Intresset för att tycka, tänka och argumentera för sina åsikter är populärare än på länge. Folk bryr sig om sakfrågor igen och kämpar för dem. Gatudemonstrationer blir allt vanligare. Ner med än det ena än det andra. En fantastisk utveckling förstås.
Bort med åttio- och nittiotalets likgiltighetstänkande där alla saker främmande är någon annans problem.
Ju yngre generation ju hetare är känslorna.
Utveckling återspeglas i tv där debattprogrammen har haglat de senaste åren. Svart på vitt, Diskus, Debatt med Lennart Persson och nya Hetluft är bara fyra exempel.
Mycket medieutrymme för opinioner att vinna mark. Mycket spillt utrymme.
Visserligen är det ett rätt underhållande format som till exempel Diskus höll. Samla extremister från båda lägren om dagens ämne, fyll på med alla varianter där emellan anställ en lekledare och låt skrikfesten börja. Underhållande ja, kreativt nej.
Det är inga debatter som förs, det är åsiktskrig. Krig där allt är tillåtet. Och så borde det inte vara. Debatterna, om det så är partiledardebatter eller abortdebatter, saknar, tycker jag, en mycket viktig faktor. Skolade och slipade programledare.
Lennart Ekdahl har en hård framtoning och vågar ställa de tuffa frågorna, men svaren han får förblir ändå alltid ohotade. Malou Von Sivers har en ödmjuk behaglig ton som fört henne in i många av världens innersta maktkorridorer, och väl där nickar hon jakande. Men ingen av dem fyller deabttörens roll. Kanske tillåts de inte göra det.
Jag vill se semantiska argumentationstekniker och logiska retoriker. Folk kapabla att syna teoretiskt felkonstruerade argument och som kan kan välta till synes vettiga uttalanden. Inte på basis av åsiktens faktiska innebörd, men på grund av dess konstruktion.
Det finns en uppsjö av argumentationstrick för att framhäva ett argument och lika många logiska felsteg ett argument kan snubbla över. Som det berömda "slippery slope" eller favoriten "begging the question".
Men det finns ingen som uppmärksammar oss andra på dem. Personer som skulle kunna meddela oss när politikerna faktiskt oavsett ställningstagande talar luft och med kluven tunga.
Det handlar om att tv i sin hängivenhet mot att framstå som objektiva och neutrala i sina program har reducerat sina programledare till nickedockande tennisdomare vars enda uppgift är att förtälja vems tur det är att serva.
Jag vill ha regler. Jag vill veta när de folkvalda springer åsiktsoffside.
Under sådana former vore ett program som Svart eller vitt fantastiskt. När folk som kom dit och tyckte, och gjorde det på logiskt hållbara grunder, faktiskt kunde vinna mark utan att bli överkörda av fuskresonerande skrikmaskiner.
"Jonas Hallberg möter partiledarna." Där har vi ett intressant upplägg om något. Om den käre Jonas gått in för det vill säga.
Annars får han återuppliva den retoriktävling på tv han var programledare för på åttiotalet. Minns det som en kalasproduktion. Där kunde minsann inte deltagarna oemotsagda säga vad som helst hur som helst. Inte som i dagens tv.
-k-
Kim Lund, Människa oftast, synisk satiriker alltid.
Vad tycker du om detta? kommentera detta via Facebook
Många svenska föräldrar har följt Anna Wahlgrens råd om barnuppfostran
