POLITIK OCH SAMHÄLLE
Artikel av Johanna Parikka Altenstedt publicerad 11 dec 2003 kl. 15.48:

Underrättelsehistoria I

Det täta samarbetet mellan finska och svenska underrättelsetjänster under kalla kriget hade ett syfte. Man kan ana att allt aldrig kommer i dagsljuset, men vissa bitar kan man hitta när man gräver.
Förord

För min del började resan i den okända nordiska historien i Sverige 1991. Syftet med artikeln är att teckna de konturerna som jag tyckt mig se när jag grävt under många år.

De hemliga brödraskapen

1890 började finländarna sträva efter organiserade kontakter till andra länder för att vinna stöd för sina försök för att bli självständiga från Ryssarna, vilka hade börjat strama åt tyglarna. Finländare kontaktade bl a England, Sverige och Japan som höll på att glida in i ett krig mot Ryssland. Eftersom Finland hade goda kunskaper om Ryssland användes informationen i köpslåendet. Bland annat överläts en hemlig översikt över den ryska militära geografin, som översten Max Alftan upp-gjort 1899, till japanerna. Ryssarna hade tidigare konfiskerat det enda originalet, men glömt att ta till vara det första konceptet som Alftan hade gjort på sitt modersmål, svenska.

Under jägarrörelsen grundade Alftans brorson Isak Alftan i Stockholm en "informationsbyrå" som fungerade mellan 1915-1918 genom att vidarebefordra finsk information till Sverige och Tyskland. Alftans källor var ett agentnät i Finland som senare blev ryggraden i den underrättelse-verksamheten som den vita sidan hade under inbördeskriget. Stockholm var även på annat sätt ett naturligt ställe att smida finsk politik. Bland annat hölls det hemliga möten i den finska kyrkan i Stockholm.

Under 1920-talet fortsatte samarbetet över Östersjön. T ex hjälpte den svenska matematikern Arne Beurling till att dechiffrera röda arméns signalkoder. Samtidigt var den finska underrättelseofficeraren (och chefen för verksamheten) Reino Hallamaa i Sverige som underrättelseutbildare. Den svenska underrättelsechefen Carl Petersén, som ledde militärens G-byrå (senare döpt till C-byrån) var i sin tur ofta i Finland. Samme Petersén har senare anklagats för att ha varit nazisympatisör av bland annat Maj Wechselmann som har forskat mycket i ämnet i Sverige.


Svensk balanspolitik

Under andra världskriget hade Sverige såväl militär underrättelseverksamhet som frivilliga soldater i Finland. Utifrån arkivmaterialet går det att läsa att den svenska militärstaben inte var enhetlig i sina ställningstaganden och inte heller alltid av samma åsikt som den politiska ledningen. Enligt olika källor, bland annat den svenska ÖB:n Stig Synnergren, fanns det dock en grupp svenska och finska militärer (de flesta med adelspåbrå) som agerade tillsammans. De har ibland kallats "de tio". Enligt Synnergren var initiativtagaren till gruppen historie-professor Nils Åhlund och åtminstone svenskar som major Svante Påhlson, major Carl C:son Bonde och general CA Ehrensvärd, alla Finlandsfrivilliga under kriget. Från Finlands sida ingick bl a Mannerheims närmaste man Rudolf Walden, samt Axel Rappe och Hjalmar Falk.

Sveriges ambassad i Helsingfors var under kriget en mycket viktig informationskälla för landets politiska beslutsfattare. Från brev- och telegramväxlingen kan man läsa en del intressanta detaljer. Militärattachén G.M von Stedingk, sedermera högsta chef för Handelsbanken, beskriver i början av 1940-talet ofta hur han har talat med källa E, som står Hitler nära och har en daglig kontakt med denne. Enligt E hade Tyskland bl a 1941 bestämt att Finland inte skall behöva gå hungrigt - livsmedelsbrist skulle användas som vapen mot Sovjet istället. Men för att kunna få tillgång till spannmålen måste Finland skicka förhandlare till Rumänien, varvid Finland skulle erbjuda ammunitionsleveranser mot mat. Huruvida det blev en affär går inte att avläsa från meddelandena.

Av den svenska rapporteringen framgår det också att Mannerheim hade svårt att stå emot Hitlers krav. Bl a vill Hitler dels att Finland skulle delta i offensiven mot Sovjet, dels att man skulle ställa upp finska trupper under tyskt befäl. Hitler ville ta Arkangelsk till varje pris. Stedingk berättar även i sina hemligstämplade brev att ingen visste att Hitler skulle dyka upp på Mannerheims 75-årsdag, någonting som retade Mannerheim mycket. 1942 rapporterades det till högkvarteren i Stockholm att tyskarna höll på att utveckla en ny typ av bomb “som torde fungera på atomfördelningsprincipen och ha en förfärlig kraft".

I ett brev daterat 22.12.1941 skriver Stedingk i ett strängt förtroligt brev till den "inre kretsen" att svenskarna har problem med sina frivilligbataljonerna, officeraren Martin Ekström har öppet börjat värva folk till SS bland de finska krigsmännen! UD visste redan att de svenska trupperna bestod till en hög grad (ca 30 %) av svenska nazister, någonting som fältmarsalken inte tålde. Stedingk föreslår att man gör någonting åt Ekströms framfart. Han får ju rätt, för de svenska frivilliga är så skjutglada att när Hangö skall intas tål de inte att vänta och lyda finska order utan rusar i strid med resultat av att svenska frivilliga som kommer från havs skjuter på svenska landtrupper. Den finska krigsledningen är rasande och Mannerheim vill få bort dessa oroselement från leden.

