Jag läser mycket sällan svenska dagstidningar. Kvällstidningarna har jag nästan aldrig läst. Med risk för att framstå som högfärdig, håller jag ändå med min gamla lärare på universitetet, en ärketypisk engelsman som framkallade indignerade grimaser bland svenska studerande med sin dräpande kommentar om att "Aftonbladet och Expressen finns till för trötta idioter".
Nyligen erbjöd svensk press en klassisk uppvisning i insnöat kändisreportage, med två eminenta amerikanskor som gästade Sverige samma vecka; den ena en B-skådis och den andra USA:s historiskt sett mest misslyckade utrikesminister. Tidningarnas rövslickeri inför dessa två damer var i och för sig ingen överraskning. Men det intressanta var att båda två samtidigt figurerade i amerikansk media - fast av lite mer besvärande skäl.
Samtidigt som svenska tidningar citerade Sharon Stone från AIDS-konferensen på Karolinska Institutet i Stockholm, gottade sig utländsk media i hennes korkade uttalande om jordbävningen i Kina. Skådespelarskans empati för AIDS-sjuka är välkänd och hon för en ädel kamp mot pesten som skördat så många liv i speciellt Afrika (samt New York och Hollywood). Men frågan är om hon känner samma medlidande för de döda och sörjande i Kina, som hon verkar tycka har drabbats av något slags kosmisk rättvisa; "Jag är inte glad över hur kineserna behandlar tibetanerna för jag tycker inte att någon ska vara elak mot någon annan. Och sen kom den här jordbävningen och allt annat och jag tänkte; är det här karma? När du inte är snäll så råkar du ut för hemska saker?"
Även den andra amerikanskan citerades för helt olika saker i svensk respektive amerikansk media. DN publicerade en exklusiv intervju med Condoleezza Rice som pryddes med stora porträtt av den leende och skrattande utrikesministern. I Sverige kan Condi riktigt slappna av. Här hålls demonstrationer på behörigt avstånd från våra utländska gäster, allra helst helt utom synhåll nere i avgrunden Sergelstorg. USA:s utrikesminister ställs inte till svars av vare sig svenska journalister eller politiker. Varken Göran Persson eller Fredrik Reinfeldt har någonsin varit så ohyfsade som att framföra direkt kritik för Irakkriget.
I DN bedyrade Rice att USA:s president inte tillåter illegala förhörsmetoder, dvs. tortyr, i USA:s halvhemliga "Gulag". Men ingen följdfråga ställdes om hur Vita Husets jurister har "lagligförklarat" tortyren. Rice fick också slippa kommentera de senaste uppgifterna om hennes direkta medverkan. Redan i april hade ABC-News rapporterat om att Condoleeza Rice 2002 lett ett möte i Vita Huset där CIA:s behandling av terrormisstänkta officiellt sanktionerades; "vare sig de skulle få örfilar, knuffas, förnekas sömn eller utsättas för simulerad drunkning, s.k. waterboarding.". Condi betraktar naturligtvis inte sådant som tortyr.
Det gjorde däremot ett antal FBI-utredare, vars uppror över förhörsmetoderna som tillämpats i Afghanistan, Irak och Guantanamo nu har sett dagens ljus i form av en officiell rapport från chefsinspektören på USA:s egen justitiedepartement. Förra veckan släpptes den 370-sidiga rapport, som bland annat belyser hur några FBI-utredare även riskerade sina egna karriärer genom att samla en mapp över amerikanska krigsbrott - i fall att någon någonsin skulle åtalas. Rapporten bekräftar att tortyren godkändes på högsta ort.
Så lägligt att utrikesminister Rice befann sig i Stockholm när chefsinspektörens rapport offentliggjordes. Den svåraste fråga hon fick här var om USA kan tänka sig ta emot fler Irakiska flyktingar (eftersom lilla Sverige minsann har släppt in så många fler). Visst kunde Condi lova att ta emot flera flyktingar, rapporterade DN tacksamt, utan vidare kommentar om detta minst sagt underliga resultat på ett möte som skulle handla om Iraks framtid.
Det enda citat från Rices besök i Stockholm som jag såg i amerikansk press förra veckan handlade varken om hennes löfte om att öka flyktingströmmen eller hennes medskyldighet till tortyr, utan om en f.d. kollegas illojalitet. Mitt under stormötet (som inte skulle berora ockupationen) kom besvärande uppgifter om Vita Husets ursprungliga plan för invasionen.
Scott McClellan, som först tjänstgjorde som assistent till George W. Bush presstalesman innan han själv tog över den rollen, har släppt en bok som beskriver Vita Husets ohederliga propagandaoffensiv för att lansera kriget. Avslöjandena kommer knappast som någon större överraskning. Bevis har lagts fram tidigare, bl.a. i ett brittiskt utsänt PM som våren 2003 bekräftade att Vita Huset tänkte "fixa" underrättelseuppgifterna för att passa sina syften. I det här läget finns även två böcker av kända amerikanska åklagare som steg för steg lägger fram ett åtal om krigsbrott mot Bush och Cheney. Ändå erbjuder McClellans bok en smått fascinerande inblick i hur presidenten rutinmässigt bedrar sig själv så väl som nationen.
