Artikel av Hesham Bahari publicerad 17 apr 2012 kl. 06.00:

Egypten går mot sitt första presidentval efter revolutionen
Foto: Peter Astbury (BY CC0 1.0) CC

Tjugotre presidentkandidater återstår efter första gallringen

Det egyptiska samhällets komplexitet återspeglas i den första tillgängliga statistiken under presidentvalkampanjen.
Fjärran den sjudande ungdomens revolt på gator och torg avtecknar sig en annan bild av det egyptiska samhället som nu återspeglas i den första tillgängliga statistiken under presidentvalkampanjen. Detta är första gången i sin historia som det egyptiska folket fritt får välja sin president. Över tusen personer har lämnat in sina kandidaturer till valberedningskommittén! Av dessa har bara 23 lyckats uppfylla lagens krav. Kraven är att antingen samla in minst trettiotusen underskrifter från medborgare från samtliga provinser, att backas upp av minst 30 parlamentsledamöter, eller också att föreslås till posten av ett etablerat politiskt parti. De 23 som lyckats ta sig genom första gallringen kan enkelt delas upp i tre större grupper.

1. Representanter för den gamla regimen, och främst bland dessa, landets underrättelsechef under Mubaraks tid och hans vice under regimens sista tio dagar, Omar Suleiman; piloten och Mubarakvännen Ahmad Shafiq som blev också hans sista premiärminister; och sist men inte minst Amr Mousa, utrikesminister i flera regeringar under Mubaraks tid tills han förvisades till posten som generalsekreterare för Arabförbundet. Mousas popularitet måste ha upplevts som ett hot från presidentpalatset då. Han toppar listan med över 30 procent av rösterna enligt en första undersökning utförd av pressen. Suleimans och Shafiqs kandidaturer har dock fått både gatan och parlamentet att se rött. Parlamentet har lagt fram en ny lag i all hast som förbjuder gamla beslutfattare under Mubaraks tid att kandidera till presidentposten i minst tio år framåt. Frågan är hur Militärrådet, som i smyg stöder Suleiman, kommer att förhålla sig till den nya lagen.

2. Representanter för de religiösa partierna. Här skönjer man tre huvudkandidater, den otroligt populäre Hazem Abu Ismail som backas upp både av salafister och muslimska bröder. Han kommer strax efter Amr Mousa med nästan 28 procent av rösterna. Denne unge jovialiske, karismatiske predikant påminner om en muslimsk variant av Jultomten. Han bad nyligen hemmafruarna att sluta köpa Gozet el-Tib, en nöt som används istället för Viagra bland folket. Den ska vara haram, förbjuden, och likställas med alkohol. Synd för den snälle Hazem! Det framkom nyligen att hans mor har amerikanskt medborgarskap vilket gör att han måste uteslutas från kapplöpningen. Men han har redan så många anhängare på gatan. Och det är inte alls givet att dessa kommer att rösta på någon av de två andra "muslimska" kandidaterna.

Muslimska brödraskapets vägvisare (murshid) har föreslagit sin vice till posten, den hårdföre Khayrat al-Shatir. Problemet är att al-Shatir, en miljardär, satt i fängelse fem år under Mubaraks tid för att ha tränat beväpnade miliser åt rörelsen. Som extra kandidat ifall al-Shatir får problem på vägen har brödraskapet därför även föreslagit partichefen för MB:s politiska parti (Frihet och rättvisepartiet) till posten, Mohamed al-Mursi. Att dessa kandidaturer görs trots att MB tidigare lovat och bedyrat att inte ställa upp några kandidater gör inte bilden enklare att tyda. Tydligen pågår det något i skymundan mellan MB och Militärrådet. Exakt vad har experter spekulerat om de sista månaderna i de många politiska talkshowerna i egyptisk TV, och de är många, ett trettiotal har jag hört.

3. Representanter för de revolutionära partierna. Här finns spelutrymme för ett tiotal kandidater. Bland dessa utmärker sig Abdel Menem Abu l-Futuh, som sparkades ut från MB med anledning av hans kandidatur när MB heligt lovade att inte kandidera. Abu l-Futuh tillhör sjuttiotalets revolutionära studentledare som öppet opponerade sig mot Sadats politik. Detsamma gäller för Hamdin Sabahi, även om han är mest känd som fiskarsonen och socialisten som vågade sticka upp mot Sadat under ett televiserat möte med de revolterande studentorganisationerna 1977.

Nasseristen Sabahi lär få högst fem procent av rösterna, vilket säger en hel del om hur långt det egyptiska samhället har kommit från de nasseristiska ideal som eldade upp massorna på 50- och 60-talen. På den liberala sidan har vi minst två viktiga namn, domaren Hesham al-Bastawisi, som krävde en självständig domarkår så tidigt som 2005 och misshandlades grovt för det av regimens huliganer på gatan. Han blev snabbt en idol för många unga och gamla som månar om domarnas integritet. Och Ayman Nour, den ende som fick kandidera mot Mubarak 2005 och som lär ha fått över 5 procent av rösterna då (enligt Mubarak). Detta gav honom fem års fängelse anklagad för "korruption" av Mubaraks regim, ett år per procent i straff! Ayman Nours parti, al-Ghad, (Morgondagen) har bytt namn idag till Ghad al-Thawra, (Revolutionens morgondag). Om liberalerna Bastawisi och Nour skulle kunna övertygas att gå ihop med socialisten Sabahi och den avhoppade muslimske brodern Abu l-Futuh, kan de tillsammans kanske skörda uppemot 25- 30 procent av rösterna.

Men ännu är det för tidigt att förstå hur denna valkampanj kommer att arta sig. Det lär dyka upp fler överraskningar än salafisten Hazem Abu Ismails amerikanska mamma. Nyligen hörde man talas om möjligheten för ett nytt parti, Revolutionens parti, som samlar alla de oppositionella under al-Barade'is förmynderskap. En undersökning gjordes beträffande hur rösterna som skulle gått till salafisten Hazem skulle fördelas nu när han tvingas gå ur spelet. Och det såg inte alls ut som flertalet av dessa skulle gå till andra islamister. Märkligast kanske i dessa första statistiska uppgifter, är det stöd förre underrättelsechefen och vicepresidenten under Mubaraks tid, Suleiman, har bland analfabeter. Revolutionära partier lär hämta större delen av sina anhängare bland akademiker och högre klasser.

Kommer Egypten att få en ny fritt vald president? En president utan konstitution? En president vars maktbefogenheter kan komma att begränsas ordentligt inte bara av den ännu oskrivna konstitutionen utan även därför att militärens roll förblir oklar i ekvationen? Och var det inte just därför Mohamed el-Barade'i hoppade av presidentkampanjen? Det låter som en motsägelse. Efter sjutusen år av envåldsmakt och enväldiga härskare har lotusblomman till slut talat längs Nilens stränder. Resultatet blir utan tvivel: "Ner med nästa president!"