Resultatet av demonstrationen var att tre människor blev förda till sjukhuset efter att ha blivit misshandlade av feministerna. Tjugofyra feminister, de flesta kvinnor, fördes till häkte - misstänkta för grov misshandel - men försattes på fri fot under söndagen. Enligt stationsbefälet Hans-Eric Carlström på Södermalmspolisen hade demonstranterna beväpnat sig med basebollträn, flaskor och stålkulor inför aktionen. En av de inblandade, Monica Johansson, hävdade senare att bråket uppstått på grund av vakterna hade uppträtt aggressivt och att feministerna själva enbart hade agerat i självförsvar. Detta tycks dock inte stämma då demonstranter inför aktionen uppmanats att ta med sig basebollträn (Expressen: 2005-05-07).
Vilka är då skyldiga till det inträffade? "Ligisterna som greps av polisen" skulle nog vissa säga. "Vakterna som uppträdde aggressivt" skulle andra mena. Sanningen är nog mer komplicerad än så. Det finns nämligen tre aktörer som i högsta grad bär skuld för att sådana här antidemokratiska utbrott har blivit allt mer vanliga.
En grupp som bär skuld är medierna. De svenska medierna har under lång tid sett med mycket blida ögon på radikalfeminismen och dess skeva bild av det demokratiska samhället. De bär med sin partiska rapportering om de feministiska nätverkens aktioner och trumpetande av organisationernas budskap en lika stor del av skulden som aktivisterna på gatan.
En annan grupp som bär skuld är de intellektuella som av ren feghet har valt att inte ta strid mot de extremrörelser som nu växer fram i Sverige. Kanske är det så att vissa forskare på våra universitet idag gillar det som sker eftersom de själva inte helt har gjort upp med sitt förflutna inom Röda khmervänstern 70-talet?
Den tredje och mest uppenbara skulden bär de svenska politikerna i allmänhet och det socialdemokratiska partiet i synnerhet. Det är de som har hetsat fram den hatstämning som idag råder och som har hållit den extrema feminismen under armarna som vore det deras eget barn. Marita Ulvskog, Feministas skapare, är en av huvudaktörerna bakom aktionen.
Hade Ulvskog någon heder i kroppen borde hon genast avgå från sitt parti och ägna sig åt sin basebollparlamentarism på heltid istället. Det vore ärligare än att stå i Riksdagen på dagarna och tala om demokrati för att sen gå till klubblokalen och krama sina gubbklubbande systrar på kvällen, när de andra politikerna har gått hem för att äta vita bönor och falukorv.
Givetvis tar Ulvskog avstånd från våldsaktionerna och hävdar att nätverket har "kapats" av infiltratörer. Detta är dock bara undanflykter. Ulvskog har själv, genom att i ett desperat försök att rädda Socialdemokraterna undan hotet från Gudrun Schymans Feministiskt initiativ skapa Feministas, givit misshandelsfeministerna ett nytt spelrum för sin våldsromantik.
Ingen har i en demokratisk stat rätt att med våld försöka tvinga på andra sina åsikter. Själv äter jag till exempel inte kött, men det skulle aldrig falla mig in att attackera en hamburgerrestaurang eller ett slakteri av den orsaken. Än mindre att ge mig på hamburgerrestaurangens gäster och personal med tillhyggen för att åsamka dem skada, det är ett sjukt beteende. Om andra människor väljer att äta kött och enligt lagen är berättigade till det så är det deras ensak.
Samma sak gäller för porrklubbar. Feministerna behöver inte tycka att det är bra att folk går till porrklubbar. De har rätt att uttrycka sin åsikt om saken och att verka för lagändringar, men de har ingen som helst rätt att misshandla eller hota besökare och personal för att få sin vilja igenom. Då har de gått för långt. När det största politiska partiet i ett land med en mycket lång demokratisk historia bidrar till att ligister går bärsärkagång mot människor av andra åsikter så är demokratin i fara. Sen får Ulvskog tycka vad hon vill om porrklubbar.
Det är viktigt att rättssamhället nu punktmarkerar organisationer som ROKS, Folkaktionen mot pornografi och Feministas på samma sätt som man sedan tidigare gör mot rörelser i extremvänstern och -högern samt kriminella mc-gäng och fotbollshuliganer. Det är även dags för mediemänniskor, intellektuella och politiker att börja fundera över vilken syn de själva har på demokratin. Kanske vore det på sin plats att Marita Ulvskog låter sina feministmedsystrar gå om grundskolan så att dom lär sig hur det svenska demokratiska systemet egentligen fungerar?
Martin Ekdahl, ännu en stackare som tror på pennans makt
Vad tycker du om detta? kommentera detta via Facebook
