För ett halvt år sedan kallade jag Obamas sjukförsäkringsreform för dödfödd. Men det stämde naturligtvis inte. Lagförslaget var inte då - och blev aldrig - Barack Obamas. Redan, från början, hade presidenten överlåtit till Kongressen att på några månader driva igenom en förändring som hans framgångsrika demokratiska föregångare, Bill Clinton, hade misslyckats med i två år.
Debatten blev infekterad från början och verkade följa något slags absurd dokusåpadramaturgi. Det blev mobstämning på medborgarmöten, snack om dödspaneler och demonstranter som viftade med både vapen och bilder på Obama som Hitler. Kulmen kom en solig vårsöndag i Washington då en svart kongressledamot, med ett hyllat förflutet i USA:s medborgarrättsrörelse, blev bespottad och kallad "nigger" av en demonstrant på trapporna till kongresshuset. En homosexuell ledamot i samma sällskap kallades bög. Från balkongen mot trappan uppeggades demonstranterna av Republikanska kongressledamöter. [1]
Inne i kongresshuset blev omröstningen en offentlig orgie i politisk propaganda. Efter Demokraternas seger hyllade partiledarna sin presidents unika ledarskap. I verkligheten hade president Obamas formella insatser begränsats till ett elvasidigt tillägg i ett lagförslag bestående av över 2 000 sidor, samt ett i sista minuten och helt överflödigt exekutivt direktiv.
Direktivet undertecknades dessvärre under utpressning. Det hade krävts av den kongressledamot som varit allra mest oärlig i sitt motstånd till reformen, den demokratiske och rabiate abortmotståndaren Bart Stupak, i gengäld för hans avgörande röst. Stupak härstammar från delstaten Michigan, som leder landet i arbetslöshet (över 20 procent) och där invånarna följaktligen kommer att oproportionellt gynnas av reformen. Ändå tvingade han presidenten att först skriftligen bekräfta att inget i reformen någonsin skulle tillåta staten att bekosta abort.
Att det aldrig har funnits något i reformen som kunde försvaga Washingtons redan befintliga förbud mot statligt subventionerad abort spelade förstås ingen roll. Eftersom varenda demokratisk röst behövdes, fick Stupak det han mest ville; att kunna resa sig ur sin relativa anonymitet och inför TV-kamerorna hävda att det var han som in i det sista försvarade de ofödda från en statsmakt som annars skulle ha dödat sina egna framtida medborgare.
Backus hot att sänka reformen blev bara ett litet osmakligt spel för galleriet i en lång och till synes katarktisk kamp där falskhet präglade hela processen. Till slut blev reformens huvuddrag i det närmaste identiska med förslaget som försäkringsbranschens egna lobbyister lade fram 2009 (knappast förvånande mot bakgrund av Obamas tidigare samarbete med försäkringslobbyn). [2] Nationen har nu fått ett system som mest liknar delstaten Massachusetts sjukförsäkringsreform - som undertecknades av före detta guvernören och republikanske presidentkandidaten Mitt Romney.
Washingtons historiska reform förväntas inte längre minska landets sjukvårdskostnader nämnvärt. Det är kritiker både till vänster och höger överens om och dess supportrar har slutat att ens nämna kostnadsbesparingar. Lyssna bara till TV-stjärnan Rachel Maddow, som från sin populära programledarposition leder klacken mot Republikanerna. Efter kongressomröstningen listade Maddow reformens alla förbättringar [4] men ignorerade helt ett av Vita husets ursprungliga huvudsyften; att hejda nationens skenande sjukvårdskostnader. Det var denna nationalekonomiska aspekt som sades motivera själva tidpunkten för reformen.
Endast genom att få kontroll över och minska sjukvårdskostnaderna - hela 15 procent av landets ekonomi - skulle Demokraterna kunna säkra ekonomisk återhämtning.
Nu framhävs istället reformens nationalekonomiska effekter av dess mest bitska kritiker. Givetvis fortsätter Fox News kommentatorer och högerns hätska radioröster att yla om socialismens frammarsch. Men högerns mer seriösa språkrör fördömer reformen främst på grund av dess påverkan på budgetunderskottet, som påstås öka så oerhört att reformen med all säkerhet saboterar landets framtid. Argumentet blir liksom den sista med substans när all högerpolemik om socialism silats bort.
Frågan kvarstår om varför Barack Obama och Demokraterna valde att bränna så mycket krut just nu, bara för att genomföra en reform som ändå lämnar försäkringsbranschen i kontroll av kostnaderna. Det finns förstås uppenbara politiska anledningar. Liksom Obamas historiska segertal efter presidentvalet, ser också denna seger mycket bra ut på TV. I segerruset november 2008 glömde man att ganska litet i den karismatiska kandidatens kampanjretorik faktiskt hade avvikit från GW Bushs politik. All sund skepticism försvann med den osannolika bilden av en svart man som blivit USA:s president och ropade "Yes we can!"
