I ett land som anser sig ha kommit så långt med sin välfärdsutveckling som Sverige, ska detta verkligen vara nödvändigt? Medelbeläggningen i samhällsvården brukar vara strax över 15 000. Varför en så hög siffra?
Vi vet att förhållandena i samhällsvården är mycket dåliga, och trots att man förskönar dessa interventioner med fraser såsom "barnets bästa i centrum", så far barn ofta illa när de blir placerade. Ibland är missförhållandena så grava att barnen begår självmord; år 2009 fick vi läsa i nyheterna om hur två unga flickor, Sophie Lohede och "Elin", hade tagit sina liv efter helt onödiga institutionsplaceringar. I Sophies fall för att hon halkat efter i skolan, i "Elins" fall för att modern ett antal år tidigare hade gått med på frivillig placering som både mor och dotter nu ville avsluta - socialtjänsten placerade dock den 13-åriga flickan tillsammans med ungdomsbrottslingar på ett HVB-hem, och hon tog sitt liv efter 18 dagar av misshandel och sexuella övergrepp.
Situationen i svensk samhällsvård är mycket allvarlig, och man kan inte förlita sig på socialtjänsten och vårt politiska etablissemang att själva hitta rätt riktning ut ur denna situation. Från systemets sida söker man bara efter lösningar som möjliggör fler arbetstillfällen inom denna verksamhet, man talar om att man måste bli bättre på att utreda missförhållanden, på att låta barnen få egna socialhandläggare och dylikt. Man vill dock inte släppa tillbaka barnen till deras egna hem, eftersom dessa vårdplaceringar är själva nyckeln till verksamheten. Inga barn att omhänderta - inga barn för familjehem som vill ha dem; inga barn att omhänderta - ingen inkomst för institutionerna. Vad som behövs är ett ifrågasättande av själva systemet, och vi måste se att det stora flertalet placeringar är helt onödiga, att de har ytterst lite att göra med vad som faktiskt är barnens bästa.
Detta upprop är menat att få till stånd ett systemskifte inom samhällsvården, med fokus på det lidande som onödiga omhändertaganden inneburit för biologiska familjer i Sverige. Europadomstolen i Strasbourg har vid ett flertal tillfällen fällt Sverige för att ha kränkt medborgarnas privat- och familjeliv, men staten har aldrig ålagt något straff på de ansvariga myndighetspersonerna.
Här finns mer utförlig information om svensk samhällsvård.
* Ett förtydligande av generalklausulerna i LVU §2 och §3, ange specifikt vilka grunder på vilka man kan ta in barn och unga i samhällsvård, både för miljö- och beteendefallen. Den stora makt socialnämnderna besitter och den godtycklighet med vilken den används måste bli ett minne blott.
* Avskaffande av möjligheterna för socialtjänsten att samla in uppgifter om familjer där inga faktiska missförhållanden uppdagats. Som exempel finns det faktiskt socialsekreterare i vårt land som går fram och pratar med barn på dagis för att hitta skäl på vilka man kan fälla deras föräldrar och ta in barnen i samhällsvård.
* En grundlig utredning av procedurerna som tillämpas när man skriver journaler och utreder ärenden. Hur mycket blir fakta och hur mycket blir skröna? Rätt ofta tycks socialsekreterarna ägna sig åt kreativt författarskap och skriva in sina fördomar om klienterna som fakta, se professor Bo Edvardssons forskning. Och när de vittnar i förvaltningsrätten är det långt ifrån sällsynt för dem att göra sig skyldiga till faktisk mened, utan att rättsväsendet bemödar sig åtala dem för detta. Detta måste åtgärdas, och mened i förvaltningsrätten måste betraktas som lika allvarligt som hade det ägt rum i allmän domstol.
* Avskaffande av omedelbara omhändertaganden (LVU §6), dessa ska endast kunna göras när faktiska brott begåtts mot barnen och då underställas polisärendena ifråga. Om de anklagelser som låg till grund för ingripandet faller, så ska även samhällsvården upphöra.
* En grundlig utredning om just hur mycket trycket att skaffa barn åt familjehem och institutioner betytt för omhändertagandet av barn. Är det för barnens skull eller för familjehemmen och institutionerna man gör dessa interventioner?
* Ett erkännande att de storslagna mål man satt upp för samhällsvården under det senaste seklet mest bara lett till lidande, och att denna utopiska strävan inte går att uppnå. Barnavården kan inte uträtta mirakel, och dessa orealistiska förväntningar är antagligen en del av förklaringen till socialtjänstemännens synbara antipati mot biologiska föräldrar. Socialtjänsten borde inte sträcka sig längre än till att försäkra sig om att barn har mat att äta, tak över huvudet och är skyddade från faktisk fara.
* En offentlig diskussion om huruvida staten ska ha rätt att sätta upp mål för barns utveckling, såsom den gör i Socialtjänstlagens femte kapitel. Denna makt är särskilt oroväckande i dag, när man bedriver så omfattande sociala experiment med könsroller, sexuell läggning och dylikt. Medan man förr i tiden uppfostrade barn till dygdiga människor tycks staten i dag medvetet försöka utradera kärnfamiljen i samhället och normalisera annat beteende. Familjer riskerar att låta sina barn utsättas för besynnerlig indoktrinering när de möter de offentliganställda som på något sätt berörs av denna roll för staten.
* En offentlig utredning om vilken roll vuxnas sexuella behov har haft för den svenska samhällsvården och utbildningsväsendet under det senaste halvseklet. Vi har haft Geijeraffären med omhändertagna barn som använts som prostituerade; åtskilliga fall av pedofiler som fått barn placerade hos sig; skolungdomar som tvingats skriva dikter och andra uppgifter om sexualitet, som lärare sedan läst (och möjligen förnöjt sig över att få ta del utav). Har det allmänna i Sverige varit en lekstuga för pedofiler som förgriper sig på barn?
* Återinförandet av tjänstemannaansvar för socialnämnder, deras anställda och andra myndighetspersoner, så att dessa kan åtalas om de kränker medborgares mänskliga rättigheter eller utsätter dem för förtryck eller övergrepp. Offentliganställda som fälls för detta ska kunna dömas till fängelse, och ska också förlora sin anställning.
Retorisk fråga: Har svenska socialarbetare egentligen någon aning om vad de gör, eller överlåter de allt tänkande åt högre myndighet, i tron att dessa har hedervärt syfte bakom sina direktiv? Underlåter man att ta på sig moraliskt ansvar för sitt agerande genom att man "bara följer order"? Med dessa vidsträckta generalklausuler hade man kunnat vänta sig ett större eget ansvarstagande.
När Moses försökte få sitt folk fria ur faraos hand i det gamla Egypten så krävdes det paddor ur vattnet, myggsvärmar från himlen och gräshoppor som täckte marken. Förhoppningsvis kommer de inte krävas något mirakel för dagens förtryckare att ge med sig och låta svenska familjers barn återvända till sina föräldrar.
Daniel Hammarberg, författare
Vad tycker du om detta? kommentera detta via Facebook