Sveriges position i det andra världskriget var oklar. Elaka tungor brukar säga att det tog Tyskland två veckor att ockupera Norge, två dagar att ockupera Danmark och ett telefonsamtal att ockupera Sverige. Mot bakgrunden av vad som finns att läsa i svenska krigsarkivet ter sig detta inte helt överdrivet. 1942 rapporterar Stedingk att han i förtroliga samtal med Mannerheim har fått klart för sig att Finland skulle behöva och räknar med materiell hjälp från Sverige. Någon förfrågan om militärt stöd har man inte lämnat från finskt håll, understryks det här, men däremot finns det ett behov av material. Och enligt det finska sättet att se är det den enda vettiga möjligheten för Sverige att balansera i kriget. Bl a har Finland frågat efter 1000 lastbilar.

"Då general Tuompo höll på att sätta mig in i läget, blev jag plötsligt inkallad till fältmarsalken. Svar hade just anlänt att 200 bilar utan ringar skulle få köpas från Sverige. M. var mycket ledsen." Stedingk föreslår som den rådige man han är att kanske Finland kunde hyra de välbehövda bilarna. Men hans budskap till försvarsministern får inget svar på många dygn och när det väl kommer är det ett nej.

"Finlands fiende nummer 1"

"Tyvärr finns här (i Sverige) på sina håll en fullständig bundenhet vid nuet, av ovilja att binda sig eller taga initiativ, som kunde hava betydelse för framtiden. Detta gör att utrikesministeriet här (i Finland) kommer att betrakta Sverige såsom Finlands fiende nummer 1, vilket de tyskbetonade äktfinnarna säkerligen skola veta att utnyttja", analyserar Stedingk situationen och fortsätter senare i samma rapport: "Jag ser saken så att här finns en sista chans att hindra Sveriges inneslutande inom av Tyskland beroende eller ockuperade stater genom att befria Finland från beroendet av Tyskland vid de snart till avgörande gående förhandlingarna om huru det skall bliva efter det att krigshandlingarna för Finlands del avslutats. Finland skulle i ett svenskt erbjudande finna en möjlighet att bemöta den tyskvänliga falangens försök att pressa Finland i det nyordnade Nazieuropa..." För att Sverige skulle kunna påverka Finlands och sina egna möjligheter för att stå på egna ben diskuterades en del osynliga metoder att samarbeta. Bland annat tog Stedingk upp en tullunion med den finska ledningen. På så vis kunde Sverige erbjuda billigare och snabbare hjälp till Finland. Historieböckerna visar dock att dessa progressiva idéer inte fick någon grogrund i Stockholm.

I ett PM från 1941 som var hemligt, och icke skulle delgivas ministern, skriver någon av rapportörerna att K A Fagerholm beklagar den ton som Mannerheim har använt om Stor-Finland. Bakgrunden var en kris med England, som höll på att dras in i kriget även på sina egna marker. I den svenska rapporten kan man dock hälsa från tyskarna till Stockholm att "ett mera moderat samt efter läge och styrka lämpat uppträdande av svenska tidningsmän och politiker vore till svensk fördel, även om dessa herrar ännu hoppas på Englands seger."

Kapten Tore Wigforss, som verkade som biträdande militärattaché i Helsingfors, kunde för sin del analysera den spänning som fanns inom högkvarteren i Finland under 1942:
- Under vintern och våren skall general Talvela, vid sina upprepade besök i finska högkvarteret - Talvela är Mannerheims förbindelsechef till tyska högkvarteret - hava framfört allt mera bestämda önskemål angående aktivisering på den finska östfronten...Alla dessa förslag hava emellertid strandat på fältmarsalkens motstånd, vilket återigen grundats på av presidenten och regeringen uttalade bestämda meningar om folkstämningen och försörjningsläget. /.../ Det påstås vidare att han (tyska generalen Dietl) skulle hysa planer på att detta anfall (mot Murmanskbanan vid Louhi) skulle fortsättas i nordlig resp sydlig riktning och att finnarna därvid borde medverka kanske främst mot Louhi och Sorokka. Enligt mina sagesmän skulle Dietl hava vunnit Mannerheim för saken, men den senare fått bestämt nej från president Ryti."
Ytterligare en rapportlämnare var C.O Sparre, en flygkapten placerad i Helsingfors.

De svenska underrättelserapporterna innehåller dessutom detaljerade kunskaper om det finska krigsmaskineriet, om tyskarnas placeringar, truppstorlekar, försörjningsmöjligheter, namn på officerare, antal plan i flygbaser etc. etc. Uppenbarligen kom svenskar åt det mesta de ville och ofta på ett lätt sätt, genom att språka vid luncher och middagar, inte genom att smyga och hota. Man t o m anordnade studiebesök till fronten för socialdemokratiska riksdagsmän och LO-folket med Mannerheims goda minne. Även om de politiska bedömningarna om Nordens och Europas bästa inte sammanföll alla gånger i Finland och Sverige tycks de militära ha kommunicerat i förtroende och på ett överraskande öppet sätt med tanke på att det rådde krig.

(forts.)