Nu stod Obama återigen framför en jublande publik, men denna gång hördes slagordet "Yes, we did!" Och visst har fajten flyttat fokus från Obamas många besvikelser:
- Försöket att få republikanerna att stödja en ekonomisk stimulans riktad mot vanliga medborgare havererade, med resultatet att för lite pengar satsades och chanserna till ett framtida stimulanspaket grusades.
- Programmet för att underlätta för hårt drabbade familjer som riskerar förlora sina hem blev ett fiasko, med bara 170 000 fastighetsägare som fått hjälp, av cirka en miljon som hade anmält intresse (regeringen ämnar förbättra programmet, men nästa år beräknas hela tre miljoner fastighetsägare riskera att förlora sina hem).
- Bankirerna sitter tryggt med sina rekordbonusar, liksom presidenten fortsätter att omge sig med ekonomiska rådgivare, vars tidigare handlingar banade väg för katastrofen. (Nyligen släpptes en rapport som visar hur finansminister Geitner som centralbankens NY-chef aktivt hade medverkat i konkursdrabbade Lehman Brothers finansiella manipulationer. [5])
- Ny reglering av finansindustrin lyser fortfarande med sin frånvaro trots att det råder konsensus bland ekonomer som varnar för att bankernas utsvävningar kommer att upprepas utan kraftigare översyn - och med ännu mer förödande resultat. Fortfarande har USA:s största banker sina största enskilda investeringar i så kallat derivat, en marknad som beräknas omfatta uppemot 300 biljoner dollar (300 000 000 000 000) och som fortfarande är helt oreglerad. [6] Men Demokraternas nuvarande förslag på en "självständig" regleringsmyndighet innebär att den huserar hos centralbanken - där själva före detta bankchefen Alan Greenspan har medgivit att tillsynen tidigare brustit.
- Tjänstemannen med högst redovisningsskyldighet för skattemiljardarna som räddade bankerna menar att det mesta inte har kunnat spåras, [7] medan Vita Huset påstår att man redan gjort vinst på affären. Och visst har flera banker gått med vinst; först fick de låna räntefritt av staten och sedan investerade de i räntebärande statsobligationer! Trots det, har bankerna inte utökat sin utlåning, vilket var ett av huvudsyften med statens räddningsaktion.
- Guantanamo stängdes aldrig, såsom Obama lovade, och dessvärre har en ny filial uppstått i Bagram.
- Militärens policy att sparka personal vars homosexualitet avslöjas står kvar, trots Obamas löfte att avskaffa det inom sitt första år. Under den tiden uteslöts cirkaa 450 personer ur militären på grund av sin sexuella läggning. [8]
- Bushs militära tribunaler har återuppstått, under nytt namn, och därmed har Obama retirerat från sin första handling som president när han undertecknade ordern att avskaffa tribunalerna och åtala även terrorister i allmän domstol. [9]
- Bushs inskränkning av grundlagsskyddad öppenhet och av mänskliga rättigheter fortsätter genom Obamas tillämpning av "State secrets act", där statsmakten blockerar civila stämningar genom att åberopa hemligheter som inte ens behöver avslöjas för en domare. [10] Paragrafen tillämpas regelbundet i fall där misstänkta som militären släppt i brist på bevis söker upprättelse efter flera års internering och tortyr.
- Kriget i Afghanistan har trappats upp men har inte kommit närmare någon lösning. Dessvärre har USA och dess allierade under Obamas tid som president begått åtskilliga krigsbrott som orsakat hundratals döda bland civila. [11] Kriget har också utvidgats till Pakistanskt territorium där obemannade flygrobotar orsakat död och lidande bland civila.
- Obama har ökat USA:s militära bidrag till det land som redan den första månaden på den nya presidentens mandatperiod begick sina värsta krigsbrott någonsin i attacken mot Gaza. [12] Följaktligen fortsätter Israel att ignorera Hillary Clintons kritik om dess illegala bostadsprojekt i Östra Jerusalem.
- Irak förblir ett oregerligt korrumperat träsk som slukar både amerikanska skatter och liv. Det mesta av det ovan nämnda, så väl som sjukförsäkringsreformen, kan härledas till lobbyisternas fortsatta ohämmade inflytande i Washington. Med andra ord är det "business as usual" under Barack Obama.
"Vapen som exporteras används ofta i inbördeskrig som orsakar fattigdom och flyktingströmmar." Foto: flickr/DFID - UK Department for International Development (BY CC 2.0)
