POLITIK OCH SAMHÄLLE
Artikel av Johanna Parikka Altenstedt publicerad 12 dec 2003 kl. 12.16:

Underrättelsehistoria II

Stella Polaris-tanken föddes när det började bli klart både för den finska och svenska militärledningen att Tyskland inte kommer att vinna kriget.
Enligt bekräftade källor bedrev Finland under andra världskriget mycket lyckad signalspaning mot Sovjet och lyckades dessutom dechiffrera sovjetiska koder ett antal gånger. Enligt obekräftade uppgifter fanns det dessutom på finskt territorium ett antal utländska agenter av alla de slag - till och med organisationer - som drev underrättelseverksamhet under andra än finska uppdragsgivare.

Chefen för militärens underrättelsetjänst Aladar Paasonen och underrättelselöjtnant Reino Hallamaa började 1943 diskutera vad som skulle hända om all underrättelsematerial och information om tjänsten skulle hamna i sovjetiska händer. Dessutom väckte visionen om en total ockupation frågan hur man skulle kunna i så fall fortsätta med verksamheten. Svaret blev Sverige. ÖB C A Ehrensvärd kände till operationen och han såg flera fördelar med den. Dels var han en av "de tio" och en gammal finlandsvän. Han hade tjänstgjort i Finland under kriget och låg ideologiskt nära Mannerheim. Dels insåg han vilka fördelar det skulle innebära för Sverige att få ta del av det underrättelsematerial som Finland kunde erbjuda.

Hela den finska underrättelsetjänsten fungerade mycket effektivt och hade nära samband med sina svenska motsvarigheter. Finnarna hade t ex en apparat av märket Lorenz, som kunde förmedla enkla bilder via ledningar, det vill säga en tidig faxapparat. Under fortsättningskriget genomfördes flera operationer tillsammans. Paasonen var chef för den delen av underrättelsen som kallades för statistikavdelningen. Där bearbetades allt inhämtat material och avdelningen ansvarade även för förhören av krigsfångar. Hallamaas avdelning ansvarade för radiolyssning och hade bl a egna flygplan för ändamålet. Både flygvapnet och marinen hade även sina underrättelse-organisationer, men de koordinerades under Paasonen. Särskilt Hallamaas män hade traditionellt goda relationer till det svenska FRA (Försvarets radioanstalt). År 1944 påbörjade Hallamaa förhandlingarna med C-byråns chef Carl Petersén om en möjlig evakuering av den finska tjänsten till Sverige vid en krissituation. Petersén skickade ofta även kapten Åke Rossby till förhandlingarna som pågick både i Helsingfors och Stockholm. Rossby hade tjänstgjort i de frivilliga trupperna under en viss period av kriget.


Ministrar skulle hållas utanför

FRA-chefen Torgil Thorén förnekade 1977 för militärhistorikern Wilhelm Agrell från Lunds universitet all kännedom om hela operationen, men i en Svenska Dagbladet-artikel av Omar Magnegård 19.11.1974 säger han att han var en av de svenskar som undertecknade avtalet om att hela finska krigsarkivet skulle tas om hand i Sverige i 50 år.
- Jag undrade förstås varför jag skulle skriva under. Att jag gjorde det berodde på att jag tyckte att pappret såg ofarligt ut, förklarade han då. Orsaken till hans “glömska" 1977 och i senare intervjuer kan vara att enligt honom var statsrådet Per Edvin Sköld med under ceremonin. Han har en särskild minnesbild av detta enligt samma artikel:
- Jag kommer nämligen ihåg att en av finnarna hela tiden envisades med att kalla Sköld för excellens.
Därmed dementerade Thorén någonting som den svenska och finska regeringen hela tiden envist påstått, nämligen att man inte hade kunskaper om operation Stella Polaris i den politiska be-slutsringen. I och för sig är inte detta anmärkningsvärt, det är underrättelseverksamhetens skyldighet att alltid backa upp sin regering och inte sätta ministrar i obehagliga situationer. När man dessutom sysslar med illegal verksamhet både inom landets gränser och i andra länder är det förståeligt att ju mindre beslutsfattare vet om detaljer kring faktiska projekt, desto mindre är risken att de blir avsatta. Däremot är det ju helt klart att politiker (inte dock alla…) vet vad underrättelsetjänsterna sysslar med, de får ju sin finansiering av staten samt riktlinjerna för verksamheten. Visserligen finns det underrättelsetjänster som har visat sig bli stater i stater, men generellt kan man påstå att det alltid finns höga politiker som vet vad som är i görningen. Thorén bröt därmed ett tabu genom att ange en minister. Men han rättar sig i leden och efter 1974 vägrar han uttala sig i något sammanhang om ämnet.
I den här unika och frispråkiga intervjun påstår Thorén dessutom att hans exemplar av avtalet borde finnas i arkivet på FRA. Hittills har man dock inte officiellt hittat det.

Mycket av det som vi idag känner till om Stella Polaris kommer från finska riksdagsprotokoll. Då kommunisterna hade stort inflytande krävde de av justitiekanslern en redogörelse för operationen. Bl a förhören med sedermera general Stewen var i detta sammanhang fruktbara.

