KULTUR & NÖJE
Artikel
av Stefan Whilde
publicerad 16 apr 2009 kl. 05.06:
Ulf Lundells (6) sex-pjäser
Nu har han fått nog. Han vill inte vara flockledare åt hungriga beundrare längre. Men beundrarna slår tillbaka.
Under sommarturnén ”Kär & Galen” kom det fram uppgifter om att Ulf Lundell, då 33 år, skulle lägga av. När ”Ok Baby Ok” släpptes (2004), som första platta i en trilogi, var den ett försök från artisten själv att krossa bilden av artisten Lundell.
Behovet av att få bryta ner det som byggts upp för att kunna bygga upp något nytt fanns med redan i debutromanen ”Jack” från 1976. Och den rastlöse rebellen nöjer sig inte med romanerna och musikscenerna som sina slagfält, han måste bestiga fler uttryck, poetens, fotografens, målarens och nu dramatikerns.
Att läsa Lundells ”6 pjäser” är att läsa sex romaner av Lundell utan texten mellan dialogerna. Men det stämmer inte riktigt. Dessutom kunde det ha varit en och samma roman.
I ”Backstage” ger en rockartist upp mitt i giget, går av scenen och barrikaderar sig i logen. En kvinna ur det förflutna kommer backstage. Hon undrar vad som hände.
”Carl: Jag såg en tjej rätt nere framför mej och jag bara hookade på hennes ansikte och kände en fruktansvärd svallvåg komma över mej och jag visste att det var över. Slut. Förbi. Hela föreställningen. Det bara brakade ihop. Det fanns inte en chans att jag skulle kunna göra nånting mer. Jag var bara tvungen att gå av. När det är slut är det slut… I guess. Även om det är mitt i nånting.”
Antagonisten i dramat blir en ung man, Tommy, som också lyckas ta sig backstage där han tvingar sig kvar med våld. Tommy är en andra generationens fan till rockartisten och han är missnöjd. Idolen spelar fel låtar, har fel frisyr och helt fel byxor.
Lundell brukar klä sina huvudkaraktärer i ett yrke som ligger honom själv nära. I ”Backstage” axlar Carl rollen som Sjörövar-Lundell, en Fendertyngd man som i mer än trettio år fått agera serum mot marxistiska dogmer och kapitalistiska löften, en förebild med blåslampan i arslet på auktoriteter, moralister och institutioner. Nu har han fått nog. Han vill inte vara flockledare åt hungriga beundrare längre. Men beundrarna slår tillbaka.
Tre av pjäserna utspelar sig på hotellrum. Människor med mer eller mindre känsligt bagage möts och skiljs, däremellan ljuger och bedrar dom varandra för att komma något slags sanning på spåren. Det blir lite pratsjuka över det hela, men ämnesvalen engagerar och Lundell räds inte getingbona. Här avhandlas tabun långt från det tillrättalagda, som om livet självt stod mitt i rummet (islamism, manlighet, impotens, klasstillhörighet, Alzheimers, porr och girig sex).
Hur är det då att läsa pjäser i tryck för oss som till vardags föredrar mer textkött på benen? Tja, Lundell är Lundell. Man får vad man tigger om och lite till.
Stefan Whilde, www.stefanwhilde.se
