Det har vi väl alla hamnat på, vilket är lätt även om man är resvan. Vilket jag är. Jag skulle till och med kalla mig för en riktig globetrotter. Grekiska övärlden; Kreta, Rhodos (Club 33), Evia, Naxos och Zakynthos (där jag var så rädd för att åka moppe att jag hyrde en cykel, men eftersom det var så brant bromsade jag hela tiden, vilket slutade med att jag gick). En nätt liten tripp på tre veckor ner till (hur vet jag att det är ner?) Kenya och Tanzania. Lovely! So very hot! And so very många bakterier i vattnet. Jag blev dödssjuk (jodå) och låg och yrade i feber hela nyårshelgen. Vilket en av de svenska tolkarna också gjorde (på sitt rum). Så var det skvallret igång. Jag har dessutom fladdrat runt sju gånger på olika Kanarieöar (jag är en succer av poolområden) och mellanlandat i Paris. De är inte så trevliga i Frankrike, så dit åker jag inte igen. Finland var okej, men oj vad snopen jag blev när dom kunde svenska! Nästan som påTeneriffa. "Haj chur mårr dyy? Nårssbåårgg?"
Danmark var en skräckupplevelse ända tills jag hamnade i Skagen. Underbart! Men Köpenhamn förstår jag ingenting av, riv skiten och bygg studentbostäder. Eller ett poolområde. Sicilien har varit en dröm från den dagen jag såg "Det stora blå", och jag var besatt av tanken att åka till restaurangen där Arquette "råkar" springa ihop med han-som-är-så-sexig-i-dykardräkt. Men jag hamnade helt oförberett på andra sidan ön efter en regning sommar i Roslagen, spetsad med halsfluss och mask i magen. Trots fel sida av ön är Sicilien mitt bästa semesterminne. Bergen i Turkiet var vackra, det är väl vad jag kommer ihåg. Och så kändes det lite märkligt att hitta ett ko-huvud i soptunnan när jag skulle gå till Supermarket för att köpa frukost. Vi har inte samma sopsortering förstod jag då.
Så. Allt ovanstående skulle kunna klassas som udda resmål, men det är bara på grund av upplevelserna i så fall. Ett ställe jag var på alldeles nyligen slår alla andra resmål. Med hästlängder. Jag pratar om Malmö. I Sverige. Där nere ni vet (eller är det uppe?). Malmö är inte som något annat. Malmö är inte byggt för människor, det är byggt för cyklar. Jag har aldrig varit så rädd för cyklar i hela mitt liv (Sorry Stella Fare, Hornsgatan är peanuts) som i Malmö. Hela staden är en enda stor jävla cykelbana. Och dom som sitter på - My God! Inga hjälmar och inga ringklockor. Jag vet inte hur många gånger jag hoppade högt för att en cykel smög upp intill mig och körde förbi så där skitnära. Akta er. Nästa gång får ni en pinne någonstans. Typ mellan ekrarna. Och så har dom ställt upp sådana där små betongcykelpumpar lite här och där. Det är ju jättekäckt. Ända tills jag snubblar över eländet. Dom bara står på trottoarerna, inte så där upplyst som det är i Stockholm, skyltarnas mecka. "AKTA DIG FÖR FAN! BETONGKLUMP KLOCKAN TOLV!" Nej. Så var det inte i Malmö. Där strosade jag på och liksom bara föll raklång över det där åbäket. Och när jag tittar upp ser jag nästa sjuka grej. Människor som bor i Malmö äter RÖD korv med händerna. De håller korven mellan pekfingret och tummen, doppar dinglet i senap och stoppar i munnen. Men va? Finns det inte bestick i Malmö? Vad är det här för ställe?
(Tidigare publicerad på stadslivsnonsens.se)
Sandra Gustafsson, Iakttagande
Vad tycker du om detta? kommentera detta via Facebook
Lars Nilsson