KULTUR & NÖJE
Artikel av Marcus Perlitz publicerad 5 apr 2006 kl. 10.32:

Tragedin Robinson läggs ner!

Det gör mig både stolt och rörd att jag var en av dom sista som fick vara med i denna tragedi om förlorare.
"Detta är en tävling om en miljon kronor!", utropar Robert Ashberg och släpper en säck i golvet.
Men han har fel. Robinson är egentligen ingen tävling om 1.000.000 kronor, utan en tragedi om 23 förlorare.

Robinson & Julia
I höstas såg jag föreställningen Romeo och Julia på Folkoperan. Samtidigt som mitt Expidition Robinson gick på TV. Efter operan gick jag, Folkoperans dirigent Jonas Dominique och min dåvarande flickvän ut och åt mat och drack öl.

Romeo och Julia är en tragedi. I overtyren till hela föreställningen kommer två barn in på scen, en kille och en tjej. Killen låtsas att han dricker gift och faller "död" ner. Tjejen kommer in, ser sin "döda" lekkamrat, hugger sig i magen och faller på riktigt död ner över honom. När Romeo vaknar ur sin sömn och ser att Julia är död tar han också livet av sig.
Blodröda snöflingor faller i strid ström ner från taket och snart är dom begravda.

Nu vet vi i förväg hur det slutar - dom dör båda två, både Romeo och Julia dör. Nu återstår bara att uppleva känslorna. Detta är själva poängen. Nu kan föreställnignen börja. Det är smärtsamt och det är vackert.

Detta är som Robinson, vi vet redan från början att under smärta och svek kommer nästan alla röstas ut. (Kvar är ofta en menlös intetsägande person)

Robinson är ingen pjäs om en vinnare utan en tragedi om förlorare.
Jag är RobinsonMarcus, jag var en av deltagarna, jag hade huvudrollen i första avsnittet, efter sanslös förödmjukelse och mobbning som bara det fick väldigt många människor att må riktigt illa, blev jag utröstad först av alla.
Fredrik Virtanen var rädd att jag skulle ta livet av mig, i sin blogg. Man hade kunnat brista ut i sång!

Jag tänkte på det när Robert Ashberg sa "Nu Marcus får du säga vad du vill till ditt Lag."
Jag kanske borde ha sjungit Mikeles aria ur Menottis "Helgonet på Bleeker street"

"Jag vet att jag är hatad..."

Ahhh va vackert! Och den hade passat perfekt på mina deltagarvänner, som flera av dom kunde ha blivit utmärkta SS-officerare.

Istället sjöng jag, för TV3s kamera, min egen låt "I feel the Magic again!" Fotograferna spelade in den och la upp den på TV3s hemsida. Jag lade upp den på min hemsida.

TV3 säger "Marcus har en dold talang, en röst av guld och en viskungs känsla för orden."

I forumen sa folk "Dina låtar är svåra att beskriva, när jag lyssnade pendlade jag mellan skrattanfall och gråt över att ingen censurerat dig" och "Du har troligen Aspergers syndrom". Och så vidare. Återigen förnedring. En dokusåpakändis lott. En narr för folket! "Skratta Pajazzo!"

Det skrivs inga tragedier idag och vi har inga Gladiatorspel. kanske behöver vi därför Expedition Robinson? Och jag är säker på att Gladiatorerna i Rom var lika stolta som jag åt att vara med. Och kungarnas narrar likaså över sin lott. Det är ju nämligen bara 24 personer av 5.000 som blir utvalda att vara med i Expedition Robinson.

Andra tragedier på senare tid har varit Lasermannen och Star Wars episod 3 och TV programmet Idol.

Tragedier berör oss. Efter många år Amerikansk "Tänk Positivt" har jag insett att det är mycket bättre att bejaka sorg och smärta än att tänka positivt. Sorg och smärta är en gåva lika nödvändig som döden, natten, hösten och den hårda stenen som krossar.
Om detta har jag också skrivit i min låt "The Rose and the Rock."
www.marcusperlitz.com

Och det är tusen gånger bättre att försöka vinna och misslyckas, än att inte försöka alls.

Innan jag åkte ner var jag som alla andra människor i livet rädd, att bli sårad, rädd för smärta och sorg. Men nu när jag har blivit det - inför hela Svenska folket - så är det som om något släppte. Smärta är en del av livet och istället för att vara rädd, bejakar jag och lever ut den när den kommer. Det är en välsignelse.

Det kommer nog inte att bli en avslutningsfest för epoken Robinson även om jag verkligen skulle tycka att det vore super roligt att träffa alla på Strix igen, hela produktionsteamet och dom jag tycker om i lagen en sista gång. Det vore så himla kul..

Så istället får jag skriva här ett sorgset farväl till en mycket underbar och mycket viktigt period i mitt liv, som gav mig otroligt mycket!

Tack alla som lät mig vara med och för det ni gav mig! Jag älskar er!

Farväl Robinson! Och tack för allt!

Marcus Perlitz - Inte längre rädd för smärta
lyssna på alla låtexemplen på i texten på www.marcusperlitz.com