 |
POLITIK & SAMHÄLLE
Artikel
av Ishak Haskiya
publicerad 27 maj 2009 kl. 14.38:
Turkiet vinner mest på lite "öst och lite "väst"
Just nu finns ett stort frågetecken i turkisk politik. Blir det ett EU-medlemskap eller blir det ett medlemskap i en islamisk gruppering?
Den turkiska statens motståndare i Europa vädrar sina åsikter utan empati: de säger ett klart nej! Andra sidan, det vill säga de muslimska staterna i området hela vägen mot Kazakhstan, skulle välkomna den turkiska tyngden på vågen.
Frågan är om Turkiet måsta ta vägen någonstans överhuvudtaget! För att kunna ge ett förnuftigt svar på frågan måste man veta var Turkiet har varit under 1900-talet, politiskt sett.
Det Ottomanska imperiet rasade ihop i slutet av första världskriget. Storbritannien, Frankrike, Italien och i viss mån Grekland gjorde anspråk på stora bitar. Fransmännen besatte sydöstra Turkiet, Syrien och Libanon. Engelsmännen som ville kontrollera oljan tog Irak och rätten att bestämma över Palestina, alltså mandatet! Italienarna ville ha Antalya, Turkiets nuvarande turistkust. Sultanen, som hade den egentliga makten eftersom det parlament som fanns kunde stängas när det inte passade och ministerkabinettet var handplockat, ville "leasa" landet i 15 år till Storbritannien som var den starkaste parten bland de allierade. Fransmännen var inte så villiga att ge detta monopol till engelsmännen. Italienarna brydde sig inte mycket om något land; de ville hem!
Det fanns dock en samling progressiva officerare som inte längre kunde acceptera ett föråldrat och handlingsförlamat enmansvälde. De kunde inte heller acceptera de eftergifter som det Ottomanska imperiet gjorde. De ville ha en modern republik med en vald riksdag som skulle företräda folket; en suverän stat med fullständig självbestämmanderätt. Den unga och begåvade generalen Mustafa Kemal vågade ta sig till Anatolien och bildade en motpol till sultanen i Istanbul - i Ankara. Hans djärvhet kostade honom en avrättningsdom "in absentia". Denne skickliga militär visade sig ha en ovanlig förmåga att organisera en fungerande regering och en armé från spillrorna som fanns kvar efter kriget. Storbritannien valde att förse grekerna med vapen, pengar och, inte minst, politiskt stöd. Grekerna skulle slåss för att återerövra Antikens områden i västra Anatolien, säkra havspassagen mellan Medelhavet och Svarta Havet, medan England skulle få överhanden med andras soldater.
Väl skrivet manus av Lloyd George, den tidens statsminister i England, fast applådtacket gick till turkarna. Grekerna förlorade stort, till omvärldens förvåning och Englands gränslösa besvikelse. Turkarna förhandlade sig fram till dagens erkända gränser. Mustafa Kemal tog ledningen, under sitt nya namn Atatürk, och började omvandlingen från kalifat till republik. Han tog ibland i med hårda handskar eftersom det fanns folk som var motståndare till en sekulär stat. Den "Kemalistiska" doktrinen vann. Turkiet blev en oberoende nation i form av en republik, folket blev suveräna och så även staten. Staten skildes från religionen och religionsfrihet för alla infördes. Turk kallades den som var född i landet och talade det turkiska språket - oavsett tro, ras eller stamtillhörighet. Ett nytt skolsystem separerat från religion infördes, och så gjorde även rösträtt för kvinnor (1934) samt en ekonomisk styrning med sikte på denna outvecklade nations bästa. Atatürk själv grundlade ett oppositionsparti för att främja demokratin. Alla dessa tankar vilar på en författning som armén står som garant för, och här kommer en viktig poäng: Turkiet kan inte regrediera till en islamisk stat utan att bryta mot sin egen författning. De som stödjer en sådan utveckling, kommer till sist att konfronteras av den turkiska statens beväpnade styrkor. Den vägen är spärrad, vilket inte hindrar att Turkiet kan ha utmärkta diplomatiska och ekonomiska relationer med länder som ligger österut.
När det gäller medlemskapet i EU, så finns det ett växande antal människor, från dem som har en anspråkslös grundutbildning till dem som är akademiker, som inte vill importera ett demokratiskt system som är en kopia av europeiska värderingar. De tror på att deras nation skall förbli suverän och utveckla sin egen demokrati med bibehållna turkiska värderingar, medan negativa och skadliga ovanor samt vantrons utvecklingshämmande myter filtreras bort så småningom. De ekonomiska och kulturella relationerna mellan Turkiet och Europa är redan mycket goda. Dessa kan förbättras med tiden, utan ett EU-medlemskap.
Den här artikeln börjar lida mot sitt slut, men först några ord om Nato: Turkiet har länge vaktat denna militärallians sydostliga front. Efter USA, som redan är ganska upptagna på annat håll, är Turkiet den enda staten inom alliansen som kan rada upp 100 000 välutbildade soldater ur sin miljonarmé bara genom att knacka tre gånger på marken. Detta är en realitet. Om Nato, det vill säga USA, säger nej till Turkiets närvaro i pakten, så får Ankara fortsätta att sköta sitt precis som förut.
Följaktligen kan man slå fast att Turkiet gagnas bäst av att stanna kvar i den politik som dess geografiska läge erbjuder; en del "väst" i vissa saker och en del "öst" i andra. Landet vinner mest på den ekvationen!
|
