrka inger respekt. Världen befolkas idag av en brokig skara människor. Det är lämpligt att sätta epitet på oss.
Här och nu, är det i första hand feminism som jag vill beröra. Jag vill gärna tro att vår yttrandefrihet låter mig kommentera saken. Men sanningen att säga så känner jag redan hur feministerna flåsar mig i nacken. Trots detta, nej, jag vill inte bli kallad feminist. Det är inte den gruppen jag vill stå på barrikaderna tillsammans med. Feminism är framförallt politik och inte filosofi. Men, om jag går ut och säger att jag är varken moderat eller socialdemokrat, så leder detta på sin höjd till någon enklare diskussion. Dock inte nödvändigtvis. Jag kan säga att jag är humanist, med en djup önskan om ett alternativt parti som står för mina ideal. Detta accepteras. Men, säger jag, bland kvinnor, att jag inte är feminist, då blixtrar det till i ögonen på pöbeln. Genast förväntas jag förklara mig, inta försvarsställning.
Låt mig då klargöra hur jag skulle förklara vad det innebär att vara feminist. För mig betyder detta att jag har kunskap om och insikt i att jämställdhet inte råder mellan de bägge könen. Feminism är politik. Det handlar om orättvisor både i fråga om lika löner, likvärdiga arbetsuppgifter etcetera. Det handlar om kvinnligt förtryck i form av könsrelaterade sexuella övergrepp och övrigt våld. Det handlar om en kränkning av våra mänskliga rättigheter. Detta genomsyrar hela samhället. Kan jag härmed neka till att vara feminist?
Jo, jag kan det. Denna orättvisa som har sitt ursprung långt tillbaka i historien, och som är den tragiska verklighet vi lever i är även min vardag. Den väcker ilska även hos mig. Men jag ser fram emot nya sätt att närma sig de problem som finns kvar. Sverige och våra grannländer tillhör de länder i Europa som tidigt var mest lyhörda för feministisk kritik, och som skapade modeller för jämlikhet i början av 1900-talet. Låt oss vara föregångare även då det gäller nya tankegångar. Varför vänta på att feminismen ska bli lika urvattnad som socialdemokraternas välfärdssamhälle. Det spelar ingen roll idag, vad du har för inställning till bröstförstoring, om du är en skådis som viker ut sig i playboy, eller för all del en vanlig Svensson. Många hävdar att de är feminister. Jag vill inte ingå i det här stora klustret.
Visst är jag för gruppsamverkan. Visst ska vi hjälpas åt med saker. Inget är väl sannare än det faktum att vi på något sätt blir till, först i umgänge med andra människor. Men om man inte kan identifiera sig med gruppen i sin helhet? Ska man tillhöra någon falang i utkanten då? Jag anser inte det. Den svenska kvinnan är frigjord. Låt oss då känna oss så, och kämpa som människor framför kvinnor. Det finns feminister som försöker hävda sitt oberoende, samtidigt som de förändrar kropp och själ till vilket pris som helst för att vara andra till lags.
Då kvinnor grupperar sig gör dom inte alltid gott. Feminism är inte heller bara politik. Det är också ekonomi, det som händer i hemmet, i det privata. Den underbara norska dokumentärfilmaren Margreth Ohlin poängterar något av yttersta vikt i sin film Kroppen Min. Hon berättar att hon inte alltid varit bekväm med sin kropp, men att det ofta varit andra tjejer som haft en massa synpunkter på den. Det är de som har tisslat och tasslat om hur hon ser ut, hur hon bör klä sig och så vidare. Hon tackar det andra könet för dess existens.
Epitet ringer olika i folks öron. Oavsett om det gäller en kapitalist, feminist, rasist, humanist, fetischist eller realist, så lägger vi våra egna värderingar i orden. Som feminist ska jag gärna framstå som stark, ja, helst en bulldozer. Nekar jag till att vara en sådan, så står feministerna på rad som törstiga blodhundar. Säger jag att jag gillar Strindberg, och tycker att han försökte förstå kvinnan så sliter de mig i stycken.
Feminisms faktiska tillvaro vilar ju på en grund som erkänner att jag är ett offer. Jag gör istället ett aktivt val. Jag vill bli kallad människa. Jag vaknar om morgonen, och känner mig lika stark som alla män där ute. Jag förutsätter inte att det ska finnas någon ojämlikhet. Jag är kvinna. Fokuserar på det jag brinner för, och känner mig mitt i min kvinnliga mjukhet stark. Jag förutsätter att bli behandlad som alla andra, och accepterar inte något annat. De som jag anser vara bra kvinnliga väninnor stärker mig, och vice versa. De som ägnar sig åt förtal, rädsla för en klassisk kvinnlighet och så vidare lämnar jag därhän.
Alla vet att det finns faktiska siffror som visar att det på de flesta universitet finns lika antal eller en majoritet av tjejer bland studenterna, men att det omvända gäller ute i yrkeslivet. Alla vet att det återfinns fler män både inom den privata sektorn och i chefspositioner. Detta är något vi ska fortsätta att aktivt kämpa för att förändra. Men är vi fria att välja hur vi vill kämpa för saken?
Kvinnor måste lära sig att inte se på sig själv som offer. Att, utan att för den skull förneka vår historia av förtryck eller de orättvisor som finns kvar, leva i nuet och våga vara sig själv. Att inte våga, att inte kunna är ingen kvinnlig egenskap. Det är en mänsklig. Denna bör vara den enda svaghet som kan hindra dig och mig från att förverkliga våra drömmar i livet.
|
