KROPP & SJÄL
Artikel av Ilona Betula publicerad 18 maj 2004 kl. 10.01:

Tyson räddade mej!

Utan Tyson skulle jag idag vara död eller ligga på långvården. Han är den som bokstavligen dagligen sett till att jag hållit mig på benen, när människor jag trodde var mina vänner svek.
Viljan må vara användbar till att flytta på berg, men den flyttar garanterat inte på ett berg av ved, gräver i rabatter eller håller undan skiten i hörnen. Till det krävs en samarbetsvillig kropp också. Något som jag inte haft på ett tag nu, om än kurvan pekar uppåt igen, vilket kanske gläder finansministern, men knappast mig. Jag kommer antagligen inom en snar framtid bli "friskförklarad" till hälften. Det vill säga, jag anses frisk nog för att kunna jobba deltid med något som inte är allt för fysiskt tungt eller psykiskt stressat. Och hur många sådana jobb finns det i en utflyttningsort, där fullt friska människor går och skräpar, människor med bra mycket bättre utbildning därtill?

Hur hamnade jag då där jag befinner mej idag? För frisk för att egentligen gå hemma, men inte frisk nog för att kunna jobba på "riktigt". Tja, säg det. Vetenskapen har inte hittat svaret till den gåtan än och jag kan bara hoppas att den gör det så snart som möjligt. Även om mitt liv fungerar ganska så hyfsat, trots omständigheterna. För klättringen från bottendjupet har jag klarat av. Likaså den värsta skräcken för att trilla ner i hålet igen. Eftersom jag vet vad jag lider av och inte behöver tro på det värsta längre. Någon hjälp att ställa diagnosen eller rehabilitering i samband med detta har jag under de två åren jag fått sjukbidrag inte sett till. Och hade detta hänt 10 - 15 år tidigare skulle jag blivit klassad som psykiskt sjuk. I min läkarjournal skulle det stått med stora svarta bokstäver; SVBK. (Sveda Värk och BrännKärring) Idag kallas detta för fibromyalgi.(För mer medicinsk info; http://come.to/fibromyalgiforbundet)

Mitt tidigare liv lär jag aldrig få tillbaka, med utlandsresor och senare en aktiv fritid, när jag väl stannat hemma igen. Hästlivet är och lär förbli ett minne blott. Det är alldeles för fysiskt tungt. Däremot har jag så sakteliga börjat greja i trädgården och huset igen, trots en del protester från kroppen. Men med lite finsk sisu och vanligt svenskt jäklar anamma går det med, om än bra mycket långsammare än förr. Och om grävande eller annat blir stående någon dag är inte det hela världen. Jobbet springer inte ifrån mej precis.

Men jag skulle aldrig klarat mej hit, där jag är idag, om det inte hade varit för Tyson. Han är orsaken till att jag fortfarande är vid liv. Även om jag medvetet aldrig skulle ta livet av mig, så höll jag på att göra detta ändå. För om man lägger sej ner och struntar i nästan allt i sin omgivning, kan det klassas som ett självmordsförsök, om än långsamt. Jag var inte dummare än att jag visste att om jag inte kravlade mig upp ur soffan, så skulle det sluta illa. Vill jag köra huset, bilen eller min kropp i botten angår det egentligen ingen annan. Men jag har ingen rätt att medvetet göra människor som älskar mig illa. För trots att jag på alla sätt sedan länge är en vuxen kvinna, även i min mors ögon, så är jag också hennes enda barn.

Det enda jag aldrig försummade under de två månaderna när jag mådde som allra sämst var katterna. Och Freja, min gammelkatta var min största tröst, där hon låg ihoprullad som en liten pälsboll på mitt bröst, lugnt spinnande. Bra mycket bättre än piller, som jag också testade, när läkaren bad mig göra detta. Lyckopiller som inte gjorde någon större nytta, både trötthet och värk fanns kvar. Det enda som försvann var tårarna i ögonvrån när tv visade någon sötsliskig sorglig historia. Liksom förmågan att bli arg över sådant som jag alltid retat mej på. Så tabletterna åkte in i skåpet och där är de kvar.

Jag visste även att jag aldrig skulle släpa mej ur soffan om inte någon fysiskt eller psykiskt sparkade mej där bak. Så jag gjorde min mamma halvt vansinnig istället för att göra henne illa, jag skaffade hund.
"Vad ska du med en hund till?! Du orkar ju knappt göra nått som det är nu. Har du råd med det? Och om du någon gång ska börja jobba igen, vad ska du då göra med hunden?"
Nej, jag vet fortfarande inte vad jag ska göra med Tyson den dagen jag måste börja jobba. Det enda jag vet att jag aldrig kommer att svika honom. För lika trofast som han har varit mot mig, kommer jag att vara mot honom. Tillskillnad från några av dem som jag trodde var mina vänner.

