POLITIK OCH SAMHÄLLE
Artikel av Patrick Gallagher publicerad 2 sep 2009 kl. 16.06:

USA:s dödfödda sjukvårdsreform #1

"Trots Obamas starka mandat från valsegern i höstas, Demokraternas dominans i Kongressen och en majoritet av amerikaner som skulle föredra ett statligt sjukvårdssystem, betraktas ändå en sådan nydaning som politiskt omöjlig."
För några veckor sedan spanade New York Times kolumnist Paul Krugman vrede hos den amerikanska befolkningen. Tillsammans med George Stiglitz, är Krugman en av två amerikaner som den senaste tiden vunnit Nobelpriset i ekonomi - och som sedermera svartlistats från ekonomiska överläggningar i Vita Huset. Ilskan som Krugman syftade på handlade inte om Demokraternas sjukvårdsreform; "Amerikaner är arga på Wall Street", inledde han sin spalt med.

"Äntligen", skulle man kanske tillägga. I höstas uppstod häftiga demonstrationer i åtskilliga länder runt om i världen, i protest mot att skattemedel forsat in i de banker och finanshus vars vårdslöshet hade orsakat finanskrisen. Men utanför världens viktigaste börs i New York är det alltjämnt lugnt. Liksom den amerikanska antikrigsrörelsen insomnade efter Obamas valseger, har skattebetalarna som räddat USA:s banker och jätteföretag mest nöjt sig med att passivt låta sin vrede uttryckas av ett uppbåd av arga TV- och radiokommentatorer.

Den enda rikstäckande proteströrelse som uppstod i USA till följd av vår tids största ekonomiska kris blev vårens "Tea Party Protests", ett så kallat "grassroots-uppror" som visade sig ha organiserats av penningstinna politiska lobbyister på yttersta högerkanten. Proteströrelsen inspirerades av högerikonen Rush Limbaughs hätska radioharanger och fick sitt namn efter att en upprörd näringslivsjournalist åberopade landets revolutionära förflutna genom att efterlysa ett nytt "Boston Tea Party". Sambandet var synnerligen långsökt. År 1773 dumpade amerikaner en fartygslast te i sjön som en protest mot orättvisa importrestriktioner (vid den tiden betraktades det som berättigat att maskera sig och förstöra värdefulla varor i politiskt syfte). År 2009 uppmanades alltså CNN:s tittare att hindra konkursnära villaägare från att få statsponsrade kreditlättnader; "Hur många av er vill betala bostadslånen åt grannen, som har en extra toalett och inte kan betala sina räkningar?", röt journalisten till ett gäng likasinnade mäklare.

Betecknande för vårens demonstrationer var att de inte uppstod över Wall Streets excesser eller dåvarande finansminister Paulssons massiva överföring av kapital från statskassan till privata företag. Republikanernas "tekalas" ämnade stoppa Obamas ekonomiska stimulus, vars syfte var att rädda jobben och därmed ekonomin. Med hjälp av mördande marknadsföring från högerpropagandamaskiner som FoxNews, lyckades små samlingar av obehagliga demonstranter att få rikstäckande exponering i TV-nyheterna.

Redan flera månader före Obamas stimulus hade framtida generationer av skattebetalare skuldbelagts medan investerarna som ägde företagens obligationer, liksom företagsledarna som orsakade katastrofen, räddades undan. Men till och med USA:s vänsterrörelse höll sig kusligt tyst. Kanske dämpades protestandan av hoppet som Obama tände i höstas? I sommar har Barack Obama valt att satsa de flesta av sina kort på ett av flera allvarliga framtidshot. Enligt Vita Huset kommer sjukvårdskostnaderna fortsätta att stiga i höjden och den ekonomiska återhämtningen kan komma att äventyras om inte Kongressen mycket snabbt reformerar USA:s sjukförsäkringssystem. Sjukvårdens stora andel av BNP - cirka 16 % - uppges som skäl för dess höga prioritering. Samtidigt menar partiledarskapet att systemet är alltför stort för att kunna reformeras från grunden, det vill säga att helt ersätta privatförsäkringssystemet med ett statligt system. Allmän sjukförsäkring har aldrig ens kommit på tal. Trots Obamas starka mandat från valsegern i höstas, Demokraternas dominans i Kongressen och en majoritet av amerikaner som skulle föredra ett statligt sjukvårdssystem, betraktas ändå en sådan nydaning som politiskt omöjlig.

