För mig är det en självklarhet att när man uppnått en ålder av 15-16 och man vill ha något så ska man jobba lite för det. Det handlar om att lära sig pengars värde och att ha ett mål med prestationen. När man är 16 år gammal är man på väg in i vuxenvärlden och då är det min uppgift som förälder att försöka förhindra att mitt barn hamnar i tv-programmet "Lyxfällan".
När jag hör min son prata om sina kompisar, och när jag ser vad de har för saker så funderar jag en del. En av dem får en dator som kostar 12.000 kronor, samma kille får en moped som kostar 20.000 kronor och en annan har en värstingdator och plasma-tv på rummet. Nu vet jag inte om dessa föräldrar begärt motprestationer, jag vet bara att min son tycker sig vara fruktansvärt förfördelad genom att han tvingas prestera för att få något.
Om jag inte själv köper en dator för 12.000, varför ska jag ge mitt barn en sådan? Om de när de blir vuxna och tjänar egna pengar vill lägga halva sin lön på en så dyr dator är det helt ok med mig, men jag prioriterar inte det i mitt liv. Personligen tror jag inte att ett barn har förmågan att uppskatta värdet av en sådan dyr sak, utan de kommer att se det som en självklarhet i framtiden att de ska ha det värsta och dyraste.
Var finns drivkraften att tjäna sina egna pengar och betala för det man vill ha? Det ligger nära till hands att berätta om hur jag som 11-åring började sommarjobba, men jag inser att det enda jag får fram av det är en ren dissning och kommentarer om att jag kommer från stenåldern och slutligen "Varför ska jag ha det lika jävligt som du hade det?" Men hade jag det så jävligt? Jag tyckte det var härligt att få min lön i handen efter att jag hackat betor innan och efter skolan även om jag svurit några gånger under tiden.
Har ungdomarna för höga krav på sig i dag? De har i tidigare ålder än vi varit tvungna att ta beslut i skolan och det förväntas av dem att de ska vara delaktiga i sitt eget lärande. Detta tycker jag i stort är positivt men kan det vara så att de växer upp för fort och tycker sig vara jämbördiga oss vuxna långt tidigare än vad vi tyckte på vår tid?
Jag kommer ihåg hur jag under ett utvecklingssamtal med min då sjuårige son häpnade över de beslut han skulle ta. Hur ska han som sjuåring kunna veta vilka mål som är bäst för honom? Läraren satt i en dialog med pojken och jag tänkte att han har inte en susning om vad hon pratar om. Om han som 7½-åring, till nästa utvecklingssamtal, inte uppnått sina mål kommer han att tycka han är dålig. Om läraren däremot sätter upp målen kan han/hon ta på sig om det blev tokiga mål. Vi kan inte låta barn i småskolan vara ansvariga för sitt eget lärande för vi sätter alldeles för mycket press på dem. När de sedan kommer upp i den stores ålder tycker de att de beslutat så mycket i sina liv att de nu är mer vuxna än barn och att de ska bestämma allt.
Det är inte lätt att kasta i motvind men jag vägrar hamna i fällan som säger att ungdomar ska vara berättigade till allt det senaste. Jag vägrar också gå i fällan att jag som förälder ska må dåligt för att jag använder mina pengar så som jag anser det vara korrekt och inte följer mitt barns konsumtionshysteri i första hand.
Birgitta Stiefler, En fundersam, livsglad tjej.
Vad tycker du om detta? kommentera detta via Facebook