Tyson var den enda valpen som fanns kvar när vi dök upp sent en eftermiddag. Samtliga kullsyskon hade redan blivit sålda. Men hans mamma, mormor och en morbror fanns att se och en av de två som var med mig läste till djurvårdare och hade hunnit praktisera på djursjukhus. Enligt säljaren var valpen en blandning av Collie, Samojed och Labrador.
Han var en svart liten krabat på 12 veckor och totalt slutkörd vid tillfället, efter att blivit pillad och petad på under en hel dag och sett sina syskon försvinna en efter en. 1000 kronor och åtta kg valp plus en liten påse torrfoder böt ägare.

Jag satt i baksätet med honom i min famn. Förundran och oro blandades med en känsla av overklighet. Hade jag verkligen varit så dum att jag köpt en hund? Och katterna? Freja som vid två tillfällen försökt klösa ut ögonen på hundar som var fem gånger större än hon själv. Hur i hela friden skulle detta gå? Och jag som i grund och botten egentligen är en kattmänniska! Fortfarande med alla dessa tankar i huvudet började namndiskussionen. Vad skulle valpen heta? Efter några slick i örat och med tanke på färgen blev det Tyson. Först senare fick jag veta att valpens namne faktiskt hade fyllt år samma dag.

Det var tre storögda och förskräckta katter som mötte oss. Men katta gjorde inga försök att ge sej på Tyson. Och undan för undan har de lärt sej att acceptera och respektera varandra. Katta och hund kommer aldrig att bli bästisar och bundisar, men de kan dela mig och soffan nu för tiden. Katta på bröstet och hunden halvliggandes strax nedanför, inklämd mellan mig och soffan. För Tysons åtta kilo har idag ökat till 40 kg. (Jag har problem med fyra kilo katt som står upp och trampar, innan hon lägger sej ner, så det är aldrig tal om att ha hela hunden över mej.)

Det tog Lilleman två år att "buffa" med huvudet mot hunden och någorlunda stå ut med inspektionerna av bakdelen. Den som utan större problem accepterat och bekymmerslöst vandrar under magen och runt Tysons ben är Tarkan. Mycket troligtvis beroende på att han växte upp med hundar. Det har funnits många morgnar under dessa snart tre år då jag svurit ve och förbannelse över mig själv och min vansinniga idé att köpa hund. När jag med värkande kropp stapplat ner från sovloftet, konstaterat att ute är det kolsvart, spöregnar eller är så kallt att helvetet kunde frysa till is. Men jag har inte haft något val, ut har jag varit tvungen att gå.

Mitt hushåll är idag, på grund av Tyson, tvåspråkigt. Finska var alltid det språk jag talade hemma och det gällde även katterna där hemma. Något jag av gammal ohejdad vana tog med mig, när jag själv skaffade katter. Däremot pratar jag alltid svenska med hunden, eftersom hundkurserna vi var på självklart var på svenska. Visst förstår Tyson lite finska också, för mamma glömmer ibland bort att han lystrar bättre till svenskan. Och trot' eller ej, men han hör faktiskt skillnaden mellan de två språken. För om jag hinner få syn på någon av katterna före honom och börjar prata finska, då börjar han titta efter var katten jag pratar med är. Trots att jag kanske byter språk mitt i en mening. Det är en och annan som skrattat gott, när de hört hur jag i samma andetag kommenderat hunden på svenska och sagt ifrån åt katterna på finska. (Att alla fyra kanske totalt struntar i mina order, det är en annan sak.)

Jag har alltid älskat och varit fascinerad av djur, även sådana djur som de flesta människor tycker är "otäcka" eller "äckliga". Som ormar och diverse småkryp. Försökte mig till och med på att odla bin ett tag. Men gav upp det hela eftersom alla verktyg och annat kostade så mycket och det ingår en hel del tunga lyft. Jag kan även stanna bilen, om det bara är möjligt, för att jaga iväg en orm som ligger mitt på vägen och solar. Och hade jag varit tonåring idag, kanske jag i mitt oförstånd hört till någon grupp militanta veganer, som "befriar" minkar så de kan gå en kvalfull död till mötes, under ett par bildäck eller svälta ihjäl. Nu nöjer jag mig med att inte köpa någon form av äkta päls. Vilket knappast är svårt, för även om jag mot all förmodan skulle vilja ha en, så skulle jag inte ha råd. Inte köper jag heller något i skinn, om jag inte är säker på varifrån skinnet kommer från början. Läder, från kossor är okej, för de föds inte upp enbart för sitt skinns skull. Visst har jag även försökt bli vegetarian, men tycker allt för mycke om kött för att kunna avstå. Enda anledningen till att jag inte har fler djur än de jag har är ekonomin och orken. Jag vill kunna ge mina djur det de behöver för att må bra. För utan dem skulle jag inte leva idag.