Organisationer som förespråkar allmän sjukförsäkring, så kallad "single-payer health care", bjöds aldrig in till kongressens offentliga sammanträden. Debattörer för "single-payer health care" har effektivt uteslutits från mainstream-medias rapportering. Men bakom stängda dörrar - och ibland även i pressen - nämns det egentliga skälet till att allmän sjukförsäkring har utdömts i förväg; "Sjukförsäkringsföretag gick med 100 miljarders vinst förra året, och industrier av sådan storlek lagstiftas inte bara bort". Det påpekade en av landets främsta experter, Jonathan Gruber, ekonomen bakom delstaten Massachusetts införande av allmän sjukförsäkring redan 2006 (då Republikanen Mitt Romney var guvernör)! På senare år har möjligheten krympt ytterligare. Mellan år 2000 och 2007 har försäkringsbolagen ökat sin vinst med 428 % - medan antalet oförsäkrade amerikaner ökade med 19 %. Den ärkekonservativa tankesmedjan Heritage Foundation har visserligen påpekat att vinsterna sjönk 2008, men säg den industri som inte drabbats av lågkonjunkturen. Dessvärre håller ännu fler amerikaner på att förlora sin sjukvårdsförsäkring på grund av växande arbetslöshet.

Nu nalkas det nederlag för Demokraternas sjukvårdsreform. Presidenten försummade sitt ledaransvar och lämnade över reformens utformning till sina partivänner i Kongressen (vars lojalitet borde ha ifrågasatts redan efter att de avslog hans äskande för att stänga Guantanamo, ett annat av Obamas centrala vallöften). Där misslyckades majoriteten att driva igenom något sjukvårdsförslag före sommaruppehållet. Väl hemma från Washington har Demokratiska ledamöters offentliga medborgarmöten saboterats av arga motståndare. Plötsligt fylldes TV-rutorna med en sådan vrede som Paul Krugman hade skrivit om, fast istället för att rikta sin vrede mot den förödande girighet som präglat USA:s finans- och fastighetssektorer, har amerikanerna omvandlat den till stöd för det som utgör USA:s dominerande "industri", den så kallade FIRE-industrin ("Finance, Insurance & Real Estate").

Demokraterna hade ändå bara vågat gå så långt som till att föreslå ett statligt alternativ för de 47 miljoner amerikaner som saknar sjukvårdsförsäkring. Dessa människors enorma behov gjordes emellertid om till ett av motståndarnas huvudargument. I TV-reklam ställdes fakta fulltständigt på huvudet och tittarna fick höra hur uppemot 40 % av befolkningen i Obamas USA skulle bli "tvungna" att välja det statliga alternativet. Att nästan hälften av dem inte har något val alls i dagsläget nämndes förstås inte. Och antagandet om att resten skulle föredra sin nuvarande försäkring över det statliga alternativet framställde statlig sjukvård som något slags socialistiskt tvång. Som om denna desinformationskampanj inte vore suspekt nog, leddes den av Rick Scott, som 1997 tvingats avgå som VD för världens största privatägda sjukvårdsföretag efter att bolaget hade erkänt sig skyldigt till bedrägeri och betalat 1,7 miljarder dollar i böter. Numera driver och finansierar Scott "Conservatives for Patients' Rights", en av organisationerna bakom reformmotståndet. I Amerikas medielandskap kan den bötfällda och avskedade VD:n för ett företag som svindlade staten på miljarder i sjukvårdskostnader, uppträda på rikstäckande TV-kanaler och påstå sig representera patienter.

Läs andra delen av artikeln:USA:s dödfödda sjukvårdsreform #2.