De informella kontakterna mellan finska och svenska underrättelsemän ledde till att man beslöt att evakuera kärnan av den finska underrättelsetjänsten till Sverige vid en händelse av sovjetisk ockupation eller vid risk om en sådan. Utöver de ovannämnda inblandade spelades i förberedelserna viktiga roller även av chifferkodexperten Erkki Pale samt biträdande militärattaché Veikko Virkkunen. Även Kalle Lehmus deltog i förberedelserna. Våren 1996 berättade Erkki Pale för mig att svenskarna hade lovat lite för mycket:
- Vi hade fått information om att vi skulle över Bottniska viken och att vi där skulle bli väl omhändertagna. Svenskar lovade oss att vi skulle få fortsätta ungefär i likadana uppgifter som vi hade i Finland, nämligen i radiounderrättelsetjänsten. När vi väl var framme visade det sig att ingenting stämde.
Pale berättar att Ehrensvärd skickade någon som på alla sätt övertalade finnarna att komma. Han hade lovat detta även till Hallamaa.
- Men när vi var framme förbjöd han verksamheten.
Erkki Pale förstår att operationen blev politiskt lite för het för Sverige. Även om Sverige i alla tider hade (och har) utnyttjat t ex balter i sin underrättelseverksamhet var det ändå en helt annan sak att ta emot en hel fungerande avdelning från ett annat land. För tillfället rådde vapenvila och följderna hade kunnat bli katastrofala för Sverige om man hade upptäckt att man lät Finland bedriva militär underrättelseverksamhet mot Sovjet alldeles öppet. Erkki Pale låter en aning bitter när han tillägger att det inte går att lita på svensken:
- Tänk dig, även 1939 i november, då ryssen attackerade Finland, hoppades vi att de skandinaviska länderna skulle hjälpa oss, men den norska, danska och svenska kungen samlades istället till ett högtidligt möte i Stockholm och de-klarerade att de kommer att vara neutrala.

Den 21 juni 1944 träffade officeraren Stig Axelsson från C-byrån Reino Hallamaa i S:t Michel och operation Stella Polaris kom igång i praktiken. Nästa dag fick finnarna ett hemligt telegram från Ehrensvärd och Thorén om att Sverige gav grönt ljus för operationen. Så småningom började de finska underrättelseavdelningarna runt om i landet flytta på sig mot väst; radiobataljon 5 K och depåkompaniet flyttades till Nystad den 7 juli och två dagar senare fick de sällskap av den s.k. diplomatgruppen som sysslade med att bugga utländska beskickningar i Finland. Under resten av sommaren hölls det flera möten bland dem som ledde operationen bl a i Stockholm och i en villa i Sökö, Esbo. Virkkunen utnämndes till kontaktperson och fick kodnamnet Snellman.

Villkoren för vapenvila skapade panik i Finland enligt bl a major Raimo Heiskanen, som har skrivit om Stella Polaris 1994. Bl a skulle Finland driva ut sina vapenbröder - tyskarna - ur landet snarast. Paasonen gav Hallamaa tillstånd att sätta i gång med Stella Polaris även om Sovjet inte hade ockuperat Finland. Risken bedömdes dock vara påtaglig. Ehrensvärd gav sitt tillstånd den 17.9. 1944 att flytta en mindre grupp och utrustning över till Sverige. Nästa dag samlade Hallamaa alla signalspaningschefer till ett möte hos sig. Dessa var bl a Paavo och Pekka Visa, kapten Pertti Hartikainen, kapten M. Tunkelo och Erkki Pale.

Själva evakueringen var dramatisk. Den idag döde sjökaptenen Hugo V Åberg var med sitt fartyg Maininki med om operationen. Han har i början av 70-talet beskrivit för Suomen Kuvalehti hur allt gick till. Åberg var i Vasa och höll på att lasta sitt fartyg när order om den hemliga operationen kom. Maininki fick segla till Kaskö för att vänta på instruktioner. Snart anlände ett antal fisketrålare som hade stora lådor och ett tiotal människor med sig. Bl a fanns det med en österrikisk familj. I Vasa hade Åberg fått ett halv A 4-pappersark som hade klippts i tu snett. En av männen på båtarna hade den andra halvan - detta var tecknet för att det var fråga om rätt sällskap och inte någon fälla.

Det fanns över hundra lårar enligt Åbergs vittnesmål. Vissa hade siffror på sig, andra adress-uppgifter. När skeppet sedan siktade kursen mot Härnösand möttes de av en svensk lotsbåt, någonting som var ovanligt enligt Åberg:
- På den tiden var den svenska lotsen lat. Men nu möttes vi helt plötsligt av en båt långt ute på havet, minns Åberg. Det var FRA-mannen Sven Porat som fanns på plats för att se till att allt gick rätt till.

Den hemliga koden var Stella Polaris och när orden hade uttalats organiserade svenskar snabbt allting. Lotsen talade om för Maininki att vänta stilla.

När skymningen kom fortsatte Maininki mot kusten, in mot Ångermanälven och sedan inåt landet längs älven. Efter ca två timmar (i 7 knops fart) stannade fartyget vid en stor klippa. Stora pansardörrar öppnades och ur klippans mage dök det upp svenska militärer som snabbt började lasta av lådorna. Enligt uppgift var den lägsta “flyttgubben" major till sin grad. Finnarna fick inte lämna fartyget under tiden och sedan lasten var avlastad och inburen i tunneln bakom pansardörrarna vände Maininki och seglade till Härnösand, där inga tullformaliteter väntade. Åberg minns hur en av svenskarna kommenterade operationen efter att den sista lådan hade försvunnit inuti i klippan:
- Varken Gud, djävulen själv, ryss eller amerikan får ut dem någonsin... där är de bakom sigill och bara hans majestät själv kan få dem ut igen…


(forts.)