 |
KROPP & SJÄL
Artikel
av Henrik Friman
publicerad 7 apr 2010 kl. 09.59:
Tro och icke-vetande
Religionen verkar gå mot en modernisering, inte från tro till vetande, utan snarare från tro till träning av icke-vetande.
"Mystikerna, som en gång bebodde små isolerade öar av frihetlig religiositet, återvänder nu i massupplaga när de döda dogmerna, däribland tron på en fysisk återuppståndelse, inte längre står i vägen för en bred och friare religiositet."
Detta skriver Göran Greider i en artikel i DN om återuppståndelsen (4/4).
Kanske signalerar detta en omorientering från tron på färdiga religiösa principer mot den egna egendomliga upplevelsen och upptäckandet av religiösa principer, ett sorts vidöppet icke-vetande. Det intressanta är då att religionen går från att huvudsakligen baseras på tro till att baseras på ens egna väldigt närvarande upplevelse. En upplevelse är visserligen svår att bevisa rent objektivt och svårt att ta till sig rent subjektivt, om det ligger utanför ramarna för vad man kan acceptera som verklighet. Men dessa ramar är inte statiska utan förändras med tidens trender och vi verkar nu röra oss mot en större acceptans och genomsläpplighet för mystiska och transcendenta upplevelser och tillstånd.
Dessa tillstånd kan induceras spontant av vackra naturupplevelser, djupa stunder av kärleksfull förening, intensiva idrottsprestationer och religiösa möten. Men de kontemplativa och meditativa traditionerna i öst, beskriver även en utvecklingslinje där man genom mentala träningstekniker, genomför en förflyttning av sitt medvetandetillstånd in i djupare och djupare nivåer av verkligheten.
Enligt dessa traditioner är de här sinnestillstånden inget främmande utan just de tillstånd vi passerar igenom varje dygn, från vakenhet till drömsömn med upplevelsen av subtila inre objekt (som ljusfenomen, drömobjekt, känslor), till djupsömn (en formlös tomhet utan objekt). Det tillkommer ett tillstånd av icke-dualitet i de meditativa traditionerna, bortom den formlösa tomheten, där all separation upphör, form och tomhet, subjekt och objekt, är inte-två.
Principen är alltså att nuet rymmer grader av djup som vi kan penetrera och landa i så att dessa nivåer inte bara blir tillfälliga höjdpunkter utan konstanta perspektiv varifrån vi betraktar världen. Vakenhetsgraden kan alltså genom träning (mer än genom tro.) expanderas till att innefatta drömtillståndet och det formlösa tomhets-tillståndet och det icke-dualistiska tillståndet, vilket betyder att vi vaknat upp till verkligheten, från att ha gått igenom den halv-sovande. Detta innebär att dessa "vakna" personer som var Jesus och Buddha med flera är människor med en expanderad vakenhetsgrad och tack vare det är intonade på en inre dynamik, högre moral och mer omfattande medkänsla som är en genomgående rytm i hela det yttre och inre universum.
I en modern version av religion är det alltså inte en fråga om att tro på våra profeter, utan en fråga om att i sitt stilla sinne omfatta ett lika stort medvetande som dem. Men hur gör man det?
Det finns nog en väldigt individuell väg för var och en, men en upplevelse av att komma närmre och närmre sanningen är det vi har att gå efter. Och sanningen är ju mitt i allt det här som är och utvecklas.
|
