 |
POLITIK & SAMHÄLLE
Artikel
av Patrick Gallagher
publicerad 4 sep 2008 kl. 11.41:
USA: McCains omvandling och demokraternas dilemma
Trots Obamas likheter med Clinton och partiets nyliberala falang, framstår valet i november som ett mycket klart vägval - eftersom alternativet är så ödesdigert.
Med John McCains seger i primärvalen kom också hans totala kapitulation inför de främsta kännetecknen för neokonservativ politik. Trots tidigare motstånd har McCain nu svalt Bushs skattelättnader för de rikaste med hull och hår. Om kriget i Irak, ljuger McCain lika hejdlöst som när han anklagelar Obama för att vilja höja skatterna för medelklassen. Det finns inte ett dyft sanning i det, liksom det är en förljugen efterhandskonstruktion att påstå att "the surge" är anledningen till minskat våld i Irak (som förresten bara har minskat i jämförelse med de fulltständiga makabra nivåer som våldet hade nått under Bagdads inbördeskrig). Nu står McCain ensam i sin övertygelse om en amerikansk "seger" i Irak. Till och med George W. Bush har med det senaste avtalet i Bagdad bekräftat Obamas strategi att ta hem trupper. Och i McCains senaste helomvändning, om att öppna USA:s kuster och sista vildmärksområden för oljeexploatering, har kandidaten till sist anammat Vita Husets mest favoriserade särintresse; att tillgodose energibolagens varje önskan oavsett kostnaden för miljön.
McCains totalomvandling avslöjar att det republikanska partiet fulltständigt saknar introspektion. Trots förlusten i kongressvalet 2006 och de katastrofala konsekvenserna som följt George W. Bush i spåren ekonomiskt, utrikespolitiskt och folkopinionsmässigt, upprepar Republikanerna samma cyniska valrörelse som vunnit dem Vita Huset två gånger i rad. På TV- och radio haglar personliga attacker mot Obama, medan, bakom scenerna, manipuleras valmaskineriet i de avgörande "swing-states". Slutsatsen kan inte vara annat än att, med militaristen McCain som överbefälhavare, tänker Republikanerna fortsätta sina vansinneskrig mot underklassen, miljön och islam.
Det är mot denna kolsvarta bakgrund man ska betrakta två av valets senaste nyheter; kriget i Georgien och Obamas val av vice. Medan Obama semestrade en vecka på Hawaiis stränder invaderade Ryssland en provocerande sattelitstat. Upprinnelsen till konflikten var komplicerad och långvarig och utgången är långt ifrån säker. Men medan media upprepade mantrat om att Putin ännu inte dragit tillbaka sina trupper, gick det rätt så obemärkt förbi att också två ryska mellandistansraketer hade flyttats in i krigsområdet - med all sannolikhet kärnvapensbestyckade.
Ännu tystare har det varit kring tidpunkten för Georgiens attack mot utbrytarprovinsen Sydossetien. Världens ögon var på Kina och tydligen hade Barak Obama inga föraningar om att ett nytt kapitel i Kalla Kriget plötsligen skulle inledas. Men John McCain var fullt tillgänglig för tuffa kommentarer som stärkte hans enda egenskap som går hem hos väljarna, som "commander-in-chief".
I de dagliga rapporterna om Putins hybris förväntas vi nyhetskonsumenter att helt glömma bort frågan om tidpunkten för Georgiens övervåld mot Sydossetien. Vi förväntas rynka på näsan åt möjliga samband mellan krigsutbrottet och det faktum att McCains närmaste utrikesrådgivare fram tills nyligen var en välbetald lobbyist hos Georgiens amerikanskutbildade neokonservativa president. Vi förväntas bortse ifrån rådgivarens tidigare medverkan i den neokonservativa sammanslutning "Project for a New American Century", som förespråkade krig mot Irak redan på 90-talet, liksom vi bör förbise betydelsen av hans ordförandeskap i "Committee for the Liberation of Iraq", som år 2000 startade den politiska kampen i Washington för att störta Saddam.
Givetvis förväntas vi, sedan länge, ha glömt att andra statschefer tidigare lurats i liknande fällor, i tron om att USA skulle backa upp deras omöjliga militära äventyr (t.ex. Ungern 1956). Mest av allt förväntas vi med vämjelse utropa "Konspirationsteori!" vid första antydan att män med sådana ädla motiv som att rådgivaren Randy Scheunemann och hans förre uppdragsgivare President Mikheil Saakashvili tillsammans skulle utnyttja detta historiska ögonblick för att iscensätta den neokonservativa våtdrömmen om ett nytt Kallt Krig, allra helst med militaristen McCain som den onde Putins opponent.
För så funkar inte världspolitiken, eller hur? McCain sa själv det för bara någon vecka sedan; "Länder invaderar bara inte andra länder på tjugotusentalet" (förutom när man driver c:a fem miljoner av ett lands invånare på flykt, dödar en halvmiljon till och förlorar över fyratusen egna soldater för att störta en oönskvärd diktator). Alltså är det bara otur att den oprövade Obama sjönk i opinionsmätningarna efter krigsutbrottet i Georgien. Det är bara ödets ironi att det osannolika plötsligt blev fulltständigt tänkbart; att Republikanerna skulle kunna behålla Vita Huset efter sex års tröstlösa krig och med ekonomin i kaos.