Condoleezza Rice, som under upprinnelsen till kriget var Bushs säkerhetsrådgivare, ville inte kommentera McClellans bok mer än att säga att "det är sorgligt" och att hon inte längre känner igen sin f.d. kollega. Från Stockholm passade hon dock på att än en gång bekräfta att "bekymren över massförstörelsevapen var det fundamentala skälet [till att inleda kriget]."
Eftersom Saddams massförstörelsevapen inte existerade (eller kanske bara var lika osynliga som de iranska vapnen som Vita Huset numera hävdar används mot amerikanska soldater i Irak), förklarar media- och makteliten att "alla" hade begått misstaget att tro på underrättelseuppgifter som sedan visade sig vara felaktiga. Alla utom FN:s vapeninspektörer, vill säga, som den inbillningssjuka amerikanska presidenten har hävdat blev utsparkade av Saddam men som i verkligheten beordrades av FN att lämna Irak inför den förestående invasionen. De miljontals människor som demonstrerade världen runt våren 2003 gick inte heller på Vita Husets lögner. Faktum är att det fanns gott om skeptiska röster utanför mainstream-media före kriget. Samma röster fortsätter att undergräva desinformationen om USA:s "framsteg" i Irak, som Vita Huset livnär, åtminstone så länge som till presidentvalet i höst.
Reaktioner mot McClellans bok har överlag varit kritiska. USA:s högerfalang fördömer honom som värsta sorts förrädare medan andra avfärdar hans avslöjanden som för lite och för sent. Både sidor betecknar honom som opportunist, som inte vågade tala ut så länge han satt med i maktsfären. Men detta resonemang bortser från det uppenbara faktum om att McClellan aldrig hade fått sin tjänst om han inte hade betraktats som fulltständigt pålitlig. Människor med heder och moral finns knappast överrepresenterade i Vita Huset och presstalesmannen måste vara den som slaviskt tror på sina överordnades ord.
I den bemärkelsen är det faktiskt överraskande att McClellan har valt att släppa sin insiderstory före valet. Pengarna från en bästsäljare räcker knappast som enda motiv, eftersom ingen i George W. Bush Vita Hus någonsin kommer att sakna inkomster. Maktmaskinen ser till att de blir rikligt avlönade inom media, näringsliv och lobbyistverksamhet resten av livet (allra rikast blir Cheney och Rumsfeld, som behållit aktier i samma militärföretag som så generöst belönats med skattemiljarderna). Alltså måste McClellans bok betraktas som ett inlägg i den samtida historieskrivning som sker utanför mainstream-medias snäva ramar.
Så långt utanför går han dock inte, eftersom han hävdar att Vita Husets lögner egentligen motiverades av en hederlig önskan hos Bush att etablera demokrati i Mellanöstern. Läsarna förväntas bortse ifrån att det är samma president som avfärdar Hamas som Palestiniernas lagligt framröstade regering; samma president som fortsätter att ge massivt militärt stöd till kungafamiljens diktatur i Saudiarabien, samma president som passivt accepterar Israels fortsatta annektering av ockuperade områden och dess systematiska förtryck mot palestinier.
McClellan riktar också kritik mot journalistkåren kring Vita Huset, som han menar inte fullföljde sin plikt att närgranska skälen för invasionen. Detta är förvisso sant. Senast erkände CNN-reportern Jessica Yelli att "presskåren var under ett enormt tryck från bolagschefer att se till att kriget presenterades på ett sätt som överensstämde med nationens patriotiska feber och presidentens höga opinionssiffror." Men när media beskyllas av mannen som själv matade journalisterna med lögner, blir effekten lätt absurd. McClellan anklagar pressen för maskopi men beskriver sin chefs motiv som hederliga. Med andra ord fortsätter han att ljuga för sina mästare, även när han nu gått med i kören av f.d. makthavare som börjat avslöja vad som egentligen hände våren 2003.
I Sverige väntar man förgäves på att våra dagstidningar någonsin ska rannsaka sig själva, såsom flera stora amerikanska mediakanaler har gjort för sin tidigare godtrogenhet. DN har aldrig gjort avbön för skribenten Per Ahlmark, vars spalter om Irak 2002 och 2003 inte kan betecknas som annat än krigspropaganda. I veckan skrev Lars Adaktusson i SvD att man borde fokusera framåt. Han berömmer de irakiska besökarna i Upplands Väsby som talade om att "lösningarna står att finna i det egna landet". Tyvärr finns också 155 000 amerikanska trupper där, samt tiotusentals amerikanskt avlönade legosoldater vars militära framfart sker utan någon som helst juridisk översyn.
Adaktusson agerar eko åt Vita Husets propaganda om "kraftigt minskat våld" i Irak utan att förklara bedrägeriet bakom siffrorna, där USA börjat avlöna Sunnimuslimska motståndsmän vars lojaliteter amerikanerna knappast kan räkna med på lång sikt. I Adaktussons rosafärgade beskrivning förklaras inte hur Iraks regering kan åka till Sverige men hemma inte vågar röra sig utanför amerikanernas befästning i Bagdad. Vid hemkomsten bemöttes politikerna i och för sig av en riktig demokratisk folkyttring. Tiotusentals irakier demonstrerade mot regeringens planer på att göra amerikanernas militära närvaro permanent fram till Iraks nästa val.
Patrick Gallagher,
Vad tycker du om detta? kommentera detta via Facebook
