 |
POLITIK & SAMHÄLLE
Artikel
av Pia Isaksson
publicerad 21 aug 2009 kl. 12.35:
Uppfostra barnen till ansvarstagande människor
"Att få känna glädje och förväntan inför livet som barn och även att bli litad på är viktigt, för att kunna utvecklas och bli en människa som fungerar i samhället."
Apropå min sourzeartikel Barnen vet inga gränser skrev Sunny Börjesson artikeln Efter festen som handlar om hennes egen familj och dess bravader. Jag skulle vilja gratulera Sunnys barn till den tur de haft, när de valde sina föräldrar!
Själv har jag också haft mina barns bästa framför ögonen under hela deras uppväxt och just lagt vikten på att lära barnen ta ansvar i god tid, innan den spännande tonårstiden sätter in. Om man vill sina barns bästa, slussar man in dem pö om pö i ett eget ansvarstagande och misstänker inte, som många föräldrar gör, att barnen ska hitta på något fuffens om de får vara ensamma hemma och prova sina egna vingar, innan de blir tonåringar. Minns ni barnen som aldrig fick komma in i sina egna hem själva efter skolan, utan de fick sitta och vänta på sina föräldrar i trappen, tills de slutat jobba?
De barn som är för överbeskyddade, alltid oroligt övervakade eller för strängt uppfostrade, lär sig aldrig ta ansvar själva. De tror istället att livet är bra mycket mer spännande än det är, när de väl får chansen att vara hemma själva utan sina föräldrar. De tror att alla andra ungdomar lever ett mycket mer intressant och spännande liv än de själva gör och försöker därför hitta på alla möjliga saker för att få uppmärksamhet. "Här är jag, ser ni mig, jag kan också!"
När mina egna barn växte upp försökte jag skapa ett kollektivt liv i hela vårt område. Jag själv jobbade med fritiden på gården, skolan låg på gården och alla mammor träffades dagligen i parken, som också låg på gården och skogen låg på nära gångavstånd. Till skogen gick vi nästan varje dag med barnen och våra vänner. Vi hade varm choklad och kaffe med oss och mackor som mellanmål och sen fick ungarna klättra hur mycket de ville - och vi också.
Naturen blev som en vän.
På kvällarna åkte barnen mellan våningarna i pyjamas och hälsade på varandra, grannarna tittade upp på kaffe eller vi träffades på andra sätt. Alla kände alla i vårt område och jag hade kontakt med nästan alla föräldrar tack vare mitt jobb. Vi blev goda vänner. När barnen frågade om de fick tälta, gick det bra bakom sexvåningshuset på gräsmattan. Det hände ofta. Man gjorde saker tillsammans. Visst hände det att missöden inträffade, när tonåringarna var ensamma hemma och vi var på semester, men det uppvägdes alltid av något positivt och skadan blev inte så stor - dessutom kände alla varandra i bostadsområdet och man kunde räkna med deras hjälp om det behövdes. Det var ett sätt för ungdomarna att utvecklas och bereda sig för vuxenlivet.
Vad jag ville komma till, är att de här barnen som tuttade på miljonvillan i Djursholm bevisligen var för unga för att ta ansvar för hemmet, eftersom de tuttade på huset och orsakade stor skada. De tyckte väl inte att livet var tillräckligt intressant och hade inte genom sina föräldrar fått friheten att tycka och känna och prova saker när de var mindre. Kanske hade man talat om för dem, hur allting ska vara och fungera, så inget fanns kvar för barnens egen uppfinningsförmåga och fantasi?
Att få känna glädje och förväntan inför livet som barn och även att bli litad på är viktigt, för att kunna utvecklas och bli en människa som fungerar i samhället.
Det är också viktigt att poängtera att det kollektiva livet passar en del människor, men inte alla. Själv ser jag mig och mina medmänniskor i ett större sammanhang, och inte som isolerade öar. Vi ville nog skapa en kollektiv känsla i Sverige genom politiken, att alla ska ha samma möjligheter och att man ska jobba för att få räknas in i det stora kollektivet vi lever i på arbetstid. Men när arbetet är slut och dagis- och fritidsfröknar gått hem, så är många barn (inte alla) lämnade åt sig själva och ensamheten. Det borgar för problem. Vi behöver varandra, ung som gammal, för att leva ett rikt liv och hjälpa varandra, när inte den ene eller den andre räcker till.
Sunnys barn har fått uppleva kärlek och förtroende från många medmänniskor och därför kunde hon lämna ungdomarna ensamma i hemmet på semestrar och till och med känna sig trygg över att de skulle klara av att vara ensamma hemma, utan nära och kära.
Hemmet SKA vara en trygg och varm plats tycker jag. Inte bara för de vuxna, utan också för våra barn. Det är mitt önsketänkande.
|
