Skriv idag om: Bostadsrätt vs hyresrätt? | Egyptens presidentval | EU-toppmötet Börja här!
POLITIK & SAMHÄLLE
Artikel
av Ilona Betula
publicerad 2 jan 2005 kl. 00.04:
Tsunami
Regeringen får nu en massa kritik för sitt sätt att hantera eller inte hantera flodvågskatastrofen. Men jag tycker det är lite för tidigt att börja hacka på dem än och skrika om att någon minister ska ta sitt ansvar och gå.
Säkerligen är en hel del av kritiken befogad, men vad som kunde gjorts bättre eller annorlunda, den diskussionen kan man ta efteråt. Och att kräva någon av de inblandade ministrarnas avgång omedelbart är ju fullständigt vansinnigt! Man lämnar inte pumparna obemannade när ett skepp tar in vatten.
För mej verkar regeringens reaktion vara densamma som för de flesta av oss; Chock och en känsla av overklighet, något sådant här kan väl inte hända!? Varpå följer insikten om att det gör det och har gjort. Regeringer verkade lika aningslös i början som de turister som man sett på många av de amatörfilmer som finns att se på webben.
Men av det jag nu hört, gör alla inblandade så gott de kan. Att hjälpbehovet är enormt, det kan man förstå, men vad hjälper det att skicka ner en massa outbildat folk, som inget kan göra? Det finns det redan där så det räcker och blir över. Och ALLA där kan inte vara fysiskt/psykiskt så skadade att de inte kan hjälpa till lite själva. Istället för att omedelbart börja skrika efter hjälp.
I vissa lägen kanske det helt enkelt inte finns någon omedelbar hjälp att få. Det finns ingen att skicka som med hjälp av någon form av magiskt "trollspö" kan ordna allt. Likaså är det fullt förståeligt att den krisberedskap som trots allt finns hos olika myndigheter, i Sverige eller utomlands, aldrig kunnat förutse något i den här omfattningen.
Visst kan jag förstå att de som är personligen och direkt berörda av den här katastrofen "skriker" och är arga. Rädslan, sorgen och vanmakten måste få ta vägen någonstans. Och när det nu inte finns några terrorister, tekniska brister eller annan "mänsklig" syndabock att skylla på, så tar man det som finns närmast till hands. Och nu råkar detta vara UD och regeringen.
Reaktionen hade varit exakt den samma, oberoende av vilka som suttit vid makten.
Men vi andra, vi som inte personligen är berörda på något sätt? (Vad jag vet just nu i alla fall) Vi borde hålla oss någorlunda "neutrala", i stället för att som en del gör, spy galla över regeringen och ifrågasätta ALLT som de gör. Låt dem som är inblandade i arbetet med att ta hem och hjälpa de som behöver hjälp, arbeta ifred. Ni får garanterat er chans att ställa samtliga ansvariga mot väggen senare.
Inte gör kvällstidningarna saken bättre med sina rubriker typ; Freivalls på teater. Hjälpen från begravningsentreprenörer/läkare avvisad. Sverige skickar inga plan. etc.
För det är många som inte läser det finstilta och det är inte säkert att tidningen skrivit ut orsaken till avslaget. Inte är det heller lätt att förstår orsaken till varför vissa människor, som verkar vara exakt rätt sorts människor, blir avvisade. Men med lite normal tankeverksamhet är det inte så svårt att förstå varför. De som redan finns på plats har inte tid att sätta en nykomling i arbetet. För den tiden de skulle ta att visa nykomlingen till rätta, kan betyda att läkaren/sköterskan, förlorar en eller ett par patienter.
Jag är ingen större vän av kyrkor och diverse religiösa samfund. Men jag har inga problem med att skilja på sak och person. Och vad jag förstått, så har SKUT (Svenska Kyrkan I Utlandet) och dess personal gjort (och gör) ett enormt arbete. Likaså Röda Korset och andra frivilligorganisationer.
Plus att som alltid i krissituationer, finns det en och annan "vardagshjälte".
Och visst, det ÄR frustrerande att inget handgripligen kunna göra. Vilket är en av orsakerna till att viljan att skänka pengar varit/är så stor. Men man måste inse, att ibland kanske det är det enda som just jag kan göra. Min mor sa något mycke klokt, just i samband med detta. De som i regel kommer med flest förslag på vad en sjöman i nöd ska göra, är de som står kvar på land.
Till alla er som på något sätt är personligen drabbade, jag är ledsen för er skull. Exakt vad ni varit med om, kommer aldrig vi som inte befunnit oss i er situation, att förstå fullt ut.
Och till er, som tagit er hem från denna ohyggliga upplevelse levande; När det känns som tyngst och allra svårast att gå vidare, försök då, om möjligt, att minnas att ni hade åtminstone möjligheten att komma tillbaks till något.
Vilket inte alla har.
Ilona Betula,
Vad tycker du om detta? kommentera detta via Facebook