Som om allt detta inte hade varit nog att få en att skita i politiken och istället intressera sig i andra former av nationalistisk nonsens (som t.ex. olympiska spelen), utropades Joe Biden som Barack Obamas vicepresidentkandidat. Biden hyllas som den perfekta partnern eftersom han ska vara utrikespolitiskt superkompetent och arbetarklassens vän. Biden bekräftar med andra ord Republikanernas mest uttjatade kritik av Obama som oerfaren elitist. Med kriget i Georgien har den första kritiken understrukits. Den andra, om att denna halvsvarta son till en ensamstående mor tillhör eliten, har paradoxalt förstärkts varje gång Obama öppnat munnen - eftersom hans intelligenta retorik krockar så markant med de senaste decenniernas fördummade politiska dialog.
Men Joe Biden ökar knappast Obamas attraktionskraft hos de miljontals amerikaner som önskar sig en verklig förändring i Washington - representerade av tusentals demonstranter som effektivt motades bort från TV-kamerorna av Denvers polis nyligen. Många av dessa väljare var bland de första att entusiasmeras av Obama och hans tidiga motstånd mot Irakinvasionen. Nu känner de sig besvikna av hans stöd för ökad oljeexploatering och för landets nya avlyssningslag, så väl som för immunitet för de telekombolag som genomförde Vita Husets hemliga avlyssning. Dessvärre övertygas inte fredsrörelsen av Joe Bidens ånger över sitt tidigare stöd för kriget.
Efter Obamas osannolika segertåg i de Demokratiska primärvalen bestämde han sig för att riskera väljarkårens så kallade progressiva minoritet. Istället fokuserade han på den betydande andelen oberoende väljare som tvekar att rösta för ett ungt svart oprövat kort framför en gammal vit Republikansk kulturbärare. De flesta av Obamas tidigaste beundrare kommer ändå att rösta på honom, men man kan inte fullt räkna med att de ställer upp för att registrera nya väljare eller för att skjutsa folk till vallokalerna - den typen av ideellt engagemang som avgjorde Obamas framgång i primärvalen.
Vänsterväljarna är inte heller övertygade om Bidens trovärdighet som vän till arbetarklassen, speciellt sedan han 2005 röstade för att radikalt försämra medelklassamerikaners möjligheter att skydda sina tillgångar vid personlig konkurs. Kort innan kreditkrisen hade börjat dyka upp i nyhetsspalterna, ändrade Kongressen spelreglerna till förmån för bankerna och kreditföretag. Konsekvenserna ser man nu, när miljontals hushåll förlorar sina hem. Men läget blir mycket dystrare i krisens nästa fas, när låg- och medelinkomsttagarnas massiva kreditkortskulder börjar orsaka än mer ekonomiskt kaos och misär. Att rösta på senatens starka man Joseph Biden blir sur karamell för många ruinerade väljare att svälja.
Man ska inte heller överskatta styrkan hos ett Demokratiskt valalternativ som består av två senatorer, Obama och Biden. Med allt tal om George W. Bush historiskt låga opinionssiffror nämns det sällan att Kongressen är ännu mindre populär hos folket. Förtroendet för Kongressen har rasat sedan valet 2006, när Demokraterna vann sin knappa majoritet tack vare väljarnas utmattning med kriget. Det är Demokraterna - inklusive Obama och Biden - som har fortsatt att bevilja Bush pengarna till kriget.
John McCain glädjs förstås åt Obamas val av vice. Omedelbart började det visas videoklipp från primärvalen där Biden riktar samma kritik mot Obama som McCain gjort. Ännu värre hade det varit om Hillary Clinton blivit vald som vice. Efter deras långa närkamp finns underlag för en hel dokumentärfilm med Hillarys fräna kritik mot Obama. Och det är bara den mest uppenbara orsaken som omöjliggjorde mångas hopp på ett historiskt "drömpar", Obama/Clinton.
Samtidigt öppnade det för McCains föga överraskande val av en kvinnlig vice. Medan Obama slår igen dörren till partiets progressiva röster, omfamnar McCain alla oberoende kvinnliga väljare som tillhör Hillary Clintons mest besvikna anhängare. Strategin har också en annan fördel; trots sina familjeproblem kan Sarah Palin som guvernör i Alaska knappast knytas till Washingtons monumentala misslyckanden.
Det vi hittills sett vittnar återigen om Republikanernas valstrategiska överlägsenhet. En match som borde ha blivit avgjord på förhand står i nuläget jämn. Minst två andra faktorer ligger också bakom McCains fördel: Han får medvind av mainstream-media, som profiterar på att prioritera tävlingsmomentet över sakfrågorna och gör politiken till en dokusåpa. Kvarlevande rasism spelar också stor roll. Hudfärgen utgör det enda motstånd som Barack Obama står helt maktlös inför i sin annars enastående framgångsrika karriär.
Nu har något så osannolikt som vädrets makter kanske jämnat spelplanen. Jublet i Denver över det som har kallats det bästa konventtalet på ett halvsekel skulle enligt Republikanernas plan besvaras av en veckas vitriol från Minneapolis. Det brukar bli först på partikonventet som man ser hur lågt Republikanerna kan sjunka i sin svartmålning. Istället blev det ödets ironi att hotet från Gustav - och minnen från Katrinakatastrofen - fått partiet att banta sitt partikonvent till det minsta möjliga. Det återstår att se om de tänker ta igen för en vecka som förmodligen hade blivit både ful och effektiv.
[1] www.alternet.org
|
